Sluta dömma

Det inte bara händer att det inte kommer fram, utan med en rimlig sannolikhetsbedömning så finns skäl att anta att det är relativt vanligt att det inte kommer fram.

Jag har aldrig sagt att man inte har möjlighet avstå.
Tvärtom påpekar jag alltid att man gör ett eget val om man är otrogen och att man alltid är ansvarig för sina egna val.
De som skyller ifrån sig och som skyller på allehanda olika yttre omständigheter brukar jag helt avfärda med att alla alltid har möjlighet fatta sitt eget beslut att avstå.
Molly, där är du och jag helt överens!

Men däremot anser jag att de flesta som blir avslöjade av tillfälligheter eller på något annat relativt enkelt sätt själva väljer att agera på ett sådant sätt att de blir avslöjade.
Jag tror att det är mycket vanligt att man, medvetet eller omedvetet, vill bli avslöjad för att få ett avslut på relationen eller för att göra en tydlig markering eller för att få till en förändring. Eller så väljer man att agera obegåvat och slarvigt för att man av ett eller annat skäl tycker att det kan kvitta om man blir avslöjad.
Detta grundar jag bl a på att flera undersökningar visar att en av de vanligaste svaren om orsakerna till otrohet anges vara att man vill få slut på förhållandet.

Det är visat många gånger att om man verkligen lägger sig vinning om att agera medvetet, väljer rätt tillfälle och rätt person, om man använder god begåvning för att undvika att bli avslöjad, så kan man med full säkerhet, eller näst intill full säkerhet, undgå att bli avslöjad.
Särskilt under förutsättning att man är noga med att välja att avstå i de fall där förutsättningarna för att undgå att bli avslöjad inte är är helt rätt. Men detta att välja att avstå om tillfället inte är det bästa kan vara svår att leva upp till för många otrogna, trots att detta är det säkraste sättet att undgå att bli avslöjad.

Att jag ber om att få förklarat för mig på saklig grund VAD du eller någon annan anser det skulle medföra för allvarliga konsekvenser för mig innebär ju inte att jag har satt någon värdering eller angivit om just jag anser att själva handlingen med otrohet är allvarligt eller inte. 

Det kanske går att missförstå det jag skriver, men jag klarar inte att uttrycka det tydligare.
För mig är det tydligt att jag vill få KONSEKVENSERNA av handlingen förklarade för mig och få förklarat för mig vilka allvarliga konsekvenser det i sak skulle innebära för mig.

Men jag har i det här sammanhanget inte uttalat mig ifall jag tycker att handlingen/otroheten i sig är allvarlig eller inte.
Allt annat är bara missförstånd eller det som du själv väljer att tolka in i det jag skriver.

Jag har absolut inte tolkat in att just du skulle ha låtit hela ditt liv påverkas.
Om jag har gett intryck av att jag menade dig personligen så ber jag återigen om ursäkt. Det var mycket slarvigt av mig.
Jag menar att vi människor i allmänhet har möjlighet att göra ett medvetet val att hantera våra känslor på ett sådant sätt att vi inte låter en sådan händelse påverka oss för resten av våra liv.
Jag menade absolut inte bokstavligen du som person.
Hoppas du kan godta min ursäkt och mitt förtydligande?

Och hoppas också att min strävan att svara på frågor, att förklara, att vara saklig och att försöka vara tydlig uppmärksammas och uppskattas.

Tack.
Ja, jag anstränger mig nu ännu mera uttrycka mig tydligare.
Notera också att jag i flera inlägg har bett om citat och en chans att förklara eller korrigera mig,
och notera särskilt att jag är en av mycket få, kanske ensam, som lovar korrigera mig och som ber om ursäkt om jag har varit slarvig.

Nej, jag tycker absolut inte att det rent generellt är något man bara får respektera.

