Du vet ju egentligen vad du ska göra, inte mycket nytt vi kan säga. Det är inte medkänsla du behöver utan modet att göra det alla andra gör.
Steg ett är att möta hans blick och le samtidigt. Som du skriver är risken stor att han nu känner sig avvisad. Det kan räcka att se glad ut, då kanske han tar tydlig kontakt så slipper du.
Nästa steg är att säga något, allmänt om jobbet, vädret, helgen eller kommentera något han har på sig. Sen löser det sig nog...
Visst har jag medlidande med dig, jag var som du när jag var ung. Så jag menade inte att dissa dig. Hade vi träffats då hade jag velat ragga på dig men det hade inte gått bra då ingen vågat ta tag i saken... 
När jag skulle säga något till en tjej blev det bara dumt och pinsamt. Så visst är många nervösa i den situationen. Men att förstå och känna med dig hjälper tyvärr inte rent praktiskt även om det känns bättre just då.
Men det märks att du är klok, reflekterande och har självinsikt. Om det blir tyst och pinsamt är det ingen katastrof, sånt händer oss alla. Alla vi blyga och reflekterande alltså. Men jag tyckte det kändes värre att inte våga än att försöka och misslyckas.