Sluta dömma

Men hur du väljer att se på det inträffade ligger ju inom dig själv. Om du själv väljer att se det som ett svek, om du väljer att se det som ett stort svek av livsavgörande proportioner, och ditt sätt att se det leder till ett trauma för dig så ligger det helt inom dig själv.
Du liksom jag har alla möjligheter att själv påverka hur du väljer att låta dina egna känslor påverkas av det som du upplever som ett svek.

Det är en rent känslomässig reaktion som ligger helt och hållet hos dig och inte hos någon annan.
Det har ju inte lett några fysiska konsekvenser för dig, inga som helst faktiska konsekvenser, du har inte förlorat en hand eller något liknande.

Om man inte klarar att hantera känslorna på ett sätt som man själv är nöjd med så finns det ju alltid hjälp att få för att hantera dessa känslor.
Det råder i vart fall inget tvivel om att många andra människor har klarat av att hantera sina känslor efter en sådan händelse på ett sådant sätt att det inte alls leder till något trauma för dem, så varför är det då tvunget att det måste leda till ett trauma just för dig?

Många gör ett medvetet val att lösa problemen i sin relation och gå vidare, andra väljer att avsluta sin relation. Men oavsett vilket så måste ingen av dem tvunget låta det leda till ett trauma för dem.

Du kan självklart inte må dåligt av något du inte vet om.
Tack för att du är en av få här som vågar konstatera denna sanning.

Men det du inte verkar kunna ta in är att det spelar ju ingen roll att du inte vet eftersom det inte går att garantera att det aldrig kommer fram.
Så om det kommer fram senare så får du ju veta att du har levt i en lögn.
Skulle det då kännas ok att veta att din partner har ljugit dig rakt upp i ansiktet,under kanske en längre tid,och låtsats som att allt är som vanligt?
Vi känner alla till att otrohet är relativt vanligt förekommenade och vi vet att i många fall kommer det aldrig fram.
Det är den grunden jag utgår från i mina resonemang och jag tror inte att du kan eller vill motsäga detta?
Jag hävdar att de som är otrogna i väldigt hög utsträckning, genom medvetna val och medvetna handlingar kan göra det på ett sådant sätt att man kan säkerställa att det inte kommer fram.
Om man inte är säker så har man alltid möjlighet välja att avstå.
På så sätt är det säkerställt, eller näst intill helt säkerställt.

Detta konstaterande blir ju tydligt och självklart, det har stöd, om vi alla åtminstone vågar erkänna för oss själva att det inte är helt ovanligt med otrohet som aldrig blir känd.

Sedan, gällande ditt hypotetiska resonemang, OM det skulle komma fram och vilka följder det i så fall skulle kunna få, det är ett annat resonemang som jag inte har diskuterat. Men självfallet har du rätt i ditt hypotetiska resonemang att det sannolikt, om det kommer fram, så framkallar det svåra känslor.

Jag har sagt att jag liksom de allra flesta har känslor.
Men jag menar också att jag själv, liksom du och alla, har stor möjlighet att själv välja hur jag låter mina egna känslor påverka mig.

Självfallet lever jag, du och alla i en lögn, mer eller mindre.
Det där om lögner har jag tidigare beskrivit ganska utförligt och jag tror inte du på saklig grund vill motsäga något av det jag har skrivit om detta?
Om du vill försöka inbilla dig själv att du inte drabbas av lögner och svikna löften så är det upp till dig.
Vi vet rent faktabaserat att jag ljuger, du ljuger och alla ljuger.

Jag har heller aldrig påstått att du har sagt att otrohet är rätt.
Men du får ju också ha förståelse för att det kan tolkas på annat sätt när du på samma gång säger att det inte är så allvarligt så länge det inte kommer fram.
Det kan åtminstone tolkas som att du menar att det är ok att bete sig som ett svin bakom sin partners rygg så länge det inte kommer fram. 
Om det inte är vad du menar så kanske du får försöka förtydliga dig så du slipper bli missförstådd.