För om vi ska vara ärliga och någorlunda objektiva så är det nog allra vanligast att de som inte "klarar" att hantera sina känslor är de som inte gör ett medvetet val att anstränga sig och göra sitt allra bästa för att hantera sina känslor.
Påfallande ofta är det människor som i stället väljer att leva kvar i sina egna problematiska känslor utan att egentligen göra särskilt mycket åt det.
Inte alltid, men påfallande ofta.

Att hantera mina egna känslor ligger inom mig själv.
Det är mitt eget ansvar och det kräver att jag själv agerar.
Det kan aldrig bli någon annans ansvar att agera åt mig och inte att hantera mina känslor.
Självfallet kan olika individer lyckas olika bra.
Men de som lyckas allra sämst är givetvis de som vägrar ta sitt eget ansvar, väljer att skylla på andra eller på yttre omständigheter, väljer att avstå från att agera och inte ens ids försöka.

Ja, många otrogna blir avslöjade.
Det är något vi känner till och något vi kan förhålla oss till.
Kanske finns det tom någon form av statistik eller någon undersökning om hur vanligt det är.
Jämför t ex Sveriges Radio som pratade om 30%.

Men du måste väl kunna ta in att det som en följd är lika självklart att många inte blir avslöjade.
Dessa känner vi inte till och det finns ingenting som gör att vi kan förhålla oss till hur vanligt det är.
Det finns som en självklarhet ingen statistik och inga undersökningar om dessa som inte blir kända.
Dessa ingår givetvis inte i de 30% som Sveriges Radio nämnde.

Följaktligen kan vi göra ett rimligt antagande att otrohet är mycket mera vanligt förekommenade än vad vi på någon saklig grund kan fastställa, mycket vanligare än de flesta kan tro och framförallt vanligare än vad de flesta vill erkänna.

Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.
Därför är det högst rimligt förutsätta att många vill bli avslöjade, även om det ligger lite dolt och att det är lite omedvetet.
Ännu mera rimligt förutsätta att dessa inte bryr sig särskilt mycket om att anstränga sig, att använda sin begåvning, för att begå sina handlingar på ett medvetet sätt för att inte bli avslöjade.
Självfallet är det en fullt normal reaktion att  när man blir konfronterad med att var amisstänkt eller avslöjad att reagera med förnekelse. Lika självklart även för den som medvetet eller omedvetet vill bli avslöjad. Man blir påkommen med att ha gjort fel och det är skamligt. Självfallet försöker man då förneka, det är en fullt normal mänsklig reaktion.
Det var självklart och det var en fullt normal mänsklig reaktion att ditt ex förnekade.

Jag vågar påstå att det för ditt ex hade funnits säkrare val att göra, det hade funnits mera begåvade sätt att hantera situationen, om han verkligen hade gjort allt som var möjligt att göra för att säkerställa att inte bli avslöjad.
Självfallet hade ditt ex kunnat göra mera och göra annorlunda för att minska risken att du hade fått reda på det.
Och om du är någorlunda objektiv så tror jag att du vet att det faktiskt hade varit möjligt.
Jag är övertygad att det är möjligt att vara otrogen på ett sådant sätt att det är säkerställt, eller näst intill säkerställt, att det inte avslöjas.

Det gör mig glad att du har kunnat gå vidare och att du nu har en bra man.
Men det gör mig lite bekymrad att du fokuserar på att du känner att du har ett behov av att vara säker på honom.

Jag är inte det minsta förvånad att du inte på saklig grund kan förklara på vilket sätt jag, eller någon annan, skulle drabbas av allvarliga konsekvenser pga otrohet.
Ingen annan har heller kunnat förklara det.
Särskilt inte om jag inte känner till det.
Men du har inte lyckats förklara det ens i de fall det blir känt, inte heller då du eller någon på saklig grund kunnat förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle vara.
Jämför återigen t ex med att man blir utsatt för att av en eller annan orsak förlora en hand. I det fallet är det enkelt att på saklig grund förklara de allvarliga konsekvenserna.
Men när jag eller någon blir utsatt för otrohet så har ingen hittills kunnat på saklig grund förklara vad de allvarliga följderna skulle bestå av.

