Orosanmälan från fsk

Tyvärr sätter sig soc ibland över det som beslutas i rättegång. Föräldrar kan bli friade från brottsmisstankar, men socialen vägrar ta in det. De säger att de gör en "självständig" bedömning. Däremot har jag aldrig hört talas om fall där domstol dömt den tilltalade, men socialen har friat. Bara det omvända tycks kunna hända. 

Vad gäller de förvaltningsmässiga domarna händer det att socialen överklagar ända in i kaklet. Så att det som beslutas i rättegång gäller. Nja, eller kanske snarare nej. Inte om man frågar socialen. 

Den ena föräldern var misstänkt för att ha utövat våld mot barnet. Detta för att barnet inte förstod skillnaden mellan att göra sig illa och att någon gör en illa.

Detta gjorde att socialen polisanmälde den ena föräldern, vilket då tydligen diskvalificerade oss båda från att vara föräldrar och vårdnadshavare under polisförhöret. 

Så vem utser då vårdnadshavare och stödperson enligt dig om inte socialtjänsten? Som jag uppfattat det var det samma person, en person helt okänd för barnet. En person som barnet aldrig tidigare träffat. Det fanns ingen närstående på plats under barnförhöret. Ingen som barnet har någon relation till. Vi får inte ens veta eller se på förhöret som spelats in, inte ens efter utredningen lagts ned. Vi har ingen aning om vad barnet kan ha utsatts för vilket känns sjukt obehagligt. Vi har uppfattat det som att detta var traumatiskt även för barnet, som inte förstått vilka knappar som det indirekt tryckt på.

Jag tycker det är oerhört märkligt förfarande, att främmande personer helt plötsligt kan åka och hämta barnet från förskola/skola och föra det därifrån under flera timmar för något som högst tveksamt, inte ens kan sägas utgöra rimlig misstanke. Tredje part från socialen(ej barnet), upprättar en polisanmälan för att denna tror att barnet kanske blivit utsatt för något. Jag skulle närmast kalla det förfarandet för falsk tillvitelse. Föräldrar förlorar vårdnad och inflytande helt utan demokratisk insyn och helt utan anledning. Jag tycker det känns djupt kränkande och mår mycket dåligt över det. Som vårdnadshavare känner man sig inte trygg med att barnet är säkert i skolmiljön och vi uppfattar det som att barnet blivit mer slutet efteråt. Någonting har hänt. Vi tror att barnet ev kan ha utsatts för någon/något under processen. Något vi inte får veta. 

Jag tror du missförstår mig.

Det jag menar är att om en förälder exempelvis misstänks för att ha misshandlat sitt barn. Då blir det i allmänhet en polisutredning av det. Om föräldern inte blir åtalad, eller friad i tingsrätten för misshandeln. Då kan ändå socialen besluta om att föräldern är skyldig och olämplig för att ha vårdnad. På så vis ignorerar de Tingsrättens beslut, även om föräldern inte blir dömd för något brott. 

Vill då socialen besluta sig för ett LVU hamnar det i Förvaltningsrätten. Förlorar socialen där kan de överklaga i ytterligare instanser, vilket ofta är en långdragen process. Därmed kan faktiskt socialen sätta sig på tvären rätt duktigt även om de förlorar i rättegång. Under tiden är barnet dessutom placerat. Det är så att säga verkställighet innan dom. 

Har aldrig hört talas om något fall där en förälder blivit dömd i Tingsrätt, men där socialen friat. Bara det omvända tycks hända. 

Finns väl en del exempel på motsatsen tyvärr. 

Kan ju även tillägga att även om föräldrarna blir friade i såväl tingsrätt, förvaltningsrätt och kammarrätt. Jo, då är det så finurligt ordnat att soc kan hävda att de fått in ytterligare en orosanmälan. Då kan processen sätta igång igen och att det "kommit in" ytterligare anmälningar ses förstås som en försvårande omständighet...

Finns föräldrar som vittnat om att de behövt flytta från kommunen för att slippa bli förföljda, men alla gånger hjälper inte ens det, då socialtjänsten har nätverk över kommungränserna. Vissa familjer har tvingats lämna landet. Aldrig att man hör talas om att polisen jobbar på det viset. Det är något med socialtjänsten som inte är helt sunt alla gånger. Sedan ska jag inte säga att det jag beskriver kanske tillhör vanligheterna, men det förekommer och bara det är förstås väldigt illa. 

