Låst i ett annat land med mitt barn.

Ja, det är en hemsk situation. Vårat barn föddes i Sverige då det var också ett måste för mig. Ville inte gå igenom förlossningen utan min familj. Jag kom tillbaka häromdagen från Sverige då vi besökte familj och det var så smärtsamt att säga hej då då jag såg sorgen i min familj. Dom älskar vårat barn så mycket och hen älskar så mycket sina kusiner och mormor etc. Vårat barn är svensk medborgare och pappan vill att hon ska bli brittisk medborgare men jag vill inte då jag känner att jag kommer bli ännu mera fast här. Känns då hen är svensk medborgare att jag kanske har lite mer rätt att flytta tillbaka men känns ändå omöjligt då vi har gemensam vårdnad. Jag har pratat med honom att han brutit löftet men han ser det inte så, han har alltid rätt i hur han tycker/känner. En av anledningarna till varför jag också känner att detta inte funkar längre, känner att vad jag vill/behöver spelar ingen roll. 

Jag har försökt lägga det på ett sådant sätt att det inte låter som att jag förväntar mig att han ska bo här permanent. Har bett honom göra ett försök, som du nämnde, 6 månader eller så. Fast han tycker att vi har det så bra här i England... Han har lovat gång på gång att vi ska flytta till Sverige så att hen kan gå på förskolan där men nu så har han ändrat sig. Han har köpt hus här fast jag inte ville då jag inte ville fästa mig här. Är så trött på att ge och ge och han bara tar. Vill att mitt barn ska få växa upp med sina kusiner, mostrar, mormor etc som älskar hen så. Tror jag är fast här för alltid och det gör så ont.

Du har så rätt så Alice. Har tänkt på att göra så... Vill verkligen inte ta vårat barn från pappan men känner att han inte ger mig något alternativ. Han har ljugit, brutit löften och ger inte vårat barn den uppmärksamhet hen förtjänar. Han bryr sig inte hur olycklig jag är här och hur ensamma vi är så jag känner att det är den enda utvägen. 

Han pratar inte svenska, har aldrig verkat så intresserad att lära sig. Nedvärderar hans familj? Det gör jag verkligen inte. Står dom nära men dom bor några minuter bort men kommer aldrig och besöker oss. 

Självisk? Jag har ändrat mitt liv, lämnat allt och konstant gjort allt han vill i över 10 år. Sa aldrig att planen var att sticka men ja, det känns som den enda utvägen ibland. Stämmer helt att det bästa för barn är ha både sina föräldrar men va händer när den ena föräldrarn inte verkar intresserad att umgås med sitt barn? Inte ger hen någon uppmärksamhet? Hur tror du det känns då att befinna sig i ett land där vi är ensamma och den enda vi har här och bor här för, inte ens verkar intresserad att vara med oss. 

Dom få gånger vi pratat om det nu när han ändrat sig så säger han att jag får flytta ensam och inte med vårat barn. Vi pratar inte om det ofta då han oftast stänger av när jag pratar om flytten till Sverige eller när jag pratar om något han inte tycker om. Allt går alltid hans väg men var tydlig att jag ville föda i Sthlm vilket jag gjorde och han var där i några månader med oss. Sen var det tillbaks till England då han lovade att vi skulle komma tillbaka när hen är 2 för att börja förskolan. Så verkar det nu inte bli... Han var väldigt positiv om flytten till Sverige innan så därför trodde jag på honom dumt nog. 

Han säger att han inte kommer hitta jobb, att det är för dyrt att bo i Sverige osv. Han har alltid olika ursäkter. Han kommer hitta jobb, mina bröder har även sagt att dom kan fixa något till honom. Jag har ett jobb jag kan komma till i Sthlm. Det var inte lätt för mig att lämna allt och börja på nytt här i England. Har aldrig trivts här men gjorde det för honom.  Tycker det är dags att han prövar på att bo i mitt hemland och det är billigare för oss med förskola i Sverige samt att vi har mer stöd från min familj. Han bryr sig inte dock.