Jag har läst tillbaka och kan inte finna att jag skulle ha sagt att det inte är så allvarligt?
Nej, jag måste inte ha någon förståelse för att du och andra medvetet väljer att feltolka mig på era egna sätt.
Tvärtom anser jag att ni i stället för att göra egna tolkningar skulle resonera om precis det som jag skriver och inte det som ni själva väljer att tolka in.
Du väljer att tolka in att jag skulle mena att det är ok att bete sig som ett svin. Då är det mycket tydligt att du läser riktigt dåligt och den tolkningen får stå för dig.

Jag försöker hela tiden lägga mig vinning om att förklara vad jag menar.
Jag anstränger mig också att åtminstone sträva efter att inte lägga in mina egna tolkningar i det du och andra skriver.
Ditt och andras egna val att göra feltolkningar är inte så enkelt för mig att förklara.
Men om du frågar sakligt gällande det jag har skrivit (i stället för att feltolka), gärna med citat, så lovar jag försöka förtydliga det som eventuellt är otydligt.

Förlåt, det var inte alls menat som något påhopp på dig personligen.
Jag inser nu att du kan tolka det så eftersom jag på flera ställen skrev i du-form. Jag använde också "man", men borde kanske ha gjort det mera genomgående för att visa tydligt att jag verkligen inte menade dig personligen.

Jag beklagar uppriktigt de tråkigheter som du drabbats av. Och jag har egna erfarenheter och alla möjligheter förstå sådana saker. Inget av allt jag har skrivit motsäger detta.

Det var du som valde att nämna ordet trauma.
Jag svarade till dig, och på flera ställen skrev jag i du-form, men egentligen menade jag mera som ett allmängiltigt exempel.

Jag menade egentligen inte bokstavligt "du" i alla saker i mitt inlägg, utan mera "man".
Hoppas du kan förstå hur jag menar och att du kan ta till dig att jag ber om ursäkt för att jag uttryckte mig så slarvigt.

Hur man väljer att se på det inträffade, hur man väljer låta känslorna styra över en, ligger i mycket stor utsträckning hos en själv.

Jag är glad att du var klok och valde att ta hjälp att hantera dina känslor. Detta var också mitt välmenta råd i mitt tidigare inlägg. Inte ett råd bara till dig utan mera allmänt till alla som kan råka ut för svårigheter att hantera sina känslor.

Jag tycker ändå att det är fel av dem som väljer att låta svåra känslor styra hela deras liv och för långa tider.
Det finns för dem mera rätt val att göra och de har också ett ansvar för sina egna val.
T ex att ta hjälp. Ett mera rätt val, precis så som du själv gjorde.

Det inte bara händer att det inte kommer fram, utan med en rimlig sannolikhetsbedömning så finns skäl att anta att det är relativt vanligt att det inte kommer fram.

Jag har aldrig sagt att man inte har möjlighet avstå.
Tvärtom påpekar jag alltid att man gör ett eget val om man är otrogen och att man alltid är ansvarig för sina egna val.
De som skyller ifrån sig och som skyller på allehanda olika yttre omständigheter brukar jag helt avfärda med att alla alltid har möjlighet fatta sitt eget beslut att avstå.
Molly, där är du och jag helt överens!

Men däremot anser jag att de flesta som blir avslöjade av tillfälligheter eller på något annat relativt enkelt sätt själva väljer att agera på ett sådant sätt att de blir avslöjade.
Jag tror att det är mycket vanligt att man, medvetet eller omedvetet, vill bli avslöjad för att få ett avslut på relationen eller för att göra en tydlig markering eller för att få till en förändring. Eller så väljer man att agera obegåvat och slarvigt för att man av ett eller annat skäl tycker att det kan kvitta om man blir avslöjad.
Detta grundar jag bl a på att flera undersökningar visar att en av de vanligaste svaren om orsakerna till otrohet anges vara att man vill få slut på förhållandet.

Det är visat många gånger att om man verkligen lägger sig vinning om att agera medvetet, väljer rätt tillfälle och rätt person, om man använder god begåvning för att undvika att bli avslöjad, så kan man med full säkerhet, eller näst intill full säkerhet, undgå att bli avslöjad.
Särskilt under förutsättning att man är noga med att välja att avstå i de fall där förutsättningarna för att undgå att bli avslöjad inte är är helt rätt. Men detta att välja att avstå om tillfället inte är det bästa kan vara svår att leva upp till för många otrogna, trots att detta är det säkraste sättet att undgå att bli avslöjad.