Fast föräldrarna behöver ju inte ens bo ihop. Då kan man rimligen inte säga att den personen är mindre lämplig för att inte förmått att skydda barnet mot den andra hemska föräldern. Inte mindre lämplig än en helt främmande människa i form av tillfälligt utsedd vårdnadshavare iaf. Det resonemanget håller inte. 

Det var ett tillfällig vårdnadshavare utsedd av socialen som var med som stödperson. 

Jag vet inte vad som har skett, då vi helt har nekats insyn. Barnet verkar dessutom ha blivit traumatiserat av händelsen och vill inte prata om det. Därför har vi inte heller pressat barnet att berätta något. Jag har efterfrågat åtgärdsplan från socialen, då barnet verkar påverkats mycket negativt av händelsen, men de har inget sådant att erbjuda. Jag tycker det är otroligt dåligt skött. 

Ja, det är höjt i dunkel minst sagt. Den där främmande stödpersonen tycks inte utgjort något vidare stöd i vart fall, eftersom barnet reagerat som det gjort. 
Tycker det är rätt illa om syftet är att skydda barnet, men barnet kommer ut som skadat och traumatiserat av händelsen. Vet inte alls vad barnet har utsatts för under förloppet, eller om det skett något under den tidsrymden. Om vårt barn exempelvis varit ensamt med den främmande okända personen som varit "stödperson" och om det där har försiggått något. Tankarna spinner ju iväg. Speciellt med tanke på att barnet uppfattas närmast apatiskt efteråt. 

Vet bara att det ska handla om våld i någon form, men inte mer än så. Vad barnet har sagt under förhöret är alltså hemligt. Det har gått en längre tid sedan det här hände, men det är fortfarande höjt i dunkel vad som egentligen har skett. Barnet mår fortfarande dåligt, men vill inte prata med någon psykolog om vad som har försiggåtts. 

Jag vet faktiskt inte vad som har hänt, men någonting tycks det absolut vara. Jag förstår inte varför det ska vara så hemligt. Verkar nästan som någon/några hotat vårt barn att inte berätta vad det varit utsatt för i samband med socialtjänstens ingripande. Varför det här att det ska vara så hemligt gör ju att man blir väldigt fundersam, för att inte säga misstänksam. Speciellt eftersom barnet blivit känslomässigt förändrat efter händelsen. Från att tidigare varit glad och öppen, till att ha blivit inbunden och sluten. 

Har frågat några gånger, men barnet vill absolut inte berätta vad det varit utsatt för hos soc. Jag undrar helt seriöst om de kan utsatt barnet för sexuellt övergrepp, fast samtidigt låter det ju helt sjukt. Den här "stödpersonen" skulle jag vilja veta vem det är. 

Förstår hur du tänker. 99,9% tänker nog likadant. Ser dock sällan att det egentliga problemet ligger hos föräldrar generellt.
Jag tror istället att lösningen är att Socialtjänsten förändras i grunden. Deras sätt att arbeta är inte rimligt. De gör mer skada än nytta. 999 av 1000 utredningar görs i onödan och det är inte bara onödigt arbete, utan det sabbar dessutom relationer och förtroende. Mellan förskolor, skolor,  föräldrar, släktingar, grannar. Vi har fått ett angiverisamhälle där det anses bra att göra så många anmälningar som möjligt. Givetvis blir det otroligt många anmälningar med det synsättet. Pedagogisk verksamhet har givits instruktionen att anmäla minsta misstanke och som det anmäls. Ett trött barn. Ett blåmärke på ett ben. Ett nedstämd barn. En trasig jacka. En glömd mössa. Ett barn som äter ovanligt lite eller mycket. ALLT kan om man vill väcka misstankar om missförhållanden i hemmet och ska då med dagens regler anmälas. Varje sådan anmälan skapar då ett mindre helvete för varje inblandad förälder och relationen mellan förälder och pedagog blir aldrig sund igen. 

Man måste finna betydligt bättre metoder och arbetssätt. Jag tror också att man måste förstå att barn till 99,99% har det bäst hos sina föräldrar. Så gott som alla föräldrar vill sina barn det bästa. Man måste upphöra med att tro att det offentliga har som huvudsaklig uppgift att skydda barn mot sina egna föräldrar. Har ett barn vurpat på cykeln och det söks vård på en VC ska inte ryggmärgsreflexeln vara att göra en orosanmälan utan att plåstra om barnet. 

Givetvis finns det barn som växer upp i dåliga hem, men så kommer det alltid att vara. 

Ja, det första socialsekreterarna sa efter barnförhöret var att vi absolut inte fick ställa några frågor till barnet om vistelsen. Bara det oerhört misstänkt kan man ju tycka. 

