Förändrade känslor för pojkvännen under oplanerad graviditet…

Vet inte varför det är massa frågetecken med i texten, det är inte meningen iaf haha!

Jag har inga bra råd till dig tyvärr men kan dela de tankar jag slås av när jag läser ditt inlägg. Det jag vet är att 1) känslorna är all over the place under en graviditet (när jag var gravid började jag gråta för sambon tog ett chips ur min fulla chipspåse för det innebar mindre chips till mig) och 2) man brukar säga att "man ångrar aldrig barnen man får, bara de man inte får"... Om det ligger något i det får andra avgöra.

Har själv inte gått igenom en abort så kan inte svara på det heller, men hoppas du får svar från någon med mer erfarenhet inom det här. Är det bara dina osäkra känslor för pojkvännen som gör att du tvekar, eller är det även ekonomi, jobb etc som påverkar? Och kom dessa känslor nu i och med din graviditet så kan det vara hormonerna, eller började de komma redan innan?

Vad menar du med "fel man" i det här sammanhanget? Du säger att du ibland känner att din pojkvän är "ful och jobbig", men om han verkar vara en bra person, skulle det vara väldigt illa att uppfostra ett barn med honom även om ni inte är ihop resten av era liv? 

Svår fråga och svårt beslut. Jag hoppas du får svar från flera

Jag förstår att det måste vara supertufft att känna sig så oviss. Om det är till någon tröst storgrät jag i typ en vecka från det att jag fick veta att jag var gravid, detta för att jag blev så osäker på allt. Och då hade vi ändå aktivt slutat med preventivmedel för att vi skulle börja försöka bli med barn plus att jag då varit tillsammans med sambon i 6 år. Med andra ord - även en planerad graviditet kan väcka känslor av osäkerhet, rädsla osv. 

Jag blev oplanerat gravid ett år innan vi bestämt oss för att försöka, den graviditeten slutade dock med ett sent missfall. Om än jag som jag nämnde ovan var tillsynes osäker även när vi bestämt oss så var det en stooor skillnad mot för den oplanerade graviditeten. Om än det kan låta hemskt att säga så är jag tacksam för att det blev missfall, för våra förutsättningar hade inte varit så bra som de var ett år senare och jag hade inte haft en lika härlig tid. 

För mig var det några saker som var viktiga innan jag ville sätta ett barn till världen. Jag skulle ha en stabil relation med min sambo, vi skulle ha fast anställning, bo i hus, vi skulle ha diskuterat igenom hur vi resonerade kring uppfostran, hur vi skulle fördela VABB och föräldraledighet, hur vi skulle resonera kring semestrar och högtider med tanke på att sambons familj bor 160 mil från där vi bor etc. Alla dessa saker ville jag ha klart för mig för att kunna ge ett barn bästa möjliga förutsättningar men även för att gardera mig om att jag och sambon i allra möjligaste mån skulle funka tillsammans som föräldrar. 

Ni har bara varit tillsammans drygt ett år, på så kort tid har man inte lärt känna den man lever med tillräckligt bra - i mina ögon. Kan du tänka dig att ha en bra relation med din kille för all evig framtid, även om det skulle ta slut mellan er framöver? 

Om jag varit i din sits hade jag troligtvis gjort abort, främst av hänsyn till barnet. Nu framgår det inte hur era omständigheter ser ut i övrigt vilket också är väldigt avgörande, men du är ung (om du är född 1997 som ditt användarnamn skvallrar om) och har gott om tid på dig att både planera, längta till och skaffa barn. 

Jag hoppas du landar i ett beslut som känns rätt för dig och er. Jag önskar dig ALL lycka till och skickar de varmaste av kramar! ❤️

Tack för era svar!

Jag gjorde faktiskt abort, då jag inte ville riskera att beslutet skulle påverka varken mitt eget, min pojkväns eller barnets välmående negativt. 

Det har varit tungt och jag har gråtit mycket. Tänkt på det lilla barnet.. känt mig inhuman som gjort ett sånt beslut osv.. 
Men bara dagar efter aborten rök jag och pojkvännen ihop i en konflikt (som inte hade med aborten att göra) som fick mig att inse att det verkligen var rätt val. För jag vet inte om vi verkligen är rätt för varann. Där och då höll jag faktiskt på att göra slut till och med. 

Jag vill känna mig mycket mer säker innan jag väljer att skaffa barn med någon. Även om det känts så så så sorgligt också.

Givetvis kan man aldrig garantera trygghet och välmående för sig själv och ens blivande familj - men att känna att förhållandet känns stabilt och att man själv är glad åt tanken på att bli förälder har jag insett är den viktigaste förutsättningen för att det ska kännas bra sen också. ❤️

Det är vanligt att känna sig ledsen efter en abort, oavsett hur säker man är på sin sak. Och du är på inget sätt inhuman! Det är inte mycket till bebis att tala om så tidigt, och på något sätt får man komma ihåg att det inte hade varit positivt för ett barn att födas med mindre bra förutsättningar heller. Så jag hoppas det känns bättre för dig nu, om än jag förstår att beslutet var jättetufft. Jag tänker på dig! ❤️