Att jag ber om att få förklarat för mig på saklig grund VAD du eller någon annan anser det skulle medföra för allvarliga konsekvenser för mig innebär ju inte att jag har satt någon värdering eller angivit om just jag anser att själva handlingen med otrohet är allvarligt eller inte. 

Det kanske går att missförstå det jag skriver, men jag klarar inte att uttrycka det tydligare.
För mig är det tydligt att jag vill få KONSEKVENSERNA av handlingen förklarade för mig och få förklarat för mig vilka allvarliga konsekvenser det i sak skulle innebära för mig.

Men jag har i det här sammanhanget inte uttalat mig ifall jag tycker att handlingen/otroheten i sig är allvarlig eller inte.
Allt annat är bara missförstånd eller det som du själv väljer att tolka in i det jag skriver.

Jag har absolut inte tolkat in att just du skulle ha låtit hela ditt liv påverkas.
Om jag har gett intryck av att jag menade dig personligen så ber jag återigen om ursäkt. Det var mycket slarvigt av mig.
Jag menar att vi människor i allmänhet har möjlighet att göra ett medvetet val att hantera våra känslor på ett sådant sätt att vi inte låter en sådan händelse påverka oss för resten av våra liv.
Jag menade absolut inte bokstavligen du som person.
Hoppas du kan godta min ursäkt och mitt förtydligande?

Och hoppas också att min strävan att svara på frågor, att förklara, att vara saklig och att försöka vara tydlig uppmärksammas och uppskattas.

Ja, många otrogna blir avslöjade.
Det är något vi känner till och något vi kan förhålla oss till.
Kanske finns det tom någon form av statistik eller någon undersökning om hur vanligt det är.
Jämför t ex Sveriges Radio som pratade om 30%.

Men du måste väl kunna ta in att det som en följd är lika självklart att många inte blir avslöjade.
Dessa känner vi inte till och det finns ingenting som gör att vi kan förhålla oss till hur vanligt det är.
Det finns som en självklarhet ingen statistik och inga undersökningar om dessa som inte blir kända.
Dessa ingår givetvis inte i de 30% som Sveriges Radio nämnde.

Följaktligen kan vi göra ett rimligt antagande att otrohet är mycket mera vanligt förekommenade än vad vi på någon saklig grund kan fastställa, mycket vanligare än de flesta kan tro och framförallt vanligare än vad de flesta vill erkänna.

Svaren i många undersökningar visar att otrohet är en av de vanligaste orsakerna man anger till sin otrohet.
Därför är det högst rimligt förutsätta att många vill bli avslöjade, även om det ligger lite dolt och att det är lite omedvetet.
Ännu mera rimligt förutsätta att dessa inte bryr sig särskilt mycket om att anstränga sig, att använda sin begåvning, för att begå sina handlingar på ett medvetet sätt för att inte bli avslöjade.
Självfallet är det en fullt normal reaktion att  när man blir konfronterad med att var amisstänkt eller avslöjad att reagera med förnekelse. Lika självklart även för den som medvetet eller omedvetet vill bli avslöjad. Man blir påkommen med att ha gjort fel och det är skamligt. Självfallet försöker man då förneka, det är en fullt normal mänsklig reaktion.
Det var självklart och det var en fullt normal mänsklig reaktion att ditt ex förnekade.

Jag vågar påstå att det för ditt ex hade funnits säkrare val att göra, det hade funnits mera begåvade sätt att hantera situationen, om han verkligen hade gjort allt som var möjligt att göra för att säkerställa att inte bli avslöjad.
Självfallet hade ditt ex kunnat göra mera och göra annorlunda för att minska risken att du hade fått reda på det.
Och om du är någorlunda objektiv så tror jag att du vet att det faktiskt hade varit möjligt.
Jag är övertygad att det är möjligt att vara otrogen på ett sådant sätt att det är säkerställt, eller näst intill säkerställt, att det inte avslöjas.

Det gör mig glad att du har kunnat gå vidare och att du nu har en bra man.
Men det gör mig lite bekymrad att du fokuserar på att du känner att du har ett behov av att vara säker på honom.

