Rituella inlägg och subliminala budskap

Vi har olika fallenheter och svårigheter. Jag är exempelvis dålig på konst, samhällsvetenskap och historia, dessutom hopplöst obildad vad gäller film och kultur och med stora kunskapsluckor vad gäller trender. Utöver det dålig på romantiska förhållanden. Förmodligen är jag avvikande på flertalet sätt, jag har aldrig dansat med någon, aldrig varit på någon hemmafest eller disco heller. Nördig och enkelspårig är två egenskaper som stämmer ganska bra in på mig, skulle du kalla mig lite dum kommer jag inte att protestera speciellt. Men något litet kan jag med, ett par jolletävlingar vann jag som liten, mest för att de arrangerades och för att jag blev uppmuntrad till det. I skolan, inklusive gymnasiet hade jag lätt för matematik även i den avancerade gruppen, fast jag svävade ut i ämnet för mycket och bra på det är jag inte, trots att jag har eftergymnasiala kunskaper i det i någon mån i form av fristående kurs. Logik har jag lite koll på och bägge de här ämnena har jag använt mig av som verktyg på andra ämnen jag funnit intressanta. Bägge de här ämnena är egentligen språk, även de tre andra språk jag läste gick okej. Samhällskunskap och historia och lagsporter gick betydligt sämre.

Lättskrämd är jag och något hände för inte länge sedan. Flera dagars konstant rädsla mynnade ut i något. Jag skakar. Rädslan, ångesten, kanske paniken, skär genom hela psyket. Hjärtat slår för fort, för hårt. Lägger mig ner på golvet, det gör man inte om man är normal och kontrollerad och tanken är, liksom allt annat skrämmande.

Då man var liten och ens årtal gick att räkna med en siffra, meddelande man omgivningen om man skadade sig eller blev ledsen. Sedan började man bita ihop, inte gråta eller vara barnslig. Nu tåras ögonen ändå och det känns som att jag håller på att bli galen och sedan kanske jag inte behöver bry mig om något mer. Jag börjar gråta högt och förtvivlat, något brister och går sönder. Framtiden har kommit och jag har inte vad som krävs för att möta den och det börjar isa i fingrarna, händerna. Börjar hyperventilera och en tanke far genom huvudet, jag måste utöva mental hjärt- och lungräddning på mig själv. Andas in djupt genom näsan och räkna en två tre fyr, andas ut genom munnen och räkna en två tre fyr fem sex. Igen och igen och ännu en gång. Nyper mig själv med ena handen i den andra, hårt med naglarna. Fortsätter andas så. Visst börjar det lätta? Ja, jag fortsätter så ännu en stund och reser mig till sist.

Riktigt vågar jag inte slappna av, för gör jag det kanske jag övermannas nästa gång lika plötsligt. Kanske är det bara en naiv tanke att det skulle kunna gå att vara förberedd. Nu är jag här, med en känsla av skam över det som hände, med rädslan att det kan komma tillbaka igen. Men också med den fantastiska lättnaden att det gick över.

Eftersom jag är enkelspårig har jag tyckt om att leva i stundens fascination, se stjärnfall och förundras över en blodröd måne som målar en ljusgata på isen. Eftersom jag är nördig tycker jag om att prova olika idéer, göra fel, göra rätt och allt man behöver ta med i planeringarna och vad som kan optimeras. Men nu är framtiden här och EP och MS skrämmer mig. Obehandlad kan jag inte gå, så jag kommer att behöva ta min medicin och biverkningarna skrämmer mig med. Det gör ont att ha förlorat så mycket, något som känts som en given plats i tillvaron och som nu kanske faller sönder. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Man är en stigande stjärna och framtiden är långt borta. Nu är man en dalande stjärna och framtiden är här. Det gör ont ont ont att blicka in i de sidor man inte riktigt visste fanns. Kanske ska man bara vara glad då det känns bra och det som förut var normalt nu är bra.

