Hjälp! Fast i förhållande’

Hej! 

Jag vet inte riktigt vad jag önskar att uppnå med denna tråden mer än råd från någon som kanske har varit i liknande situation.

Jag bor i ett annat land tillsammans med min sambo och våra två barn. Vi har med andra ord ingen familj runt oss förutom ett syskon till H.

Vi har varit tillsammans i snart 13 år men det har gått upp och ned i många av dom. Eftersom det har varit 13 år känns det svårt att hålla detta kortfattat, men jag skal försöka.

I början var H en väldigt snäll person som lyfte mig med komplimanger och gulliga meddelanden varje dag. Jag kände mig så glad och lycklig. Jag hade precis kommit ut ur et destruktivt förhållande varpå jag sa till mitt ex ? H behandlar mig bra. H är snäll och jag vill ge detta en chans?.

H är en person som blir sur och arg lätt. Framförallt när saker går fel. H har aldrig gjort fel själv utan letar alltid efter en syndabock. Oftast blir det mig. 
Förr kunde H visa att han var sur (förutom att skrika och skälla) stirra med blicken och  ?hugga? med ansiktet eller klampa fort ned för trapporna.
Jag minns att jag förr innan läggdags alltid gick igenom en lista i mitt huvud ?har jag gjort detta? Är lamporna släckta? Har jag städat undan detta?? en check lista för saker H kunde bli sur över.

H är väldigt mån om sitt yttre och klagar på mig. (Som gått upp den del de sista två åren). Sättet han gör detta på är att vara sur i flera dagar, kall och kort i sina ord. Jag blir totalt ignorerad i flera dagar tills jag desperat frågar ?har jag gjort något??
Då får jag till svar att ?det är ingen idé att säga något. Du blir ändå bara ledsen.?
 
När jag tillslut får H till att berätta ?Jag tycker du har gått upp för mycket och du gör inte något åt det.?

jag stod chokad ?är det därför du är elak? Ignorerar och är kall/sur. För att jag är TJOCK??

Jag bad H hjälpa mig. Ät nyttigare med mig. Det var inte aktuellt. Alla skal inte behöva lida..

Jag bad H att skaffa gymkort till mig som jag ordnat til H när han mådde dåligt. Detta har jag bett om 3 gånger men nej. (Jag förstår att jag själv kan skaffa detta, men min poäng till H är att jag aaaalltid ordnar/ställer upp/stöttar H och får inte detta tillbaka.)

Jag nämnde att vi kan ju gå ut och gå tillsammans. Men nej det är inte aktuellt. Heller i inte att träna tillsammans för det är hans egentid och H vill inte vara en sån löjlig person som tränar med sin flickvän.

Jag börjar tappa bort mig själv och vet snart inte vem jag är eller vad jag tror på.

H hittar något att vara sur för VARJE dag på antingen mig eller våra barn.

allt från att lampan inte är släckt, att jag kör fel, att gurkbitarna är för tjocka till jag har köpt för mycket bröd. Det finns massor av alternatiV jag kan berätta.
Det finns inte rum för misstag i hans värld. 

H är också en person som pratar nedvärderande om andra människor han ser ute eller på tv. Det kommer ALLTID en kommentar om hur någon ser ut. Detta är så långt ifrån vem jag är som person.

Jag är på biristnings gränsen men samtidigt så rädd för att ta steget att lämna. Jag är själv här med två barn och rädd för att lämna vardagen som jag vet om. 

jag hamnade i klorna på en narcissist/psykopat kollega och vän under många år som har öppnat upp mig för flaggor och tecken på detta.

förutom det som står över kan H aldrig be pm ursäkt. Det sitter LÅNGT inne. Han har också svårt att sätta sig in i hur andra känner. Jag har fått en kram av H kanske 3 gånger under dessa år när jag vart ledsen.

detta blev jättelångt nu, det finns så mycket mer att berätta.

men baserat på detta- finns det någon som har haft det liknande och vågat lämna? 🙏🏻