Hur kommer jag över detta?

Hej

Jag har haft ett långt förhållande som tagit slut för ett par månader sedan. Känns som att relationen har varit över i flera år men jag hade ändå förhoppningar på att min sambo skulle ?vakna? och att vi tillsammans skulle lyckas hitta tillbaka till varandra. Tyvärr så blev det inte så.

För mig så är det viktigt att man kan lita på varandra och att alltid finnas där för varandra. Att min uppgift är att göra min partner glad. Vill hon åka på en resa eller vad hon nu önskar så skall hon göra det. Är min partner glad så är jag glad. Jag är även ganska så romantisk och gillar att överraska i vardagen med det lilla. Det är så enkelt och kan betyda så mycket. Nu i efterhand förstår jag att vi alltid har haft samma mål. Att göra henne lycklig. Jag har satt henne först och det har även hon gjort. Det är inte förens på senare tid det gick upp för mig. Men jag då? När jag behövde henne, då fanns inte hon, jag fanns dock alltid för henne. Trygg och tråkig och dög absolut när hon behövde mig men inte annars. Då kom allt annat som kunde vara roligt före mig.

När får jag komma först och bli prioriterad? Det va då när jag ville få något tillbaka som det va så tydligt. Då va den tvärt nej och känslorna va borta. De va inte så starka som jag behövde. Jag fick absolut inte ställa några krav på henne!

Jag känner mig så oerhört sviken och utnyttjad. Är helt förkrossad för det va ju inte så här det skulle bli. Vårt hus, vårt hem, våra djur. Allt som va vårt är nu borta för mig och jag har flyttat till en lägenhet. Det blir liksom inte en smula bättre, snarare värre varje dag. Det känns som att jag har försvunnit och bara lever någon annans liv ensam och isolerad. Jag har alltid varit väldigt privat och introvert, hon social och extrovert. Jag tycker ändå att vi har kompletterat varandra gällande det. Det är liksom hon som fått med mig på sociala tillställningar. Ofta blev jag positivt överraskad över att det kunde bli trevligt fast jag inte alls ville gå ifrån början. Jag kanske har kunnat ge henne lite lugn också. Det är ok att vara själv och hemma också ibland.

Nu när jag är ensam så märks just det, vad ensam jag är. Har alltid haft svårt för att lita på människor och känner att människor ofta gör mig besviken och jag orkar liksom inte det. Det tar mig så hårt.

Hur kommer man vidare? Detta äter upp mig. Bara ältar hela tiden.

Massor med självömkan som ni märker? men jag vet inte vad jag skall ta mig till.

monstretmonster

Thu 6 Apr 2023 18:19

#1

Det låter som att ni var en riktigt dålig match från början. På vilket sätt menar du att du hoppades på att hon skulle vakna?

Det låter som att hon tröttnat på att alltid behöva dras med en introvert person. Att du upplever ensamheten nu efteråt bekräftar ju egentligen vilken stor roll hon haft i ditt liv. Du måste rannsaka dig själv om det ska bli bättre framöver.

Solskatt

Thu 6 Apr 2023 18:36

#2

Tack för svar.

Med att vakna menar jag att se vad jag gör i vardagen för henne och att hon skulle uppskatta det. Att hon skulle vilja bjuda igen..
Du har rätt, hon har varit en otroligt stor del av mitt liv. För stor. Min värld är liksom mindre än hennes och då kretsar mycket kring henne medans hon har ett helt annat socialt liv. Det är säkert som du säger. Hon tröttande på min introverta person. Jag tror dock att det va det som vi fastnade för lite hos varandra i början. Vi trodde nog inte att det skulle bli ett så stort problem i framtiden då vi va så engagerade i varandra. Vi hittade ju på saker tillsammans. Önskar bara att hon varit mer ärlig när hon började känna att det va jobbigt för henne. Hon har sagt att allt varit bra men visat något annat. Sedan har åren tickat på.
Ja, jag behöver verkligen rannsaka mig själv. Måste först bara försöka ta mig igenom detta akuta och det är tufft. Det känns hopplöst.

Ylva34

Tue 18 Apr 2023 19:44

#3

Du måste bearbeta allt och läka från det och det tar tid och just nu är du nere i gropen och det är också helt naturligt. Du tycker du gett allt och det fungerade ändå inte och inte ömsesidigt. Du kan i alla fall trösta dig i att du gav allt. Det var inte som att du höll igen och det var därför det inte fungerade. Vissa människor som får titlar som social på sig är faktiskt inte det i ordets rätta mening. De är bara ute efter så mycket uppmärksamhet som möjligt, på sig själva. Det du beskriver om henne är själviska eller rent av narcissistiska drag och såna hittar oftast någon som du som ger allt. Du är säkert en sån där pärla som inte vet om det ens.

Det är bara du själv som sätter begränsningar på vem och hur du är. Ingen annan. Du kan sluta vara introvert om du vill sluta vara det. Men det är helt okej att vara introvert också. Det är inte som att du är sämre människa för att du är introvert, men jag har märkt att vissa som benämner sig själva som introverta tyvärr tycks tro att de har mindre intressant att säga om de nu ens säger det, medan de då tror att den här gapiga (förlåt), uppmärksamjagande andre personen den sk "sociala" har mycket mer som kan underhålla. Jag har upplevt precis tvärtom. Jag vill höra mer från den introverte och mindre om inget alls från den extroverte.

Du beskriver en social ensamhet nu. Vad jag skulle vilja förslå är något som heter Citypolarna. De finns i olika städer. Här är websidan www.citypolarna.se/
Det är jätte bra, tro mig. Du ska bara våga. Om du inte gillar en aktivitet eller sällskapet så kan du bara dra dig undan. Det är väldigt lätt att umgås där och vi är alla människor. Jag har fått flera kompisar där. Plus alla de här förslagen, tipsen om vad man ska göra. Innan dess gjorde jag typ alltid samma. Du kommer träffa folk som av olika anledningar inte umgås i sin gamla krets eller inte haft nån, eller flyttat, eller en relation tagit slut, eller vet du vad, det kvittar. Du kommer inte vara mer annorlunda än nån annan.

Hoppas du snart mår bättre. Och du, introvert is the new orange. Du fixar detta! :)

Hur kommer jag över detta?

INNEHÅLL