Kan ju vara så att någon/några hotat barnet på något sätt? Man vet ju aldrig hur de kan vrängt till det. Kanske någon sagt åt dem att de aldrig mer får komma hem om barnet berättar exempelvis. Eller att någon kommer råka illa ut?

Eller så är det så enkelt att barnet skäms pga det missförstånd det skapat. Kan ju vara så enkelt, men då tycker man samtidigt att det borde lätta med tiden, men det har det som sagt inte gjort. 

Man undrar ju vad allt detta hemlighetsmakeri ska tjäna till. Det skapar ju bara misstänksamhet. Är de hemlighetsfulla så tror man ju att de har något att dölja. 

Tror därför inte att barnet skulle öppna upp sig för samtal med psykolog heller. Om barnet inte känner förtroende för oss, så känner det nog inte förtroende för främmande människor heller. 

Nu var ju vårt barn bara omhändertaget under dagen, men tyvärr verkar det inte vara helt ovanligt att omhändertagna barn blir utsatta både för det ena och det andra. 

www.domstol.se/nyheter/2022/10/anstalld-pa-hvb-hem-domd-till-fangelse-for-bland-annat-valdtakt-mot-barn/

www.tv4play.se/program/nyheterna/barn-flyttas-efter-misstanke-om-%C3%B6vergrepp-p%C3%A5-hvb-hem/3935843

www.arbetaren.se/2019/03/20/over-100-anmalda-sexovergrepp-i-hvb-hem/

www.svd.se/a/e896aa42-67d0-3c52-b9ce-7b908785e376/placerade-barn-mar-daligt

Jag tror tyvärr att många som har de här böjelserna ser det som en stor möjlighet att jobba inom de här verksamheterna, där de kommer i kontakt med utsatta barn som saknar allt annat stöd. Vidrigt så det förslår. 

Det är helt sjukt att barn omhändertas med motiveringen att föräldrarna kan vara farliga för barnen och så placeras de istället i sådana miljöer där de VERKLIGEN utses för övergrepp. 

Jag har skrivit det förut, men jag blir bara mer och mer övertygad om att socialtjänsten måste förändras i grunden. Både hur den är organiserad och hur de jobbar kring de här frågorna. Målet måste ju vara att alla ska ha det bra. Ser man till totalen så är i alla fall min bild att socialen ställer till med mer skada än nytta faktiskt och då är det ju jävligt illa. Ska inte säga att alla som jobbar inom socialtjänsten är dåliga människor för så är det givetvis inte. Ska heller inte säga att allt det de gör är dåligt, men på totalnivå finns det oerhört mycket att jobba med. Det måste ske en reformering. 

Vi vill inte att barnet ska tvingas utstå ännu mer trauma än det som socialen redan har ställt till med. 

Då barnförhöret hålls hemligt för oss har vi behövt gissa oss till vad barnet uppfattat som våld eller smärtsamt. Då barnet inte heller vill berätta vad som hänt under tiden socialen omhändertog barnet får vi inte veta något den vägen heller. 

Ska socialtjänsten förändra samhällets bild av dem krävs det nog inte bara information, utan ett annat arbetssätt i grunden. 

Tycker du på allvar att socialen gör ett bra jobb och att metoderna är effektiva, rättssäkra och humana? 

Ja, jag tror att ibland om man har varit med om något traumatiskt är det bättre att inte ta upp det gång på gång, oavsett vem som frågar och vill prata om det. Det är därför jag inte tror att det är någon bra lösning. Varför tror du att barnet skulle må bättre av att få prata med en psykolog?

Det är alltså inte vi som har något att dölja, utan socialtjänst och polis som jag uppfattat det. Vi har öppnat upp oss och berättat allt. Däremot känns det inte som att socialtjänsten och polisen har gjort det. 

Att jag undrar vad du anser om socialtjänstens metoder är att de tycks bli allt mer ifrågasatta. Vet inte hur mycket du följer med i samhällsdebatten rörande det? 

Jag tog ju upp några problem i de länkar jag skickat, men andra återkommande problem är ju socialtjänstens rättsosäkra utredningar. Att det hela i princip vilar på en enda socialsekreterares subjektiva bedömning. Visserligen fattas beslut formellt av en socialnämnd, men det går ju till så att tjänstepersonen sticker ett papper under näsan på beslutsfattarna som bara skriver på. Överklagas något till Förvaltningsrätten är återigen det enda underlag som finns tillgängligt samma socialsekreterares bedömning. Ofta finns inga objektiva fakta att lägga på bordet. 
Kan ju bara gå på vår egen utredning som innehåller en mängd sakfel (visserligen inga av betydelse, men ändock). Har påtalat det för handläggaren när vi fick läsa igenom utkastet , men när vi senare fick slutversionen var inget ändrat ändå. Så mycket för den kvalitetsgranskningen. 

