Orosanmälan skolfrånvaro

Till de som skriver att man bara ska lära barn att bita ihop (trots mobbning?) samt att dessa barn annars kommer att få ett eländigt liv utan fullständiga betyg.

Ni har inga egna barn va? 

Självklart är undervisningen viktig, men en ansvarsfull förälder bör INTE tvinga ett barn till skolan där det mobbas och skolan inte gör tillräckligt. Man skulle aldrig utsätta vuxna för något liknande.

Allt i livet kan inte vara enkelt, det behöver barn få lära sig, men ingen ska behöva bli mobbad eller vara rädd i skolan! Och livet blir faktiskt inte förstört för att man har hög frånvaro under en begränsad period eller är hemma några månader. Sådant går att ta igen med rätt stöd, jmf med barn eller ungdomar som ligger på sjukhus t ex.

Problem blir det först om det blir långvarigt. Därför måste situationen lösas, kanske med skolbyte om inget annat hjäper. Långvariga problem riskerar att leda till stora kunskapsluckor som är svåra att ta igen, 
men behöver inte göra det. 

Skolplikt råder ja, men då måste skolan också ta sin del av ansvaret och se till att barnet inte blir utsatt.

Jag pratar här om situationer där problemen finns i skolan, inte i hemmet eller att eleven bara är skoltrött eller saknar konsekvenstänk. Det är något annat, då behövs andra åtgärder. I Ts fall kanske även stödundervisning för barnet. Men VET man att problemen beror på att barnet är utsatt i skolan, måste åtgärderna ligga där. 

Sen är det svårare om det inte handlar om våld, hot eller verbala kräkningar, utan ?bara? utfrysning eller att barnet känner sig ensamt. Det är skillnad på att vara direkt utsatt och att bara inte trivas i skolan. Som TS själv skriver, man kan inte tvinga ungdomar att umgås med varandra. Det är inte säkert att skolbyte hjälper heller, men här får man väl väga för och emot.

Det viktigaste är att barnet på sikt får fungerande undervisning samt slipper eventuella plågoandar. Det är detta man måste jobba mot.

Det finns ungdomar som tar livet av sig, eller försöker, för att de mobbas i skolan. Vilken fantastisk ?lösning? att tvinga dem till skolan med rådet att bita ihop och inte låta plågoandarna vinna?

Då är det bättre att hålla barnet hemma, samtidigt som man givetvis sätter press på skolan och för dialog med dem. Självklart måste situationen lösas, men det är nästa steg. 

Jag vet inget fall där någon har fått sin framtid förstörd av att missa några månader i skolan. Tvärtom har det gått bra för dem när situationen löste sig.

Jag vet ett fall där ungdomen missade halva högstadiet pga (b la) mobbning. Det är naturligtvis inte optimalt, men även denna numera vuxna, har fullständiga betyg (inkl gymnasium) och bra jobb idag.

Men det måste väl ändå vara skillnad på barn som inte går till skolan pga egna svårigheter och / eller slappa föräldrar, och barn som inte vill eller vågar gå till skolan för att de - kanske dagligen - utsätts för kränkningar?

"Åtgärdsplan för mobbningen" skriver du. Det låter ju fint, men sen då? Om det inte sker en förbättring?

Jag är inte själv i denna situation, men känner andra som har varit.

Det klart att det är bättre för barnet att vara i skolan, men inte till vilket pris som helst. Sen är det som sagt skillnad på mobbning och att "bara" vara utanför, men det sistnämnda kan vara nog så jobbigt.

Som förälder är det svårt att tvinga barnet till skolan, när skolan inte uppfyller sin del av avtalet. Dvs att ge barnet en trygg och någorlunda anpassad miljö. Sen är det självklart ingen långsiktig lösning att hålla barnet hemma. Vi har skolplikt av en anledning, och som jag skrev, barnet måste få undervisning.

Men jag förstår att föräldrar hamnar i en rävsax om mobbning, hot eller våld är inblandat. Man skulle aldrig tvinga vuxna till en sådan arbetsplats...

En kompis barn hade periodvis hög frånvaro pga bland annat mobbning.
Föräldrarna hade dialog med skolan, som lovade och lovade men inte mycket hände. 

Trots skolplikten och trots att det pågick i flera år (till och från), såg familjen aldrig röken av någon orosanmälan till Socialtjänsten.

Min gissning är att skolan inte ville blanda in Soc. De visste att Soc antagligen inte skulle hitta något fel hos föräldrarna eller i barnets hem, utan säga samma sak som föräldrarna gjorde hundratals gånger: NI måste lösa detta, eftersom det är skolan (och huvudsakligen andra elever) som är problemet, inte det utsatta barnet.

Kanske blir det så för dig också? Om problemet är skolmiljön och inte hemmet, och skolan vet om det, kommer de inte att blanda in Soc om de inte måste.

I min kompis fall blev det bättre när barnet bytte skola.