Maken friade med en solitärring, sedan har jag en matchande alliansring som vigselring. Min förlovningsring är smalare och därför har jag den ytterst, annars skulle det se dumt ut (det är också tradition i en stor del av västvärlden att ha den ytterst, tydligen inte i Sverige dock).
Hur gör man då vil själva frieriet? Så att man inte kommer med en ring som partnern inte alls tycker är fin. Ger ledtrådar innan vilken ring man vill ha eller? haha
Det är ingen skillnad mot när man köper en present till någon. Antingen får man fråga rätt ut, eller så får man på något listigt sätt försöka se till att det kommer på tal (kanske får man be någon annan i partnerns närhet om hjälp med detta, annars blir det lätt uppenbart), eller så köper man något man tror att personen kommer gilla men ser till att det går att byta. Det går förstås också att fria utan ring, eller med vad som helst som är tillgängligt och ringformat.
40% av Sveriges yngre befolkning har utländsk bakgrund, vilket antagligen innebär att minst en i paret har det i majoriteten av fallen. Så jag har svårt att se att det skulle vara mer självklart att följa svenska traditioner än att inte göra det. Svensk tradition innebär väl för övrigt, på tal om fri vilja, att kvinnan är omyndig och mannen ber kvinnans giftoman (dvs hennes far) om lov att gifta sig med henne.
Mitt ursprungliga inlägg var en reaktion på Citronellas antydan att det är kvinnofientligt att fria med ring. Min poäng var att det svenska tillvägagångssättet, liksom det amerikanska, har sitt ursprung i traditioner där kvinnan ansågs mindre värd än mannen.
Lagen från 1734 gällde fram till 1920 (!) och traditionen har upprätthållits längre än så och lever till viss del kvar ännu idag, även om majoriteten givetvis nu ser det som gammalmodigt att faktiskt be brudens far om hennes hand. Men en del av seden ingår fortfarande i det vi anser vara ett ?klassiskt svenskt frieri? och sedan har det blandats med nymodigheter.