Andra problem är att socialtjänsten finns i 300 självständiga kommuner, där arbetssätt, metoder, bedömningar, rättsstandard osv skiljer sig åt. 

Uppdrag granskning m.fl. har ju sedan lyft fram ett antal fall där personer som är verksamma inom socialtjänsten själva, eller genom närstående har ekonomiska intressen i olika former av behandlingshem, utredningshem osv, dvs rent jäv. Dvs, det kan vara så illa att man i utredningen kommer fram till att en familj behöver vård för att tjänstepersonen helt enkelt tjänar pengar på det. Så får det bara inte gå till. 

Har ju skrivits tidningsartiklar, insändare osv av bland annat familjerättsjurister och advokater som jobbar med de här frågorna. Det är många som är kritiska. Att ensidigt fråga personer som jobbar på socialtjänsten, skulle antagligen leda till rätt ensidiga svar. Ingen större objektivitet helt enkelt. 

Sedan vet jag att det hållits demonstrationer runt om i landet mot socialtjänstens metoder. Detta har ibland i media och inte minst av våra politiker lyfts fram som "utländska påverkanskampanjer", men sätter man sig bara lite in i vilka som står bakom blir sådana påståenden direkt löjeväckande. Visst finns en överrepresentation av föräldrar med utländsk bakgrund, men det finns även svenska föräldrar. Föräldrar som i vart fall i mitt tycke verkar fullt normala, vettiga och har förmåga att kunna ta hand om sina barn. Givetvis vet jag inte om det kan finnas annat i bakgrunden, men att det är rättsosäkra utredningar är jag den första att skriva under på. 

Nu tycker jag ändå att du tar i lite väl mycket. "Den samlade psykologiska läran". Brukar aldrig vara så att det bara finns en teori, eller någon svart-vit sanning. Och även om det vore så, sedan när blev du talesperson för den? 

Jag skulle som sagt fortfarande vilja veta, vad som framkommit under barnförhöret, vilket jag nämnt flertalet gånger, men nej. Tyvärr ser det inte ut som jag någonsin kommer att få veta det. Sekretess. Hur du kan få vår/min begäran att veta vad som framkommit till att bli något att känna oro över känns minst sagt absurd. Att få veta vad barnet har sagt skulle onekligen hjälpa oss att förstå vårt barn. Eller för att sammanfatta: Något är fel. Barnet har uttryckt det till skolan. Barnet har varit på förhör hos polisen, men vad barnet utryckt är alltså hemligt. Hur ska vi då kunna möta barnet så barnet inte känner på det viset? Det känns ju minst sagt som ett moment 22. Hur ska vi då ev, kunna ändra på något som vi inte ens vet vad det är för något?

Vilka nyhetskanaler, och mediala kanaler följer du då? Ja, kanske har jag tagit över TS tråd. Har TS något emot det kan jag givetvis backa, men det har redan klagats en del på att det ligger alldeles för många tråder på familjeliv med kritiskt innehåll mot socialtjänsten. Så jag misstänker att om jag skulle starta ytterligare en så skulle den bli raderad. 

Ja, det där låter ju onekligen som en utmaning. Vi vet bara att det ska handla om påstått våld i någon form. Tror inte soc kommer vilja berätta något, då utredningen är nedlagd och de lägger ingen mer tid på det. Dessutom har de ju sekretess och från polisen får vi inte veta någonting. ALLT är maskat. Så nej - det blir nog svårt att tala ut om det. I vart fall med vår medverkan. 

Jag hör vad du säger, men jag delar nog inte din uppfattning. Har inte särskilt mycket att göra med om jorden är platt eller inte. 
Tycker man att det är jobbigt att bli satt och prata med främmande människor om jobbiga saker, så då är alltså din lösning att man ska sätta sig ned och prata med främmande människor om varför det är jobbigt att prata med främmande människor om jobbiga saker? Att om man tycker något är jobbigt/obehagligt så är din lösning att man ska utsätta sig ännu mer för det jobbiga? Det är i alla fall så jag tolkar ditt svar. 

Jag har ju skrivit att vi inte har pressat barnet när vi märkt av denna motvilja, så hur du kan få det till att vi fortsätter pressa barnet förstår jag faktiskt inte. Du måste läst slarvigt. 

