I 20 års åldern var jag det en gång. Sen hade jag några relationer runt 30 som jag inte tog riktigt på allvar, vet inte ens om man kan kalla det för otrohet. Var nära att vara otrogen mot sambo vid 35 men insåg då att detta inte är för mig, jag kan inte leva med det. Så jag ändrade tankesättet sedan dess.
Kanske kan det vara så att vi önskar oss en fulländad värld där människorna är ärliga, hänsynsfulla och felfria. Nu är verkligheten inte den. Vi är inte ofelbara, några är missunnsamma, andra är snåla, många av oss ljuger när det passar och en del är otrogna. Det finns mobbare, översittare och oärliga individer
Om vi ska klara av att leva någorlunda lyckliga liv så måste vi ha strategier för att möta livets realiteter. För egen del ser jag inte otrohet som det värsta som kunde hända mig. Jag har många och större rädslor för fysiskt och psykiskt våld, miljöförstöring och krig.
Otrohet kan vara relativt vanligt förekommande men är absolut ingen norm, annars skulle den inte ha den förödande effekten på relationen den oftast har. Dessutom ändrar sig folkets attityder kring otrohet med växande ekonomi, dvs när man inte är tvungen att leva i par för att överleva ekonomiskt då är man mindre tvungen att stå ut med det.
Men otrohet kan också förekomma i massa olika varianter. Det kan bli så att båda parter är egentligen okej med det trots att ingenting var öppet överenskommet.