Fortfarande besviken över könet

Anonym (Hemsk människa) skrev 2023-02-18 00:36:07 följande:

Jag blev efter 1 års ofrivillig barnlöshet gravid förra året, har alltid drömt om att få en flicka och tanken på att få en pojke gav mig extrem ångest. På kub:en fick vi reda på att det var en flicka, har nog aldrig varit så lycklig och ångesten släppte direkt. Sedan fick vi under RUL veta att dottern hade en väldigt grov missbildning och skulle inte överleva länge efter förlossningen så vi vart tvungna att avbryta. Sorgen var oändligt djup.

Kort därpå blev jag gravid igen (ej väntat i och med fertilitetsproblem sen innan) och fick reda på att det var en pojke i magen. Jag grät i flera dagar och läste en massa trådar på olika forum om folk som varit med om samma, dvs varit besvikna över att få en pojke. Svaren i de flesta trådar var att folk hann acceptera pojken i magen under graviditetens gång, trots besvikelsen. Nu har det gått 4 månader sen jag fick reda på könet och besvikelsen är kvar, jag är på riktigt orolig över att detta ska påverka anknytningen till barnet. Vill verkligen inte ha en son, får panik över att jag känner så här och mår dåligt över att jag är en hemsk människa som inte förtjänar barnet. Kan en psykolog ens hjälpa med den här typen av känslor? Förstår inte hur samtalsterapi skulle hjälpa, om nu någon kommer föreslå det.

Många i tråden som dömer den känsla du beskriver, och som du vill ha hjälp med. Risken med att be om råd på FL är att många dömer, istället för att sätta sig in i vad du har varit med om.

Här kommer mina tankar:
Du verkar ju ändå acceptera och inte trycka bort denna "förbjudna önskan", vilket är steg 1. Steg 2 är att nå acceptans i att livet inte blir som man tänkt det. För det första har du haft svårt att få barn, för det andra har du varit med om något traumatiskt att sent i graviditeten tvingas göra abort med flickan i magen. Och därefter snabbt blivit gravid igen, men nu med en son.

Kan det vara så att denna intensiva önskan att få en flicka handlar om sorgen över förlusten över det barn du förlorade? Och att det är det som spökar? Där kan samtalsterapi kanske hjälpa. Samtalsterapi kan också hjälpa att få acceptans i det som är.

Tänk så här: din son kanske blir en kopia av dig i personlighet, ni kanske får ett fantastiskt band.

En person I min närhet fick en efterlängtad dotter, men dottern har en ganska "pojkig personlighet". Tycker allt flickiga är trist, det blev inget "måla naglar" ihop, det var fotboll och röj. Barn är också individer, tänk på det.

Anonym (korven)

Sat 18 Feb 2023 09:53

#8

Mimosa86 skrev 2023-02-18 08:22:21 följande:

Varför vill du ha en flicka och inte en pojke? Förklara vilka förväntningar och försommar du har på ditt barn för jag förstår inte.

alla barn är olika. De är sin egen individ. Jag har
två flickor och de kunde inte vara mer olik varandra. Konflikter varje dag, en av dem är mästare på att ta sönder saker dagligen, den andra vild och envis.

fast istället för att ifrågasätta TS känsla, så tycker jag man ska hålla sig till tråden, vilket är att TS vill ha hjälp med att hantera denna känsla.

Anonym (korven)

Tue 21 Feb 2023 12:23

#32

Anonym (HC) skrev 2023-02-20 21:28:30 följande:

Gå och prata med någon. Jag blir provocerad av dessa trådar. Alla normalfungerade människor vet att det är 50/50 att få flicka eller pojke. Hur kan man ens försöka skaffa barn med såna odds om allt hänger på att få ett specifikt kön?

Försök ha lite psykologisk intuition.

Det som framkommit är att TS förlorade en flicka efter v18 för att sedan bli gravid kort efter med en pojke denna gång.

Det kan vara en projektion av saknaden av det första barn som aldrig blev, hon kanske inte har haft tid att sörja det. Var inte så hård.

Anonym (korven)

Tue 21 Feb 2023 12:25

#33

Anonym (Sorligt) skrev 2023-02-18 12:36:10 följande:

Anonym (korven)

TS skriver ju "Jag blev efter 1 års ofrivillig barnlöshet gravid förra året, har alltid drömt om att få en flicka och tanken på att få en pojke gav mig extrem ångest."

Alltså har hon ju haft denna känsla INNAN det hon gick igenom.

Önskan att vilja ha en dotter har hon haft sen innan. Men som många skriver går den oftast över när sonen väl kommer.

Men skillnaden i detta fall är att det saknats utrymme att bearbeta förlusten av dottern i magen har hon inte hunnit. Därav hennes besatthet, tror jag.

Allt är liksom inte logik när det kommer till känslor. Och hon önskar ju faktiskt hjälp, då tycker inte jag man ska döma.

De som faktiskt ber om hjälp, ska man pissa på dem?

Anonym (korven)

Tue 21 Feb 2023 12:27

#34

Anonym (barnet) skrev 2023-02-18 13:10:31 följande:

Det enda som gör att jag skulle kunna förstå dig här är om du har varit utsatt för grova övergrepp av män själv och därför blir traumatiserad bara någon med snopp finns i rummet, så att säga.

Jag tror du skulle behöva hjälp av proffs för att förstå bättre varför du känner som du gör.

Jag var "fel" som flicka för min far och jag har mått mycket dåligt av det. Det ligger verkligen i både ditt och i ditt barns intresse att du tar tag i de här känslorna och förstår var de kommer ifrån, så att du inte projicerar dina negativa känslor på det oskyldiga barnet.

ännu en som applicerar logik på ett känslomässigt problem, syftar till det fetstilta.

tror du hade hjälpt TS mer att beskriva dina upplevelser som du nämner i sista stycket.

Fortfarande besviken över könet

INNEHÅLL