Jag tror att om 25 år lever vi i en demokratur som påminner om Orwells 1984. Det är en extremt auktoritär diktatur, men det får man inte säga utan man kallar det för demokrati annars hamnar man i värdegrundsläger.
Jag vill besvara tilläggsfrågan! Hur vi hoppas samhället ser ut, den är mycket trevligare än hur jag tror det ser ut.
Jag hoppas att Sverige av-urbaniseras, inte helt, men att bruksort blir coolt igen. Att merparten svenskar, utom de som verkligen trivs med att bo i stora städer kan bo och leva i små samhällen igen. Där man har en slags trygghet för framtiden redan som barn, att man vet att man kan slamsa bort skolan om man vill för alla får jobb på pappersbruket/gruvan/fabriken/ålderdomshemmet/butiken/restaurangen ändå. Där en vanlig arbetare kan tjäna tillräckligt för att både han, hans lata fru som inte vill jobba och deras 0-3 barn ändå kan ha hus, åka på semester varje sommar och ha bil.
Naturligtvis kan frun jobba, men hon behöver inte. Vi kan välja själva och har den friheten att slippa om vi vill, man har råd ändå.
Där man känner sina grannar, alla är glada, 80% röstar på sossarna (som är som sossarna var före Palme) man kan stuva in sina dementa föräldrar på ålderdomshem innan det urartat till total misär, kraven för placering är mycket snällare. Polisen respekteras och fredagskväll innebär för de flesta festsugna stadshotellet eller dansrotundan, inte en nattklubb i en stadskärna.