Jag kommer aldrig, aldrig att komma över honom. Vad gör man?
För snart åtta år sedan gick jag isär från mannen som var mitt livs kärlek. Det har gått längre tid än vad vi var tillsammans, men sorgen verkar bara bli större för varje år istället för att läka.
Jag älskade honom över allt annat, men vi hade några stora problem som vi inte kunde reda ut. Eller, jag är övertygad om att vi hade kunnat göra det, men han ville inte. Kärleken till honom kunde inte förhindra att jag började må dåligt och tappa bort mig själv när relationen kom att handa mycket om hans farliga förhållande både till alkohol och till sitt destruktiva jobb, samt att han kunde vara ganska egoistisk i relationen. Allt skulle vara på hans sätt. Det blev mycket bråk och tjafs det sista året eller två för att vi hela tiden var stressade och trötta över hur dessa saker påverkade oss. Det fick såklart "spiraleffekter" och tog fram dåliga saker även ur mig. Jag blev till en vårdare, eller en tjatig mamma, mer än partner och fick inte plats i mitt eget förhållande. Samtidigt fanns också de fantastiska stunderna och en stark önskan att det skulle vara vi.
Det tog lång, lång tid att komma till den punkten, just för att kärleken var så stark och rädslan att förlora honom så stor, men till slut fick jag säga att jag inte visste om jag skulle orka vara i relationen mer om inte de här sakerna kunde fförändras. Inte heller kunde jag låta ett barn växa upp under de omständigheterna (vi hade inga barn då men jag vet att han ville. Jag var alltid mer skeptisk men det berodde till stor del på hur vårt liv såg ut just då). Att jag kanske behövde tänka på bara mig ett tag för att orka räcka till framöver och hitta tillbaka till mig själv. Jag hoppades alltid att han skulle förstå allvaret och att vi kunde komma på ett bättre spår igen, men då valde han att stänga dörren och tyckte att vi skulle göra slut.
Fast jag vet att vi verkligen hade problem och som han inte var villig att lösa, känner jag fortfarande en helt bottenlös sorg över separationen. Det blir ännu värre av att jag förlorade hans familj, som jag såg som min, och med tiden även våra gemensamma vänner. Jag saknar mina älskade svärföräldrar så att jag tror att jag blir galen.
Jag vet att han är gift och har barn i dag. Och har ett annat jobb (hans övriga problem vet jag inget om). Jag undrar så varför han inte kunde göra detta för mig, när han sa att han älskade mig över allt annat och inget hellre ville än se mig lycklig. Jag börjar snart bli för gammal för barn och tror faktiskt inte att jag kommer att vilja ha det med någon annan.
Jag VET att jag alltid kommer att sörja honom, även om det väl inte var fel av mig att säga vad jag kände. Det känns ändå som mitt livs största misstag att vi inte höll ihop.
Jag har sedan dess försökt mig på två andra relationer, som rann ut i sanden. Det var inte rätt, helt enkelt. Nu har jag sedan en tid tillbaka träffat en man som verkligen är fantastisk. Jag mår väldigt bra tillsammans med honom och allt känns bara lugnt, roligt och tryggt. Jag är kär i honom, det är jag. Och jag tycker att jag förtjänar att ha det bra och vara lycklig i en relation som är sund. Ändå vill den här sorgen i hjärtat över exet aldrig släppa, efter så många år och otaliga timmar i terapi. Och jag får såklart dåligt samvete över det.
Ni som också varit där - jag vet att ni finns - hur har ni gjort? Hur går man vidare? Kan man älska en ny på riktigt samtidigt som man vet att man alltid kommer att älska en annan, också?
Jag vet att han är gift och har barn i dag. Och har ett annat jobb (hans övriga problem vet jag inget om). Jag undrar så varför han inte kunde göra detta för mig, när han sa att han älskade mig över allt annat och inget hellre ville än se mig lycklig. Jag börjar snart bli för gammal för barn och tror faktiskt inte att jag kommer att vilja ha det med någon annan.
Jag VET att jag alltid kommer att sörja honom, även om det väl inte var fel av mig att säga vad jag kände. Det känns ändå som mitt livs största misstag att vi inte höll ihop.
Jag har sedan dess försökt mig på två andra relationer, som rann ut i sanden. Det var inte rätt, helt enkelt. Nu har jag sedan en tid tillbaka träffat en man som verkligen är fantastisk. Jag mår väldigt bra tillsammans med honom och allt känns bara lugnt, roligt och tryggt. Jag är kär i honom, det är jag. Och jag tycker att jag förtjänar att ha det bra och vara lycklig i en relation som är sund. Ändå vill den här sorgen i hjärtat över exet aldrig släppa, efter så många år och otaliga timmar i terapi. Och jag får såklart dåligt samvete över det.
Ni som också varit där - jag vet att ni finns - hur har ni gjort? Hur går man vidare? Kan man älska en ny på riktigt samtidigt som man vet att man alltid kommer att älska en annan, också?
