Tror min sambo har den så kallade 7 års krisen i våran relation, är helt förkrossad när han inte är kär

Okej vet inte vart jag ska börja, men Jag och min sambo har varit ett par sen 7 år tillbaka vi har års dag på alla hjärtans dag, Även förlovade i 6 år, jag fyller 24 snart och han nyss fyllt 26, vi bor i hus tillsammans med en hund och 2 katter, vi har alltid haft det bra, alltid varit glada och trygga med varandra, vi har båda alltid sagt och varit övertygade om att det ska alltid vara vi och är alltid vi Oavsett motgång. 
får ungefär ett år sen blev det typ en kris eller vad man ska säga Där han var allmänt sjukligt Svartsjuk osv, så jag flyttade till lägenhet för att hitta lösningar för oss två, jag var tydlig med att säga att jag vill att vi gör det här tillsammans för det sista jag vill är att vi går ifrån varandra, men vilket fall så blev det bra och jag flyttade tillbaka i maj förra året, bodde där i 5 månader men vi var alltid tillsammans ändå. sen dess har allting varit bra Vad jag vet, och nu i februari så var det också som vanligt vi var i stugan där vi brukar åka skoter, och 2 dagar efter att vi kom hem så säger han att han inte vet vad han vill längre, att han inte känner som han gjort,  jag bröt i hop och visste inte vart jag skulle ta vägen, sa att det sista jag vill är att han ska lämna mig, i alla fal så slutade det med att han typ tog tillbaka det och sa att det inte var så han menade osv osv, den under kommande 3 veckor så gick jag med en ständig Oro i magen som han lixom lugnade mig och sa att nej du behöver inte oroa dig för att jag ska lämna dig och allt det här, som man säger man ska tydligen alltid lite på magkänslan oavsett, så nu för 2-3 veckor sen var han iväg igen och åkte skoter, samma dag han kommer hem så märker jag att något är fel, då tar han upp samma grej igen att nej han vet inte vad han vill och känner inte dom känslorna, så den dagen åkte jag då hem till min mamma och sov där en vecka för han sa att han ville få tid att tänka för sig Själv, det är värsta veckan i mitt liv, jag gick med oron och helt ovetandes om vad han tänkte eller kände, han sa absolut ingenting, Sen då den lördagen så kom han hem till min mamma för jag ville att vi skulle prata med varandra, och då tog han beslutet att han gjorde slut, men har också flera gånger Sen det beslutet sagt att han inte vill att vi stressar med att jag ska packa saker eller behöva flytta, För att han inte vill att det ska gå för fort utifall han ändrar sig för han är sjukt velig i det här, Och dagen efter åkte han iväg en vecka på en skoter resa, och då tänkte jag att då ska jag verkligen försöka hålla mig från att prata med han alls, men jag får sån extrem jävla Panik ångest I kroppen som inte går att förklara och sånna gånger vill jag ju bara prata med han och ingen annan, i alla fal han hörde av sig flera gånger under dagarna, alltid han som hörde av sig Först, han kom hem och vi pratade mer, ett bra snack, vi bor fortfarande under samma tak och sover i samma säng,  han säger tex fortfarande puss i telefon, skriver hjärtan, ger mig godnatt och godmorgon kramar men jag säger att jag vill inte att han ger mig falska förhoppningar, han tänder på mig fortfarand, vilket han som person Är inte tex den som går ut på krogen och den går hem med någon, utan han är verkligen inte med vem som helst bara För att utan till och med om han är sugen så håller han sig för att jag kanske inte varit på det humöret vissa gånger innan, och som han säger ge det lite tid bara, låt mig få tänka, ja men hur länge då, han har Lixom redan  tagit själva beslutet, han har tagit av ringen och även tagit bort bilder på instagram osv, för mig sa jag det till han att då känns det ganska klart i vad du vill, men då sa han att nej jag vet inte jag vill bara se hur det känns, då sa jag att för mig skulle jag känna det redan samma sekund jag tar bort bilderna tex. Och han är fortfarande velig, jag säger hela tiden hur mycket jag aldrig nånsin kommer sluta kämpa för oss två, det är oss jag tror på, det ska ju vara vi och hur mycket jag älskar han, för känslor går ju upp och ner hela tiden men jag sa då också att för mig så skulle känslorna gå upp och ner så bara vet man nånstans I kroppen om man vill leva med den här personen eller inte? för mig är det självklart oavsett men han kan inte svara på det mer än att han inte vet, jag tycker Lixom inte att man kastar bort eller skiter kämpa efter så många år när allting annars är bra Bara för att han kanske har en liten svacka med känslorna just nu, så det enda jag gör just ju är att leva på ett pyttelitet hopp jag känner, jag känner sån oro hela dagarna men på samma gång en bra känsla Och för mig pirrar det i magen när jag tänker på han eller ser på han eller bilder på oss, känns som att han som kille inte tänker på alla andra saker också mer än det han känner precis just nu. Vad ska jag göra? Hur ska jag tänka? När han inte kan ge mig ett svar på något, kan jag bara Hoppas på att det här är en 7 års kris fast för han? Att det går över? jag Kan Lixom inte se mitt liv utan honom, aldrig nånsin, bryter ner mig själv totalt när det blir såhär, kan varken äta eller sova eller tänka på annat, jag är så känslo och tanke styrd så det här tar kol på mig, vill bara att han ska då få lite tid Och sen bara komma hem och säga att han vill att vi ska kämpa, har även tagit kontakt med familjerådgivninge och inväntar en förhoppningsvis tid ganska snart, och samma där jag kan ju inte tvinga han att följa med men han skulle tänka på saken, för jag vet att för hans mående så behöver han prata med nån för det har hjälpt Tidigare