Känslomässigt svårt ja.
Kanske känslomässigt någorlunda jämförbart att förlora en hand som att bli utsatt för otrohet?
Men återigen kan man konstatera att ansvaret för att hantera dessa mina egna känslor ligger helt inom mig själv.
Men hur bra jag än är på att hantera känslor så kan jag aldrig få tillbaka den förlorade handen då det är en faktisk förlust.

Men något sådan faktiskt problem finns ju inte av att jag har blivit utsatt för otrohet.
Det skulle därför vara intressant om någon på saklig grund kunde förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle bestå av.

Du har godtagit min ursäkt och du uttrycker att jag ska anstränga mig för att inte skapa missförstånd.
Du skriver att du hoppas att vi ska slippa fler missförstånd nu.
Är det bara riktat till mig? Eller menar du att det är ett löfte också från dig att i fortsättningen anstränga dig att inte missförstå?

Du har inte kommenterat att du har valt att göra egna tolkningar av det jag har skrivit, uppenbara feltolkningar. Inte att det har hänt att du har medvetet valt att inte kommentera det jag har skrivit utan i stället dragit dina egna påhittade slutsatser och du har lagt ord i min mun som jag aldrig har sagt. Särskilt tydligt nu när jag på din begäran ytterligare förtydligat det jag har skrivit.
Du måste inte och är inte skyldig att göra någonting. Men jag tycker mig märka en skillnad i bemötande.

Förlåt min felskrivning
(Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.)

Jag menade:
Svaren i många undersökningar visar att en av de vanligaste orsakerna man anger för sin otrohet är att man vill få slut på sitt förhållande.

Går det att redigera? Hur gör man?

I flera av dina kommentarer kan man få intrycket av att du utgår från att alla, eller de allra flestaotroheter, kommer fram,
eller kommer fram förr eller senare.
I detta är jag övertygad att du präglas dels av dina egna erfarenheter (så gör vi alla...) och dels att du präglas av allt som du har lärt om de fall som faktiskt blir kända.
Det är ju helt självklart att vi tar MYCKET större intryck av det som blir känt än av det som förblir okänt för oss.
Jag skulle önska att du och alla som skriver i otrohetstrådar tar in det jag skriver ovan med öppet sinne och utan att ha en förutfattad mening.
Reflektera över det en stund och förstå skillnaden och innebörden i den fundamentala skillnaden mellan fall som förblir kända och fall som för alltid förblir okända.

Det finns faktiskt inget som helst belägg för, det är aldrig visat, att de flesta otroheter skulle bli kända, vare sig förr eller senare.

Jag vågar påstå att du och många förbiser det självklara i att alla de fall som inte blir kända vet du, jag och vi alla ingenting om.
Självfallet kan vi då inte förhålla oss till dem, vi tar inget intryck av alla okända fall, och vi kan överhuvudtaget inte ta in alla dessa fall som förblir okända.
Men inget som jag har kunnat finna i mina mångåriga studier kan belägga att de allra flesta skulle bli kända, inte ens att majoriteten av fallen blir kända, oavsett hur lång tid det går.
Snarare tyder en väldigt enkel sannolikhetsbedömning på att de flesta fall inte alls blir kända.