Jag är inte det minsta förvånad att du inte på saklig grund kan förklara på vilket sätt jag, eller någon annan, skulle drabbas av allvarliga konsekvenser pga otrohet.
Ingen annan har heller kunnat förklara det.
Särskilt inte om jag inte känner till det.
Men du har inte lyckats förklara det ens i de fall det blir känt, inte heller då du eller någon på saklig grund kunnat förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle vara.
Jämför återigen t ex med att man blir utsatt för att av en eller annan orsak förlora en hand. I det fallet är det enkelt att på saklig grund förklara de allvarliga konsekvenserna.
Men när jag eller någon blir utsatt för otrohet så har ingen hittills kunnat på saklig grund förklara vad de allvarliga följderna skulle bestå av.

Känslomässigt svårt ja.
Kanske känslomässigt någorlunda jämförbart att förlora en hand som att bli utsatt för otrohet?
Men återigen kan man konstatera att ansvaret för att hantera dessa mina egna känslor ligger helt inom mig själv.
Men hur bra jag än är på att hantera känslor så kan jag aldrig få tillbaka den förlorade handen då det är en faktisk förlust.

Men något sådan faktiskt problem finns ju inte av att jag har blivit utsatt för otrohet.
Det skulle därför vara intressant om någon på saklig grund kunde förklara vad de allvarliga konsekvenserna skulle bestå av.

Du har godtagit min ursäkt och du uttrycker att jag ska anstränga mig för att inte skapa missförstånd.
Du skriver att du hoppas att vi ska slippa fler missförstånd nu.
Är det bara riktat till mig? Eller menar du att det är ett löfte också från dig att i fortsättningen anstränga dig att inte missförstå?

Du har inte kommenterat att du har valt att göra egna tolkningar av det jag har skrivit, uppenbara feltolkningar. Inte att det har hänt att du har medvetet valt att inte kommentera det jag har skrivit utan i stället dragit dina egna påhittade slutsatser och du har lagt ord i min mun som jag aldrig har sagt. Särskilt tydligt nu när jag på din begäran ytterligare förtydligat det jag har skrivit.
Du måste inte och är inte skyldig att göra någonting. Men jag tycker mig märka en skillnad i bemötande.

Du har inte kommenterat att du har valt att göra egna tolkningar av det jag har skrivit, uppenbara feltolkningar. Inte att det har hänt att du har medvetet valt att inte kommentera det jag har skrivit utan i stället dragit dina egna påhittade slutsatser och du har lagt ord i min mun som jag aldrig har sagt. Särskilt tydligt nu när jag på din begäran ytterligare förtydligat det jag har skrivit.
Du måste inte och är inte skyldig att göra någonting. Men jag tycker mig märka en skillnad i bemötande.

I flera av dina kommentarer kan man få intrycket av att du utgår från att alla, eller de allra flestaotroheter, kommer fram,
eller kommer fram förr eller senare.
I detta är jag övertygad att du präglas dels av dina egna erfarenheter (så gör vi alla...) och dels att du präglas av allt som du har lärt om de fall som faktiskt blir kända.
Det är ju helt självklart att vi tar MYCKET större intryck av det som blir känt än av det som förblir okänt för oss.
Jag skulle önska att du och alla som skriver i otrohetstrådar tar in det jag skriver ovan med öppet sinne och utan att ha en förutfattad mening.
Reflektera över det en stund och förstå skillnaden och innebörden i den fundamentala skillnaden mellan fall som förblir kända och fall som för alltid förblir okända.

Det finns faktiskt inget som helst belägg för, det är aldrig visat, att de flesta otroheter skulle bli kända, vare sig förr eller senare.

Jag vågar påstå att du och många förbiser det självklara i att alla de fall som inte blir kända vet du, jag och vi alla ingenting om.
Självfallet kan vi då inte förhålla oss till dem, vi tar inget intryck av alla okända fall, och vi kan överhuvudtaget inte ta in alla dessa fall som förblir okända.
Men inget som jag har kunnat finna i mina mångåriga studier kan belägga att de allra flesta skulle bli kända, inte ens att majoriteten av fallen blir kända, oavsett hur lång tid det går.
Snarare tyder en väldigt enkel sannolikhetsbedömning på att de flesta fall inte alls blir kända.