Tycker det låter som du är ganska smal i ditt intag av nyheter faktiskt. Två dagstidningar och så SVT. Du riskerar att missa väldigt mycket. Det kan förklara varför kritiken mot socialtjänsten har gått dig förbi. 

SVT har dock ändå gjort några intressanta inslag om missförhållanden kring organiseringen av socialtjänsten. Finns på SVT-play men även på youtube. 

Men om barnet inte vill prata om det så vill barnet inte prata om det. Då finns det ingen fördel med att prata om det i någon terapi. Då är det ingen hjälp, utan ännu mer stjälp. 

Ditt nyhetsintag låter rätt tunt ja. Det som visas på SVT play har dessutom ofta sänts i tidigare program. Rapportering och samhällsprogram missar du för övrigt helt om du enbart tittar på deras nyhetsrapportering. Det kan möjligen förklara varför du byggt upp en övertro på socialtjänstens förmåga. Du är ovetande helt enkelt. 

Du låter rätt aggressiv. Kanske något du kan gå i terapi för?
Du skrev "Med SVT menar jag så klart inte deras streamingtjänst med TV-program heller utan deras dagliga nyhetsrapportering online".

ser du bara på nyhetsrapportering missar du ju helt samhällsprogrammen. Jag har inte sett att du uttryckt någon som helst kritik mot socialtjänstens arbetssätt. Du har tagit dem i försvar och skrivit att de förstås inte utsatt mitt barn för någonting. Det tyder på förutfattade meningar om något du inte känner till. 

Då du har så snäv världsbild så givetvis börjar man ju förstås fundera på vilka nyheter du tar till dig av. Vad har du framfört för kritik mot socialen då? I vilka inlägg då? Vad ser du för brister i socialens arbete då? Ser du några problem med hur de arbetar och hur det drabbar oskyldiga föräldrar som inte utsatt sina barn för någonting?

Dina analyser kring vad som har hänt är ju också helt otroligt dåliga. "Det är helt galet att ens tro något i den stilen. Sånt händer bara inte". Jag har ju precis skickat ett antal länkar med där barn har utsätts för övergrepp under vistelser som socialen ansvarat för. Vem påstår att det finns vittnen? Vem påstår att barnet aldrig varit ensamt med personer från socialens delegation? Du sitter och förutsätter saker som du inte vet ett skit om.  

Att barnet fått gå igenom det här håller jag socialen fullständigt ansvariga för. De har inte gjort ett skit för att rätta upp situationen. Du begriper heller inte vad som är problemet och vad det finns för lösningar. Du känner inte mitt barn eller hur det reagerar på sådant som känns jobbigt. 

Det är ju därför jag frågar. Var har du kritiserat socialens arbete? I vilket/vilka inlägg? Jag har bara sett att du tagit dem i försvar. Jag har aldrig skrivit att barnet blivit sexuellt utsatt i soc samtal inför vittnen. Du påstår att jag skrivit saker som jag inte gjort. Jag vet inte om barnet varit ensamt under perioder med några från soc-delegationen, inkl den där "stödpersonen". Jag kan bara konstatera att barnet blivit personlighetsförändrat efter historien med socialens ingripande, så svårt att se hur de inte skulle kunna vara ansvariga för vad som skett. 

Länkarna jag skickat handlar om barn som blivit utsatt för övergrepp efter förvar som socialen ansvarat för, så likheter finns det. Man har ju svårt att förstå hur något sådant kan hända, men likväl har det skett. Upprepade gånger dessutom, på skilda platser runt omkring hela Sverige.

Tror inte ett ögonblick på att alla traumatiserade barn blir rehabiliterade genom att sitta och samtala med främmande människor. Speciellt inte om det är så att en sådan stödperson i form av främmande människa utsatt barnet ifråga för ett övergrepp tidigare (om det nu är så).  Barnet vill inte tala med någon om det här.

Nu har jag scrollat igenom dina inlägg och jag kan inte se att du någonstans har kritiserat soc metodik gällande utredningsförfarandet. Kan dock mycket väl vara så att jag missat något. Därmed får du gärna svara på frågan vad din kritik består i och var någonstans du gett uttryck för den.

Jo, det är mycket som är sjukt med socialen. Ingenting överraskar mig faktiskt längre. 

Trodde jag gjort klart rätt tydligt vid det här laget att barnet inte önskar samtala om vad som skett. Inte med oss föräldrar och inte med någon annan heller. Ändå fortsätter du i inlägg, efter inlägg mala på om dina tankar att BUP på något sätt skulle kunna få det som skett att vara ogjort. Inga bevis säger du? För du har ju förstås talat med vårt barn? Ja, du förefaller VÄLDIGT trött faktiskt...