Ditt ex klantade sig och visade sig öppet på stan.
Jag tolkar det som att han ville bli avslöjad.
Det kanske var omedvetet och det låg dolt inom honom? Fakta är ju uppenbara att ingen normalbegåvad människa agerar på det sättet om man inte vill bli avslöjad.
Orsakerna till att han, medvetet eller omedvetet, ville bli avslöjad känner jag inte till. Jag har ingen aning om varför han ville bli avslöjad, eller varför han medvetet gjorde sitt val att agera på ett så uppenbart sätt så att han löpte mycket stor risk att faktiskt bli avslöjad.
Jag kan inte se att han försökte föra dig bakom ljuset. Om hans syfte var att föra dig bakom ljuset och att dölja det han gjorde så skulle han självfallet inte agerat så obegåvat
(jag utgår från att en så extremt obegåvad man hade du aldrig valt som din partner?).
Självfallet förnekade han otroheten, likväl som de allra flesta försöker förneka, trots det uppenbara. Varför har du ett behov av att inbilla dig själv att din man skulle göra annorlunda än alla andra?
Du säger att han var dålig på att ljuga. Om han är åtminstone normalbegåvad så känner han självfallet till att han inte brukar lyckas med att ljuga för dig. Ändå valde han att agera på ett sådant sätt att han löpte stor risk att bli avslöjad. Återigen är det uppenbart och självklart att han av en eller annan orsak ville bli avslöjad, även om den önskan möjligen var omedveten. Alternativt att det kvittade helt för honom om han skulle bli avslöjad.

Visst kan du erkänna att han hade kunnat ta flera medvetna val för att agera annorlunda om han verkligen hade lagt sig vinning om att inte bli avslöjad?
Molly, om du känner att du har ett behov att förnekar detta så väljer du uppenbart att ljuga för dig själv. 
Oavsett om det gäller ditt ex eller en annan människa så visar man sig inte öppet på stan om man verkligen lägger sig vinning om att använda all sin begåvning för att dölja sina förehavanden, eller hur?

Jag har sagt det förr. Om man medvetet och strategiskt väljer att använda all sin begåvning för att dölja att man har en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten så har man alla chanser i världen att agera på ett sådant sätt så att det för alltid förblir okänt.
I alla de fall som har blivit avslöjade eller kända av andra orsaker så hade den otrogne kunnat agera på ett annat sätt och därigenom säkerställt att det inte skulle ha blivit känt. Det gäller i SAMTLIGA fall.

Jag noterar bara att du har ett behov av att uttrycka att du är säker på din man. Det är just det behovet som gör mig lite konfunderad.

Jag använder exemplet med att fysiskt förlora handen bara för att göra mitt resonemang tydligare, särskilt som hjälp till de som behöver tydlighet för att inte missförstå.
Jag är osäker på om du har förstått att det är en (flera) fundamental skillnad mellan fysisk skada och psykisk skada.
I mitt resonemang har jag försökt göra tydligt att sina egna känslor äger man själv och man har alla möjligheter att medvetet välja att jobba med sina känslor och att inte låta dem styra sitt eget mående under resten av ens liv. Självfallet lättare och svårare för olika människor att göra det valet, men det är trots allt den egna viljan att aktivt fatta ett eget beslut som är det allra viktigaste för att komma tillrätta med sina egna känslor.
Men visst klarar du väl förstå mitt exempel med att den fysiskt saknade handen kan man aldrig få tillbaka, vilka egna beslut man än väljer att ta.

Att såväl fysisk som psykisk smärta kan göra ont och kan vara svårt att läka har jag ju skrivit mycket tydligt i mitt tidigare inlägg.
Missade du det?
Hur som helst kan man själv göra väldigt mycket för att läka sina psykiska skador, men det är extremt svårt att själv göra något för att förmå den fysiskt saknade handen att växa ut igen, eller hur?

Om man generellt förlorar tilliten till andra människor så ligger det helt och hållet inom en själv, det handlar om ens egna känslor och det är ett val man gör.
Väldigt många har visat i väldigt många olika sammanhang, t ex efter att ha drabbats av otrohet, att man inte alls behöver förlora tilliten till människor.
Vi vet ju, både du och jag, och alla andra vet det, att alla människor ljuger. Du ljuger och jag ljuger. Din nya man ljuger. Politiker ljuger likväl som religiösa ledare ljuger.
Men inte är vi väl därför tvingade att generellt förlora tilliten till människor?

Jag har blivit sviken, men jag har absolut inte förlorat tilliten till människor. De allra flesta har på ett eller annat sätt blivit svikna, under ett långt liv så blir de allra flesta djupt svikna någon gång, av någon närstående eller någon annan betydelsefull peson, där sveket känns svårt och allvarligt.
Men de allra flesta förlorar ändå inte tilliten till människor.

