Försök att inte tolka detta som ett påhopp, utan försök att ta med det i diskussionen, jag får känslan av att HSP-personer är snälla personer med en stor portion ödmjukhet, även intelligenta och diskussionsbenägna. Men jag kan även se ett mått av självupptagenhet, man tänker mycket på sitt.
Jag vet inte vad som är hönan eller ägget, men kan även ni se denna självupptagenhet, eller självcentrerade känsla?
I ditt fall har du en hel del trauma i bagaget och jag förstår att du drar de slutsatser du gör.
Det är mycket möjligt att din högkänslighet förstärker upplevelsen av traumat och dessa kvarlämningar.
Men jag tror inte som R att hsp kommer sig av trauma.
Eftersom jag saknar trauma men är rejält högkänslig.
Jag läste bok om ptsd för ett tag sen. Tyvärr minns jag inte vad den hette men jag tror att det kanske är där du bör söka information. Man tänker sig att man får ptsd av krig och liknande men det är faktiskt betydligt enklare. Vi reagerar väldigt olika på trauman och är man då född med hsp så är det nog troligt att effekten blir större.
I ditt fall har du en hel del trauma i bagaget och jag förstår att du drar de slutsatser du gör.
Det är mycket möjligt att din högkänslighet förstärker upplevelsen av traumat och dessa kvarlämningar.
Men jag tror inte som R att hsp kommer sig av trauma.
Eftersom jag saknar trauma men är rejält högkänslig.
Jag läste bok om ptsd för ett tag sen. Tyvärr minns jag inte vad den hette men jag tror att det kanske är där du bör söka information. Man tänker sig att man får ptsd av krig och liknande men det är faktiskt betydligt enklare. Vi reagerar väldigt olika på trauman och är man då född med hsp så är det nog troligt att effekten blir större.
Varje gång någon pratar om sin HSP är det i termer om hur jobbig den är, hur de behöver ditt och datt.
Ja, man behöver mer lugn och ro och mer tid för reflektion. För att hantera känsligheten och de djupa känslorna och tankarna. Men man är inte funktionsnedsatt. Är det oerhört jobbigt är ju frågan om det inte är en fråga om Trauma, kanske i kombination med HSP.
Men jag er HSP som orkidéer , med rätt näring och uopväxt blir vi väldigt starka och framgångsrika. I en svår miljö blir vi väldigt skadade. Det finns forskning som stödjer detta, läs om Orkidebarnen I SVD. Men en normalhård uppväxt kan vara traumatiserande för ett mycket känsligt barn.
Jag reagerar ofta starkt på sådant som många andra tar med en axelryckning. När andra bara blir arga blir jag fruktansvärt, explosivt ilsken. När jag var yngre kunde jag ibland vilja gå ut och bruka våld mot någon för att jag inte kunde kontrollera min ilska och upprördhet. Idag har jag mediciner som dämpar det där. Jag blir lätt besviken, ledsen och känner mig orättvist behandlad när folk inte bemöter mig på ett adekvat sätt, dvs när jag visar mig vänlig och tillmötesgående, men den jag pratar med mest är sur och helst vill ignorera en. Det gör att jag känner att det är något fel på mig, när den personen kanske bara hade en dålig dag eller dålig dagsform.
Jag kan gråta floder när jag är riktigt ledsen och sorgsen över något, och ibland är det som om tårarna aldrig vill ta slut.
Det har för mig varit väldigt jobbigt att leva med den här känsligheten. Det positiva är väl att när jag väl är glad och trivs med livet så gör jag det nog desto mer än många andra. Kan ofta bli euforisk i sådana perioder, och känna att allt är lättare än vanligt.
Innan använde jag alkohol för att dämpa känsligheten, men det var verkligen fel metod. Idag har jag bra mediciner som hjälper, och en bra kontakt på psykiatrin.