Vad är fattigdom?

Oj, det blev nåt konstigt. Jag var inte färdig innan det publicerades.

Nåja, det jag ville problematisera och dekonstruera var den sentida svenska konstiga föreställningen om "relativ fattigdom" som utgår ifrån att om inte grannen, oavsett anledning, har det exakt lika bra som du så är denne "fattig".

Vad anser du att "fattigdom" i Sverige är?

Handlar det om vilka kläder och accessoarer och möjligheter till "julklappar" eller resor som "barnen" har? Eller handlar faktiskt fattigdom om att kunna få mat och husrum för familjen för dagen?

Borde man inte tala om faktisk fattigdom egentligen?

Jag frågar för att i mitt hemland, som förvisso inte var någon diktatur, varken religiös eller politisk, utan bara "fattig" och sågs vid tiden som "utan möjligheter" för majoriteten och därför valde en del föräldrar att utvandra för att bereda barnen för bättre möjligheter (om de ansträngde sig, trots sk "fördomar" mot invandrare)

Som barn till såna föräldrar så anser jag nämligen att trots några svenskars "invandrarfientlighet" så kan man "lyckas" om man inte väljer att känna sig "kränkt" och som ett offer. Det som är problemet enligt mig är att det är legio nuförtiden att identifiera sig som ett offer för omständigheter istället för att se vad man kan göra för att förbättra ens eget liv.

Förklara för mig var jag tänker fel.

Ja, jag är sk "vit" eftersom jag kommer från Finland utan egen förskyllan. Jag har hört från andra finländare att det fanns sk "rasism" men inget som vi upplevt i de bruksorter jag bott i. Visst fanns det fördomar om "knivar" och "koskenkorva" men man väljer ju själv hur man vill uppfatta det som. Även som barn faktiskt. Det kändes bara naturligt för en annan och inget som man reflekterade nämnvärt över. Man hade svenska kompisar i alla fall utan att man kände sig sk "utanför".

Men jag tror du har rätt i att den sociala kontexten har förändrats, och det radikalt. Jag undrar vad det beror på? Varför har dagens form av invandrare plötsligt börjat tycka att de är mer ovälkomna än förut, såpass att "fördomar" skulle vara något värt att basera deras självkänsla på?

Beror det kanske på hur pass kulturellt avlägsna invandrarna är nuförtiden? Och hur de betraktas av den sk "eliten"?

Beror det på förändring i det svenska samhället där man plötsligt anser att invandrare per automatik är offer pga. mer eller mindre naturliga fördomar som folk har om varandra innan de interagerat? Förutom oss finländare så var det ju många från Turkiet och Jugoslavien som invandrade samtidigt, men de var aldrig så många att de gav någon större inverkan på det invanda. Därför var aldrig "rasism" någon större grej förr i tiden. Säkert fanns det några få, ja även finländare har jag hört sedermera, som tyckte att de blivit "rasistiskt" behandlade. Men det är inget som jag uppfattat från den invandrarkrets jag tillhört största delen av mitt liv.

Själv tror jag det handlar om just de stora kulturella skillnaderna med dagens form av invandring att göra. Och framförallt mängden. Politiken har sen typ 90-talet aldrig tagit hänsyn till vad sk "massinvandring" och då särskilt från kulturellt avlägsna delar av världen innebär. De har betraktat människor, särskilt etniska svenskar, som robotar som styrs av program utvecklade i tankesmedjor där människan automatiskt ska tycka att deras teoretiskt konstruerade form av "mångfald" är någonting naturligt. Trots att historien har visat att integration är någonting som sker mellan människor på deras villkor, inte utefter teoretiska antaganden.

Jag menar, om du flyttar en miljon västerlänningar till mellanöstern under så extremt kort tid som det handlar om här, tror du att de i mellanöstern skulle vara mindre "rasistiska" än svenskar?

Jag har de första 30 åren bott i det som idag skulle kallas "utanförskapsområden" och även om de "fattigaste" levde i dessa områden, och ja, det fanns fler öppet kriminella där än på Djursholm även på min tid, så hade polisen aldrig särskilt mycket att göra där jämfört med idag. Och det var relativt tryggt för alla boende trots att de flesta var relativt fattiga.

Till saken hör att trots att mina föräldrar båda hade arbeten så var vi enligt den svenska föreställningen om fattigdom "fattiga" även då. Likt andra som bodde i såna områden. Så jag tycker att föreställningen om "socioekonomisk status" är en lite väl billig förenkling om situationen idag.

Problemet idag är, angående det du skriver om "stigmatiserande" arbeten, att folk som har dessa arbeten antingen själva, eller blivit det pådyvlade av såna som "vet bättre" intalar sig själva att deras arbeten är mindre värda än andra. Man väljer alltså att tro på de extremt få som tycker att de är mindre värda pga. sina arbeten eller var de bor eller hur mycket de tjänar.

Jag tillhör de, tydligen få idag, som anser att individen själv har ett ansvar för sitt mående (om de nu mår dåligt pga. den lott de fått i livet) och därmed styr sin uppfattning om sig själv)

Jag skulle vilja påstå att den värdelöshet som några kanske känner pga. hur lite de tjänar, vad de arbetar med eller var de bor kommer från vad de hör uppifrån makten som finns i Sverige. De matas dagligen med hur de är offer för omständigheter utanför dem själva, att de inte har någonting att säga till om i sina liv. Att det är de i makten som ska fixa livet åt dem och de behöver bara luta sig tillbaka och rösta på dem.

Ja, den svenska relativa fattigdomen existerar naturligtvis i Sverige eftersom den betraktas som ett axiom som vi blivit itutade sen Brantings tid (när folk faktiskt var fattiga i verkligheten) och kommer alltid att existera tills vi lever i fantasin om kommunismen (som aldrig kan bli verklighet så länge individerna inte är robotar)

Kanske skulle de som idag är relativt fattiga i Sverige få bättre syn på sin tillvaro om samhället slutade låtsas, och ituta de svenskt relativt fattiga, som att alla per automatik kommer att vara ekonomiskt jämlika bara man gör si eller så? Det är en illusion som är till skada för samhället anser jag.

Jag tänker så här, utefter att faktiskt jag levt i den svenska relativa fattigdomen, att det är bättre att ge folk realistiskt hopp istället för ouppnåeliga mål baserade på teorier, eller snarare hypoteser, som visat sig inte fungera. Även om vi var svenskt relativt fattiga även då så hade vi möjligheten att få det bättre. Och de flesta fick det bättre med tiden. Men idag har man format samhället så att det blivit svårare för de ni svenskar kallar "fattiga".

Jag säger inte att det är fel att ha visioner, men man måste ha någon slags realism och pragmatik med i tankarna. Realism om hur människor är och fungerar t.ex. De fungerar inte som i teorierna/hypoteserna. Vilket vi inte minst sett i och med socialismens kollaps. Nåja, kollaps kanske är att ta i, men socialismen har av verkligheten tvingats att närma sig "högern". Helt enkelt för att "folket" människorna, hellre vill ha den riktningen.