Om vänskap

Oj! Nej så gör man inte när man är vänner :(

Det är ju lite konstigt att du inte tagit upp det tidigare men jag hade berättat att jag hade behövt henne då och frågat varför hon tog avstånd.

Jag hade hört av mig när jag hade kommit hem från sjukhuset och talat om att jag var hemma. 

Tack för era svar. 
Jag hörde av mig så klart och ställde frågor.
Fick något undvikande och otydligt svar. Tiden Efter samtalet försökte hon visa extra hänsyn, hörde av sig oftare, uppgav vid flertal tillfällen att jag var hennes bästa vännina och att hon vill fortsätta umgås som tidigare. Efter en tid kände jag att jag inte hade något mer att ge denna vänskap och kontakten mellan mig och henne blev sporadiskt. Sen ett halvår har vi ingen kontakt alls vilket jag upplever som befriande lättnad. Man tror att man känner människor bara för att man umgåtts i 25 år.  Ibland får man bättre stöd och hjälp från en granna som man knappast vet vad hen heter 🤗👍 än från en person som man känt och umgåtts med i 25 år. 

Jag vet inte om du hann läsa mitt svar- det blev anmält nämligen. Hur eller hur... Jag hade en vad jag trodde var en vän i ca 27 år som svek när mitt liv krisade. Vissa klarar inte av det tydligen.

Min erfarenhet är att folk som (kräver) får mycket stöttning/engagemang genom livet i princip aldrig finns där och ger någonting tillbaka när den som tidigare givit och givit ev skulle behöva lite omtanke tillbaka.
Väldigt många är alldeles för självcentrerade och bara har JAG som fokus i dagens samhälle. 

Jag vet inte om du hann läsa mitt svar- det blev anmält nämligen. Hur eller hur... Jag hade en vad jag trodde var en vän i ca 27 år som svek när mitt liv krisade. Vissa klarar inte av det tydligen.

Svar:
Tidigare hann jag inte läsa ditt svar. Du verkar ha liknande erfarenheter som jag själv. jag var vän med hen i 25 år. Jag kanske viste hur hen egentligen var men lät det gå ( vilket är fel). Men sen när jag blev sårbar och behövde stöd från hen försvan hen. Det är en person som gärna vill vara i centrum och som ofta gör jämnfördelas mellan sig själv och andra, hen ser sig själv som bättre än andra. Den bilden har blivit tydligare för mig de senaste åren av vår kontakt ( jag skriver ordet kontakt istället för vänskap, för riktiga vänner gör inte så som hen gjorde).

Men, varför har du blivit anmäld?

Min vän sedan mer än 40 år tog avstånd från mig när pandemin härjade som värst. Hon är antivaxx de luxe och jag tror på vetenskap och forskning.

Hon klarade inte att umgås med "någon som smittar med spikproteiner som andas genom huden".

Jag saknar henne ibland men vill ändå inte ha henne tillbaka i mitt liv.

Tänk att ni har känt varandra i 40 år! Hur var hon som vän genom alla år förrutom pandemitiden? Märkte du inget konstigt som frånvaro av empati, självishet osv. Vi är många snälla personer som har förmåga med alldeles för mycket överseende när någon, en vän, har behandlat oss dåligt. Det är just den typen av tolerans skadar oss själva. Anser jag. 

Jag förstår att du ibland saknar din vän. Jag gör också det. För vi har många gemensamma trevliga minnen. Men det är alltid lätt att dela trevligheter med varandra. Vänskapen sätts på prov i situationer när någon behöver hjälp och stöd, i kriser.

Tycker att du gjorde helt rätt som tog avstånd.. 
En relation ska vara ömsesidig. Jag håller med om det en annan var inne på, här i tråden; att många är väldigt självupptagna idag. 

Jag tror att vissa - av olika skäl och bakgrund (t ex dålig självkänsla, otrygghet, etc) använder andra lite för sin egen vinning för att söka stöd, trygghet och bekräftelse och tänker inte på att de nyttjar andra till att vara sopkorgar för sina problem. 

Varning, för nu är JAG självupptagen och delar med mig en av MINA erfarenheter - en rätt färsk sådan ;) 

Jag har faktiskt rätt få vänner kvar idag. Har tagit avstånd från många - dels pga eget mående, dels då jag har upplevt att relationerna har varit ensidiga. Det kan ofta ha handlat om att träffas på deras premisser, lyssna på deras problem osv? 

Kämpar lite med en väninna just nu..

Under alla våra år som vänner har vi BARA pratat om hennes problem; hennes pojkvänner och sambos, problem på jobbet och skitsnack om andra vänner.
Nu befinner hon sig i en ganska tuff sits igen. 

Jag finns där - som alltid - och lyssnar, lyssnar och lyssnar. Under dessa år har jag själv drabbats av saker; bl a mobbning på jobbet, sekundära fertilitetsproblem, alkoholiserade föräldrar, kris och nedstämdhet och idag är jag påväg in i väggen.

Jag vet att flera av hennes övriga vänner upplevt och upplever liknande med henne.. Dvs att de går igenom och har gått igenom väldigt tuffa perioder i livet, bara för att upptäcka att: hon finns inte där. Hon kan aldrig stötta?! Det är inte ömsesidigt.  

För mig har hon berättat att en av hennes bästa och äldsta vänner aldrig berättar sina innersta tankar ? ja, undrar varför ? 

Det blev en lång utläggning - men nej, det är bra att du tar avstånd. Livet är för kort för ensidiga relationer 

Hon har alltid haft sina idéer och tror på mycket konspirationsteorier. Håller på med en massa som jag ser som hokus pokus, kristaller som hon bär med sig eller har under kudden. 
Hon har väl alltid varit oerhört känslig, legat inlagt på psyket ett flertal tillfällen. Då har jag stått vid hennes sida. Alltid.
Hon har en del diagnoser som gjort att hon i stort sett aldrig har jobbat, hon blev förtidspensionär när hon var runt 30. Hon förstår inte hur det är att leva ett "svenssonliv" med allt som ingår.

Men sen kom pandemin och det var som att själva fan flög i henne. 
Numera när vi inte längre har kontakt så är vi fortfarande "vänner" på FB. Hennes flöde är helt dränkt i konspirationer om ditten och datten. Allt från tips om att tallbarsavkok tar bort spikproteinerna som alla vaccinerade sprider genom huden, till hur man gör sig av med effekten av kristaller som påverkar en negativt.