Gällande det där med tydlighet och missförstånd så ger du intryck av att du anser det vara enbart mitt fel när jag missförstår dig,
och att lika självklart är det också enbart mitt fel när du missförstår mig. Trots att i vissa fall verkar det uppenbart att du har valt att medvetet missförstå mig, så är det ändå enbart mitt fel.
Märkligt...
Nåja, jag har i vart fall bett dig om ursäkt.

Svartsjuka.
Sjuka.
Lika som avundsjuka.

Jag kan aldrig någonsin se något som helst positivt vare sig med svartsjuka eller avundsjuka.
Tvärtom innebär det sjuka alltid något negativt och leder alltid till något problem, i stort eller i smått.

Att säkerställa att inte ta sin partner för given, eller säkerställa att den ena parten inte blir oengagerad, gör man väldigt mycket bättre och mera positivt på andra sätt än att det skulle ordna till sig med hjälp av svartsjuka.

Alla de argument, alla eventuellt positiva saker, som någon försöker finna i samband med svartsjuka anser jag alltid kan ordna sig på andra och mycket bättre och mera positiva sätt än genom svartsjuka.
Enligt mitt sätt att se saken så finns det alltid bättre sätt att lösa problemen än att de skulle låta sig lösas med hjälp av svartsjuka.

Det är helt ok och står dig givetvis fritt, att läsa eller inte läsa mina och alla andra inlägg.

Om du söker försvar för din egen svartsjuka så står det dig fritt.
Jag tolkar det som att du mest försöker finna ditt eget försvar inför dig själv.
Lycka till med det.

Om det är din åsikt att svartsjuka och avundsjuka är bra så har du självfallet rätt till din åsikt.
Jag kommer i alla lägen försvara din rätt att uttrycka din åsikt, även när jag inte delar din åsikt.

Hoppas att jag också har rätt till min åsikt och att jag har rätt att uttrycka den.
Jag tycker att svartsjuka alltid är mycket mera negativt än positivt.

Kanske kan jag och andra också hoppas på ditt stöd när det gäller allas rätt att uttrycka sin åsikt, även i de fall de inte stämmer med din åsikt?

Du och dina inlägg ger intryck av att stämma väl överens med min signatur.

Var skulle jag ha påstått att någon är svartsjuk?

Ditt eget ordval, ditt sätt att uttrycka dig så nedlåtande om andra människor och om andra medlemmar här på FL, det för stå för dig och jag tror det finns fler än jag som tycker att det visar ganska mycket om dig som person.

Om du bemötte din partner på detta sätt, med liknande förklenande omdömen, med lika vårdslöst ordval, med svartsjuka, så måste jag säga att jag har stor förståelse för om din partner valde att vara otrogen mot dig,
om inte annat så sannolikt för att få slut på den toxiska relationen med dig.

Tycker du att medlemmar som innehar flera nick och bekräftar sina egna inlägg i tråden under sina olika nick, ger en ökad trovärdighet?
Jag tror att de flesta medlemmar här på FL:s forum genomskådar den medlemmen, som ger intryck av att vara uppenbart obegåvad, som uppträder under flera nick och som ivrigt hejar på sina låtsasvänner i en och samma tråd. Vad tror du?

(jaha och en del andra/samma smurfar verkar ha problem...)

Jag sade att jag kunde ha förståelse för de partners som utsätts för svartsjuka och att den parten kan drivas till att vara otrogen för att få slut på en toxisk relation.

Det är lätt finna stöd för min förståelse för de utsatta om man läser på lite om dessa svartsjuka människor.

   Saxat från RFSU:s hemsida:

Men vad kan man göra åt sin svartsjuka?

För en del dyker känslan upp någon gång ibland, för andra tar de en stor plats i ens liv och relation.

Svartsjuka kan väckas av en rad olika händelser, t ex känslan av att bli bortvald.

