Fortfarande besviken över könet

Hej
Jag lider med dig. Inte för att det ska bli en pojke utan för att du uppenbart inte mår bra.

Jag tänker att en del av dina känslor säkert grundar sig i att du har sorg. Du har ju nyligen  förlorat ett barn och som även representerade din dröm. Du hade säkert blivit besviken även annars men jag tror att det förlorade barnet och det barnets kön är en stor anledning till att du inte kan släppa.
Ha inte sådana krav på att du ska känna glädje, för det kanske du inte kan just nu. Och vet du vad, det är ok.
Och försök att inte oroa dig hur det kommer att bli när barnet kommer. Vad du kommer att känna då kan du omöjligt sia om. Just nu är könet viktigt, eftersom det är det enda som du känner till om barnet, du har ju inget annat att relatera till.
Men när han kommer ut så kommer det bli en person. Föräldrarollen och relationen är ju något man växer in i succesivt. Den processen ser faktiskt väldigt olika ut men det pratas väldigt lite om, vilket gör att många går med villfarelsen att alla drabbas av grundlös glädje genom hela processen.
Så är det ju absolut inte.

Mitt råd är som du själv är inne på att be om samtalsstöd, både att få prata om sorgen, både över barnet och könet och hjälp att kunna acceptera besvikelsen.

När man är gravid är det ju vanligt med många tvivel och dubbla tankar.
När jag väntade på mitt äldsta barn så var jag dels livrädd att jag inte skulle trivas som mamma och väldigt rädd att bli pojkmamma eftersom jag har väldigt svårt för killigt/manligt beteende. Män i grupp är typ bland det obehagligaste jag vet.
Jag växte in i rollen och det blev något helt annat än vad jag föreställde mig, på ett bra och utvecklande sätt. 

Jag skickar massa styrkekramar till dig