Ditt ex klantade sig och visade sig öppet på stan.
Jag tolkar det som att han ville bli avslöjad.
Det kanske var omedvetet och det låg dolt inom honom? Fakta är ju uppenbara att ingen normalbegåvad människa agerar på det sättet om man inte vill bli avslöjad.
Orsakerna till att han, medvetet eller omedvetet, ville bli avslöjad känner jag inte till. Jag har ingen aning om varför han ville bli avslöjad, eller varför han medvetet gjorde sitt val att agera på ett så uppenbart sätt så att han löpte mycket stor risk att faktiskt bli avslöjad.
Jag kan inte se att han försökte föra dig bakom ljuset. Om hans syfte var att föra dig bakom ljuset och att dölja det han gjorde så skulle han självfallet inte agerat så obegåvat
(jag utgår från att en så extremt obegåvad man hade du aldrig valt som din partner?).
Självfallet förnekade han otroheten, likväl som de allra flesta försöker förneka, trots det uppenbara. Varför har du ett behov av att inbilla dig själv att din man skulle göra annorlunda än alla andra?
Du säger att han var dålig på att ljuga. Om han är åtminstone normalbegåvad så känner han självfallet till att han inte brukar lyckas med att ljuga för dig. Ändå valde han att agera på ett sådant sätt att han löpte stor risk att bli avslöjad. Återigen är det uppenbart och självklart att han av en eller annan orsak ville bli avslöjad, även om den önskan möjligen var omedveten. Alternativt att det kvittade helt för honom om han skulle bli avslöjad.

Visst kan du erkänna att han hade kunnat ta flera medvetna val för att agera annorlunda om han verkligen hade lagt sig vinning om att inte bli avslöjad?
Molly, om du känner att du har ett behov att förnekar detta så väljer du uppenbart att ljuga för dig själv. 
Oavsett om det gäller ditt ex eller en annan människa så visar man sig inte öppet på stan om man verkligen lägger sig vinning om att använda all sin begåvning för att dölja sina förehavanden, eller hur?

Jag har sagt det förr. Om man medvetet och strategiskt väljer att använda all sin begåvning för att dölja att man har en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten så har man alla chanser i världen att agera på ett sådant sätt så att det för alltid förblir okänt.
I alla de fall som har blivit avslöjade eller kända av andra orsaker så hade den otrogne kunnat agera på ett annat sätt och därigenom säkerställt att det inte skulle ha blivit känt. Det gäller i SAMTLIGA fall.

Jag noterar bara att du har ett behov av att uttrycka att du är säker på din man. Det är just det behovet som gör mig lite konfunderad.

Jag använder exemplet med att fysiskt förlora handen bara för att göra mitt resonemang tydligare, särskilt som hjälp till de som behöver tydlighet för att inte missförstå.
Jag är osäker på om du har förstått att det är en (flera) fundamental skillnad mellan fysisk skada och psykisk skada.
I mitt resonemang har jag försökt göra tydligt att sina egna känslor äger man själv och man har alla möjligheter att medvetet välja att jobba med sina känslor och att inte låta dem styra sitt eget mående under resten av ens liv. Självfallet lättare och svårare för olika människor att göra det valet, men det är trots allt den egna viljan att aktivt fatta ett eget beslut som är det allra viktigaste för att komma tillrätta med sina egna känslor.
Men visst klarar du väl förstå mitt exempel med att den fysiskt saknade handen kan man aldrig få tillbaka, vilka egna beslut man än väljer att ta.

Att såväl fysisk som psykisk smärta kan göra ont och kan vara svårt att läka har jag ju skrivit mycket tydligt i mitt tidigare inlägg.
Missade du det?
Hur som helst kan man själv göra väldigt mycket för att läka sina psykiska skador, men det är extremt svårt att själv göra något för att förmå den fysiskt saknade handen att växa ut igen, eller hur?

Om man generellt förlorar tilliten till andra människor så ligger det helt och hållet inom en själv, det handlar om ens egna känslor och det är ett val man gör.
Väldigt många har visat i väldigt många olika sammanhang, t ex efter att ha drabbats av otrohet, att man inte alls behöver förlora tilliten till människor.
Vi vet ju, både du och jag, och alla andra vet det, att alla människor ljuger. Du ljuger och jag ljuger. Din nya man ljuger. Politiker ljuger likväl som religiösa ledare ljuger.
Men inte är vi väl därför tvingade att generellt förlora tilliten till människor?