Svartsjuka bottnar ofta i en personlig osäkerhet och en dålig självkänsla.

Svartsjuka kan ställa till med problem i en relation,
det är då bra att ta itu med detta innan det påverkar individerna och förhållande negativt.
Om problemet består kan det vara bra att den svartsjuka tar hjälp av en kurator eller terapeut om saken.

En konsekvens av svartsjuka är försök till kontroll och dominans över sin partner.

Ömsesidigt förtroende och en ömsesidig respekt byggs inte genom en inskränkt rörelsefrihet.

Svartsjuka kan i vissa fall gå så långt att det kan leda till psykiskt och fysiskt misshandel.
Då behöver man omedelbart få stöd i att avsluta relationen.

Jag förstår om du inte kan svara på allt, eller som du säger att du "inte orkar läsa".

Minst 90% av mitt inlägg är svar på och förklaring till det du skrev i förra inlägget där du citerade mig.

Jag har verkligen lyssnat på din uppmaning och ansträngt mig vara tydlig och därför beskriva saken på fler än ett sätt. Då blir det också fler ord.

Näst intill alla förnekar alltid.
Det tror jag att även du känner till?
Även de som omedvetet vill bli avslöjade brukar förneka.
Visst kan du hålla med om att ditt ex hade kunnat agera annorlunda om han verkligen hade ansträngt sig maximalt att inte bli avslöjad?
Du kan väl inte påstå att han var tvingad att visa sig öppet på stan?

Jag har i vart fall bett dig om ursäkt för att jag missförstod dig och för att jag hade uttryckt mig otydligt.
Nu får jag väl återigen be dig om ursäkt för att jag i mitt förra långa inlägg ansträngde mig alltför mycket att förklara och vara tydlig så att det därigenom blev för långt för dig att orka läsa.

Ja, du har rätt. Jag blev nog lite överambitiös i mina försök att förklara och vara extra tydlig.

Ja du har rätt, våra ömsesidiga ursäkter gör att det är utagerat nu.

Återigen beklagar jag uppriktigt vad du blev utsatt för. Jag är helt övertygad att det hade du absolut inte förtjänat.
Och jag kan lova dig att jag vet vad jag talar om och jag kan ha förståelse för dig och dina känslor.

Jag håller med om att de båda handlade både fegt och respektlöst mot dig, och säkert mot fler som drabbades.
Inget jag tidigare skrivit motsäger detta.
Och ja du har rätt, det finns de som ljuger av rent egoistiska skäl, bl a för att skydda sig själv.

Jag har själv ljugit någon gång, troligen mest av egoistiska skäl. Och kanske du också har ljugit om någonting någon gång? Kanske också av egoistiska skäl?

Nu kanske vi alla kan hjälpas åt att hålla oss någorlunda till ämnet och hjälpas åt så att bemöta varandra på ett sådant sätt att fler kan komma till tals i den här tråden, gällande TS ämne, som ju uppenbarligen har ett intresse bland medlemmar här på FL. Jag noterar att det där värsta exemplet på hur vi inte ska bemöta varandra i denna och i andra trådar har tagits bort vilket är för den här tråden och för trådens ämne. Tack till den som ordnade detta.
Gällande det här ämnet, att döma andra gällande otrohet, så är det helt ok och står alla givetvis fritt, att läsa eller inte läsa mina och alla inlägg.
Om någon i tråden försöker försvara sin egen svartsjuka så må det väl vara fritt, sett ur min synvinkel. Jag tolkar det rent allmänt i så fall som att någon mest försöker finna eget försvar inför sig själv. Om det är någons åsikt att svartsjuka och avundsjuka är bra så har den självfallet rätt till din åsikt.
Jag kommer i alla lägen försvara allas rätt att uttrycka din åsikt, även när jag inte delar den åsikten.
Hoppas att jag också har rätt till min åsikt och att jag har rätt att uttrycka den.
Jag tycker att svartsjuka alltid är mycket mera negativt än positivt.
Kanske kan jag och andra också hoppas på stöd från andra när det gäller allas rätt att uttrycka sin åsikt, även i de fall de inte stämmer med den egna åsikten?
Gällande trådens ämne, alltså att döma andra, så tycker jag att vissa inlägg i tråden ger intryck av att stämma väl överens med min signatur.