Vi har olika fallenheter och svårigheter. Jag är exempelvis dålig på konst, samhällsvetenskap och historia, dessutom hopplöst obildad vad gäller film och kultur och med stora kunskapsluckor vad gäller trender. Utöver det dålig på romantiska förhållanden. Förmodligen är jag avvikande på flertalet sätt, jag har aldrig dansat med någon, aldrig varit på någon hemmafest eller disco heller. Nördig och enkelspårig är två egenskaper som stämmer ganska bra in på mig, skulle du kalla mig lite dum kommer jag inte att protestera speciellt. Men något litet kan jag med, ett par jolletävlingar vann jag som liten, mest för att de arrangerades och för att jag blev uppmuntrad till det. I skolan, inklusive gymnasiet hade jag lätt för matematik även i den avancerade gruppen, fast jag svävade ut i ämnet för mycket och bra på det är jag inte, trots att jag har eftergymnasiala kunskaper i det i någon mån i form av fristående kurs. Logik har jag lite koll på och bägge de här ämnena har jag använt mig av som verktyg på andra ämnen jag funnit intressanta. Bägge de här ämnena är egentligen språk, även de tre andra språk jag läste gick okej. Samhällskunskap och historia och lagsporter gick betydligt sämre.

Lättskrämd är jag och något hände för inte länge sedan. Flera dagars konstant rädsla mynnade ut i något. Jag skakar. Rädslan, ångesten, kanske paniken, skär genom hela psyket. Hjärtat slår för fort, för hårt. Lägger mig ner på golvet, det gör man inte om man är normal och kontrollerad och tanken är, liksom allt annat skrämmande.

Då man var liten och ens årtal gick att räkna med en siffra, meddelande man omgivningen om man skadade sig eller blev ledsen. Sedan började man bita ihop, inte gråta eller vara barnslig. Nu tåras ögonen ändå och det känns som att jag håller på att bli galen och sedan kanske jag inte behöver bry mig om något mer. Jag börjar gråta högt och förtvivlat, något brister och går sönder. Framtiden har kommit och jag har inte vad som krävs för att möta den och det börjar isa i fingrarna, händerna. Börjar hyperventilera och en tanke far genom huvudet, jag måste utöva mental hjärt- och lungräddning på mig själv. Andas in djupt genom näsan och räkna en två tre fyr, andas ut genom munnen och räkna en två tre fyr fem sex. Igen och igen och ännu en gång. Nyper mig själv med ena handen i den andra, hårt med naglarna. Fortsätter andas så. Visst börjar det lätta? Ja, jag fortsätter så ännu en stund och reser mig till sist.

Riktigt vågar jag inte slappna av, för gör jag det kanske jag övermannas nästa gång lika plötsligt. Kanske är det bara en naiv tanke att det skulle kunna gå att vara förberedd. Nu är jag här, med en känsla av skam över det som hände, med rädslan att det kan komma tillbaka igen. Men också med den fantastiska lättnaden att det gick över.

Eftersom jag är enkelspårig har jag tyckt om att leva i stundens fascination, se stjärnfall och förundras över en blodröd måne som målar en ljusgata på isen. Eftersom jag är nördig tycker jag om att prova olika idéer, göra fel, göra rätt och allt man behöver ta med i planeringarna och vad som kan optimeras. Men nu är framtiden här och EP och MS skrämmer mig. Obehandlad kan jag inte gå, så jag kommer att behöva ta min medicin och biverkningarna skrämmer mig med. Det gör ont att ha förlorat så mycket, något som känts som en given plats i tillvaron och som nu kanske faller sönder. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Man är en stigande stjärna och framtiden är långt borta. Nu är man en dalande stjärna och framtiden är här. Det gör ont ont ont att blicka in i de sidor man inte riktigt visste fanns. Kanske ska man bara vara glad då det känns bra och det som förut var normalt nu är bra.