Törstar efter närhet

Jag och min sambo har varit tillsammans i 4 år. Han, man 40+ tycker inte att sex är viktigt. Varje kväll när barnen somnat lägger han fötterna på bordet, dricker alkohol, mumsar på diverse plockmat och tittar på tv/mobilen.

Jag har börjat förstå att det är såhär han är. Sju dagar i veckan. År in. År ut.

Jag har givit upp hoppet. I början störde det mig och jag sa att jag ville ha en partner. Ska det vara såhär kan jag lika bra vara sambo med min bror.

Förra året hade vi sex en gång. 1. Gång. 1. Låt det sjunka in.

Nu känner jag att jag börjar längta efter närhet. Kramar. Någon att krypa upp i famnen på. Någon att skeda med. Jag somnar ensam varje kväll.

Vi har pratat om att leva hela livet ihop. Han är en bra person, vi har roligt, skrattar och drömmer ihop men samlivet existerar inte alls. Jag vill inte vara otrogen och skulle inte kunna vara det mot honom. Men hur fan ska man orka leva ensam, tillsammans med någon? Önskar känna någons armar runt mig. Usch. Börjat dagdrömma och kan ligga länge innan jag somnar och drömma hur det vore att känna en annan person nära.

Försöker att svara på inlägg #6 (samma) men kan ej citera...

Hur överlever du då? Hur tänker du? Är det såhär livet ska vara?
Ska man bara acceptera och.... leva? Fy så trist! 

Sådär försöker jag också tänka; när barnen är större ska jag leva mitt liv! Äldsta är 10 (mitt från tidigare förhållande). Den minsta är under året. Den äldsta kommer att vara 20+ och förhoppningsvis flyttat. Den lilla... tjaa... Den får bli tonåring iaf så att man kan förklara.

Jag själv är 35. Mitt mål är att resa och börja leva när jag är 50! Låter helt sjukt egentligen. Man vet väl idag att det inte finns några garantier och att man ska leva här och nu. Oh well...

Hur ser det ut med åldrarna hos er?