Nu kanske det är dags även för dig och att vi alla kan hjälpas åt att hålla oss någorlunda till ämnet och hjälpas åt så att bemöta varandra på ett sådant sätt att fler kan komma till tals i den här tråden, gällande TS ämne, som ju uppenbarligen har ett intresse bland medlemmar här på FL.

Jag noterar att det där värsta exemplet på hur man INTE ska bemöta varandra i denna och i andra trådar nu har plockats bort,
vilket är MYCKET BRA för den här tråden och för trådens ämne. Tack till den som ordnade detta.

För att vi alla ska kunna resonera och utbyta åsikter i denna tråden och på forumet så ber jag dig jaha att respektera TS ämne, respektera alla andra medlemmar i tråden och på detta forum, och respektera FL:s policy och regler.

Tack för att du äntligen sätter på pränt ditt löfte att från nu kommer du respektera att alla har rätt till sin åsikt.
Om du håller ditt löfte kommer detta gagna tråden och trådens ämne och det kommer gagna dina medmänniskor och andra medlemmar i tråden.

Jag har tydligt sagt att alla andra absolut inte måste hålla med mig och mina åsikter.

Återigen har en särskilt illvillig medlem här valt att döma andra människor och bära sig åt på ett sådant sätt, mot TrådStartaren, mot en annan medlem i tråden, och generellt mot andra medlemmar och medmänniskor, på ett sådant sätt så att medlem efter medlem, medmänniska efter medmänniska, väljer att avstå från att delta i tråden eller i forumet.
 
En illvillig medlem väljer återigen döma andra och uppträda på ett sådant sätt att meningsutbyte, resonemang och diskussioner mellan medlemmar blir otrevligt så till den grad att det blir omöjligt. 
Det är långt ifrån första gången en illvillig medlem väljer att försätta sig själv i denna situation, såväl med mig som uppenbarligen också med andra medlemmar på forumet, så att flera medlemmar tvingas tacka för sig och inte längre vill ha något som helst fortsatt utbyte med en illvillig medlem som väljer uppträda så fruktansvärt illa mot andra medlemmar och människor.

En illvilliga medlem väljer upprepat att inte hålla sig till trådens ämne, att inte visa någon respekt för trådstarten, för andra medlemmar, för forumet och väljer upprepat att bryta mot FL:s policy och regler.

Det kanske får en illvillig medlem att känna dig framgångsrik när den kan lura dig själv tro att den har vunnit diskussionen och att det har inneburit något positivt för den själv?
Men det enda som egentligen har hänt är att den har valt att uppträda på sådant sätt och så dömande att den har skaffat sig ännu fler ovänner.

Jag kan inte annat än dra slutsatsen att det sannolikt var på samma sätt en illvillig "vann" diskussioner mot sin tidigare partner, ständigt dömande, och vilket då som en direkt följd troligen bidrog till att partnern valde att vara otrogen.
Sannolikt för att få till ett slut på att ständigt bli fördömd av en nära person och sannolikt för att få till ett avslut på en fruktansvärt illvillig relation?

En illvillig lyckas även då genom sin egen försorg att skaffat sig en ny ovän för livet,
i stället för en partner att älska och bli älskad av.
Och då sannolikt minst ännu en i raden av ständigt nya ovänner. 

Detta skulle alltså kunna vara den mest sannolika förklaringen till varför en illvillig medlem visar upp en så mörk sida, så mycket dömande och så mycket bitterhet mot andra människor,
vilket då troligen bottnar i en gränslös bitterhet mot sig själv och mot sitt eget sätt att bemöta nära, kära och alla andra människor?

