förlossningsdepression?

Hej mama,

Du har fått bra svar i tråden så jag vill väl mest sammanfatta eller understryka der viktiga. 

1. Du är inte ensam om att må så här. Men du ska inte behöva må så här. Jag beklagar verkligen att du inte fått det stöd du behöver från vården, tyvärr finns det inte så mycket kunskap om just förlossningsdepression om en söker via vc och det handlar mer om tur att träffa någon som kan ämnet.
Som tidigare nämnt i tråden tycker jag att du ska prata med din BvC-ssk om du har förtroende för denne. Du kan via BVC få stödsamtal men också remiss till Barnhälsovårdspsykolog. Eller ta själv kontakt med Barnhälsovården.  Du kan även kontakta kommunens socialtjänst och be om stöd. På båda ställen kan du få stöd för egen del men också föräldrastöd vid behov.
Det viktiga är att du söker stöd även om det känns motigt. 
Både du och ditt barn förtjänar mer än det här 

2. Berätta för någon. Om inte för en sambo så för en anhörig eller vän du litar på. Tillsammans är bördan mindre tung att bära.

3. Se över fördelningen. Du behövee tid att äta, sova och vila och dessutom få utrymme för egentid. Du behöver ladda dina batterier för att orka vara mamma, och det ksn vara genom bio med en vän eller få äta choklad ostört. Om su intw mår bra kan det bli så att du blir sjukskriven och din sambo föräldraledig.

4. Öka sociala umgänget. Videosamtal med vänner och familj, gå på kyrkans sångstund/barntimme, gå på bibliotekets sagonsrunder, öppna förskolan, föräldragrupp på BVC, anonsera på fb osv för att lära känna nya föräldrar.

Jag hejar på dig! 11❤

Vill också tillägga mina tankar kring att skada sitt barn.
Du är rädd för att skada din son. Det betyder inte att du kommer att göra det.  Men det är en känsla att ta på allvar, särskilt som du skriver att din ilska blir allt värre. Det är en signal att du inte har det stöd du behöver och har rätt att få.
Det brister för de flesta flöräldrar någon gång och ibland höjer en rösten i ren frustration, det är du inte ensam om. Samtidigt är det inte alls en bra för din son att det skriks, smälls i dörrar och att han hanteras bryskt. Särskilt inte för ett så litet barn. Men detta har du insikt om och däri finns förmågan och möjlighet till förändring - du behöver bara hjälpen att göra det.

Du skriver också att du inte tyckte om dig själv eller ditt barn. En oerhört tung känsla att bära. Detta kan en psykolog inom ex barnhälsovården hjälpa dig med. Du kan få stöd i att hitta känslan i relationen med ditt barn. 
Men ibland är det så "enkelt" som att du behöver avlastning. Föräldraskapet blir inte särskilt roligt för någon när en lever på bristningsgränsen, och extra viktigt att ta hänsyn till är din tidigare utmattning. Jag har gott stöd i familj och omgivning, men ändå krävs bara några sömnlösa nätter för att skapa känslan av galenskap hos mig. Jag kan inte föreställa mig hur tufft det verkar vara för dig.
Din partner är den första som ska steppa in, och ex gå ned i tid eller arbeta hemifrån om möjligt, ta ett par nätter i veckan, dela på kvällarna så att du får tid för dig själv osv. Eventuellt behöver du som sagt en periods sjukskrivning för att komma på fötter (läkare på vc. bedömer detta, BVC kan också stötta i kontakt med läkare).
Men kanske finns också anhöriga som barnet är trygg med och som kan ha honom en stund en eller ett par ggr per vecka så att du får göra ngt du mår bra av. Eller bara kommer över en stund och roar barnet medan du ligger på soffan. Det kommer också göra att du ges bättre förutsättningar att hantera utmaningarna i föräldraskapet.

Jag är yrkesverksam inom området och vill verkligen skicka med dig att detta går att vända, min erfarenhet är att det alltid gör det. Men något behöver bli annorlunda, för så som det är nu fungerar det inte.