Fortfarande besviken över könet

Vad jag läst från andra så brukar det släppa under förlossningen när man träffar sitt barn, men vad händer om mina känslor är kvar även då? Detta är ju mitt första barn, älskar man alltid det barn man får? Jag har ju ingen erfarenhet så kan inte sätta mig in i den känslan som det innebär att bli en mamma.

Uppdatering 9 månader senare (hoppas ni som svarat i tråden ser detta):

Jag skämdes så mycket över mina känslor i februari så efter ett par svar som var oförstående så slutade jag läsa i tråden för jag blev bara mer ledsen.

Läste igenom svaren idag, och till er som varit förstående och delat era erfarenheter vill jag säga TACK, fick tårar av flera av svaren idag, så fina saker ni berättat och jag är glad att flera av er har en nära relation med era tonårs- eller vuxna söner. Jag har en otroligt nära relation med min mamma, till skillnad från min bror som knappt umgås eller pratar med henne mer än någon gång per månad. Vill gärna ha den relationen jag har med min mamma med mitt barn, och oftast är det döttrar som i regel är mer nära sina mammor, men förstår också att det inte behöver vara så. Sannolikheten att få den typen av nära relation kändes i alla fall större med en dotter.

Till den som i framtiden söker efter liknande trådar och har samma ångest, här kommer min erfarenhet nu när sonen är född: sekunden han hamnade på mitt bröst så spelade könet ingen roll, var så kär i min lilla pojke från första stund. Han är nu 6+ månader och han är en ljuvlig liten pojke, älskar honom massor, så till er som skrev taskiga svar: oroa er inte, min son är varken oönskad eller oälskad, tvärtom får han så otroligt mycket kärlek och uppmärksamhet. Man älskar sitt barn oavsett kön, så är det. Så till dig med samma oro, det kommer lösa sig, jag lovar!

MEN, jag ska inte sticka under stolen med att jag fortfarande önskar en dotter någon dag, och jag tror att jag fortfarande kommer bli besviken om bebis nummer 2 också blir en pojke. Jag kommer älska bebis nummer 2 oavsett kön, men säkerligen sörja att jag aldrig fick möjlighet att få uppleva hur det skulle vara att ha en dotter också. Hade jag haft råd så kanske jag hade betalat för att göra könsbestämmelse i nåt annat land (om det nu ens är tillåtet nånstans i europa?). Så min längtan finns kvar där, men får väl acceptera att det kanske aldrig kommer hända mig. Att jag förlorade en dotter gör det hela så mycket mer snopet, men sånt är livet antar jag. En frisk bebis är alltid det viktigaste, det vet jag bäst som haft ett sjukt barn i magen.