Jag har blivit sviken, men jag har absolut inte förlorat tilliten till människor. De allra flesta har på ett eller annat sätt blivit svikna, under ett långt liv så blir de allra flesta djupt svikna någon gång, av någon närstående eller någon annan betydelsefull peson, där sveket känns svårt och allvarligt.
Men de allra flesta förlorar ändå inte tilliten till människor.

Gällande det där med tydlighet och missförstånd så ger du intryck av att du anser det vara enbart mitt fel när jag missförstår dig,
och att lika självklart är det också enbart mitt fel när du missförstår mig. Trots att i vissa fall verkar det uppenbart att du har valt att medvetet missförstå mig, så är det ändå enbart mitt fel.
Märkligt...
Nåja, jag har i vart fall bett dig om ursäkt.

Jag förstår om du inte kan svara på allt, eller som du säger att du "inte orkar läsa".

Minst 90% av mitt inlägg är svar på och förklaring till det du skrev i förra inlägget där du citerade mig.

Jag har verkligen lyssnat på din uppmaning och ansträngt mig vara tydlig och därför beskriva saken på fler än ett sätt. Då blir det också fler ord.

Näst intill alla förnekar alltid.
Det tror jag att även du känner till?
Även de som omedvetet vill bli avslöjade brukar förneka.
Visst kan du hålla med om att ditt ex hade kunnat agera annorlunda om han verkligen hade ansträngt sig maximalt att inte bli avslöjad?
Du kan väl inte påstå att han var tvingad att visa sig öppet på stan?

Jag har i vart fall bett dig om ursäkt för att jag missförstod dig och för att jag hade uttryckt mig otydligt.
Nu får jag väl återigen be dig om ursäkt för att jag i mitt förra långa inlägg ansträngde mig alltför mycket att förklara och vara tydlig så att det därigenom blev för långt för dig att orka läsa.

Ja, du har rätt. Jag blev nog lite överambitiös i mina försök att förklara och vara extra tydlig.

Ja du har rätt, våra ömsesidiga ursäkter gör att det är utagerat nu.

Återigen beklagar jag uppriktigt vad du blev utsatt för. Jag är helt övertygad att det hade du absolut inte förtjänat.
Och jag kan lova dig att jag vet vad jag talar om och jag kan ha förståelse för dig och dina känslor.

Jag håller med om att de båda handlade både fegt och respektlöst mot dig, och säkert mot fler som drabbades.
Inget jag tidigare skrivit motsäger detta.
Och ja du har rätt, det finns de som ljuger av rent egoistiska skäl, bl a för att skydda sig själv.

Jag har själv ljugit någon gång, troligen mest av egoistiska skäl. Och kanske du också har ljugit om någonting någon gång? Kanske också av egoistiska skäl?

Ingen fara. 

Tack! Men för mig är det i det förflutna. 
Men prata om det kan jag. Kanske hjälper det någon annan i liknande situation.
Ja,och inte bara de. Utan även de vänner som visste om det men inget sa.
Så jag är tacksam gentemot de som vågade berätta.
Annars känns det ju som ett dubbelt svek.

Ja,det har jag säkert gjort. Men inte om något så allvarligt som en otrohet. 

hoppar rakt in i tråden

Det finns ett sånt överskott av bittra, skadade offer här att ett nyanserat samtal runt otrohet är en omöjlighet. Man kan tycka vad man vill om det men detta är faktum.

Så fort frågan kommer upp finns ett antal (många) som tar det personligt, som ser det som ännu en personlig kränkning. Topplocket går oftast redan i första meningen och det är omöjligt att se, förstå och acceptera att livet, relationer kan se olika ut för olika individer.

Allt handlar om MIG och JAG måste nu få upprättelse.

Det är nog inte så konstigt att det ser ut så i ett sånt här forum men också förklaringen till att det inte går att få till ett sansat samtal

Ja, varför ska man döma någon överhuvudtaget? Varför inte bara lyssna ?