Bland de lyckade känner du ditt misslyckande. Bland de smarta känner du dig osmart. Vad har du? Din enkelspårighet, din enfald och din feghet. Tack.
Elden brinner i öppna spisen , sprakar rogivande, men snart ska hemma säljas och du ligger framför brasan och tittar in i lågorna. Inom dig brinner också en eld. Som liten var öriket ditt allt, du var somrarnas barfotaflicka. Gästhamnen, affären, alla hemliga platser, allt kände du till. Vänskap med sommargäster, barn från fastlandet. Du såg höstarna komma, såg ödsligheten. Stod under stjärnklara himlar och undrade var allt kom ifrån. Så växte du upp och flyttade och elden började behärska dig, du blev en varg utan flock, en svältande omgiven av mat, en udda existens i vars inre längtan brann. Du fann din flock, på vågtopparna, i dalarna, i stormens urgamla vansinne, i utmattningens sömn i en enkel koj där havet rullade dig fram och åter. Du fick äta dig mätt på de långa skridskoturerna, allt längre och längre ut, över is och råk. Vad fann du, vad blev du? Du fann frid, fann lycka, du blev ensamhetens vaggsång som du lyssnat till så många gånger. Som du fick kämpa. Äventyrens älskvärdhet.
Nu försöker du lära dig att behärska elden, göra något uppskattat av den. Fast nog vet du vad elden vill. Skapa ett sådant leverne att när det är dags bara lägga dig ner i naturens sköte och uppgå i det du kom ifrån. Fungerar dina naiva tankar i praktiken? Du vet inte. Elden falnar och du tittar in i glöden.