En medlem som upprepat väljer uppträda så illvilligt att den lyckas förstöra tråd efter tråd,
lyckas tysta och skrämma bort andra medlemmar från forumet,
lyckas vara så dömande och att uppträda mot andra medlemmar på ett sådant sätt att den faktiskt förpestar själva grunden för FL:s forum,
en sådan illvillig medlem borde väl någon enda gång börja fundera över sig själv som person?
Över sitt eget beteende, sitt eget ständiga dömande av människor och sitt bemötande av andra medlemmar och andra medmänniskor?

Grattis då till den illvilliga medlemmen som lyckas inbilla sig själv att den har vunnit debatten, 
genom att döma andra medlemmar.

Och ett stort grattis till den illvilliga som lyckades "vinna" över sin tidigare partner,
som lyckades döma och vinna så till den grad att det uppmuntrade, kanske tvingade, partnern till otrohet för att få slut på relationen med den illvilliga.

Jag vågar påstå att den illvilliga medlemmen själv, alldeles ensam, är den enda i hela världen som tror att den har vunnit något genom sina dömanden och att den förtjänar ett grattis.

Undrar hur det kommer gå i fortsatta livet med relationer till andra medmänniskor när den är så dömande och hur det kommer gå i fortsatta livet med den illvilligas kärleksrelationer?
Om den ens kan avstå en sekund från att döma en annan människa så att den illvilliga får möjlighet att någonsin inleda någon kärleksrelation...

En av de vanligaste anledningarna till otrohet är att man vill få till ett avslut på relationen. Den som fattar sitt beslut att vara otrogen gör det i sådana fall för att avsluta en relation som man önskar ska få ett slut.

Vi känner alla till att det finns otaliga exempel på relationer som utvecklas till att bli så toxiska så att den utsatta parten inte längre känner sig kapabel, eller inte vågar pga risk för sin hälsa eller risk för fysiska och psykiska repressalier, att avsluta relationen.

I sådana fall är det både troligt och naturligt att den utsatta parten, kanske i desperation, söker sig till en annan medmänniska för att få stöd, för att upprätta sin skadade självkänsla, för att åtminstone för ett ögonblick få mötas av vanlig normal vänlighet och kärlek.
Behovet av den utsatta parten att få känna vänlighet, att slippa ständigt bli dömd, ökar självfallet mångdubbelt större om den illvilliga och dömande parten dessutom är svartsjuk.

I en sådan relation är det för den utsatta parten fullt naturligt, en mänsklig reaktion, att känna sig tvingad fatta beslutet att vara otrogen som en sista desperat utväg för att få slut på den toxiska relationen och få slut på att ständigt bli dömd och utsatt för svartsjuka av den illvilliga parten.

Med en sådan dömande och illvillig partner, så har jag full förståelse för att den utsatta känner sig, upplever det som, att vara tvingad att fatta sitt beslut att vara otrogen.  

Jag hade också, precis som du, hellre gett min partner den friheten. Det gör mig glad konstatera att vi är flera som vågar säga att vi delar denna åsikt, även om det av vissa inte anses vara PK och de anser sig ha både skäl till och rätt att döma oss.

För mig är det dessutom enkelt konstatera att jag inte vill veta utan att jag allra helst föredrar att min partner sköter det på ett sådant sätt att jag slipper veta något och att det inte kommer ut till våra nära och kära eller till bekantskapskretsen.
Det finns en uppenbar och fullkomligt självklar sanning som ingen någonsin har lyckats motbevisa: "Det jag inte vet mår jag inte ont av".

Jag vågar tro att barnen känner sig mera svikna och drabbas oändligt mycket hårdare av en skilsmässa,
än av att otrohet har förekommit och hanterats av de inblandade på ett moget sätt med barnens bästa för ögonen.

Beakta då också att otrohet faktiskt ofta förblir okänd och då inte ens på det allra lilla minsta vis drabbar barnen.
Det är ju självklart.
Ställt i relation till skilsmässa blir ju skillnaden för barnen himmelsvid.