Anonym (orolig mamma) skrev 2023-02-07 15:11:58 följande:
Ja, det är högt. Givetvis är det inte bra på något sätt med så hög frånvaro, liksom att barnet inte tillgodogör sig undervisningen.
Vi har ju givetvis pratat med skolan om problemen. Skolan säger att de inte riktigt rår på hur barnen behandlar andra barn. Vilka de vill hänga med på rasterna osv och det köper jag ju, även om det förstås är väldigt tragiskt. Barnet känner sig mycket ensamt. Så på sätt och vis förstår jag att skolan då inte uppfattas som någon rolig plats att vistas i.
Vi överväger ju byte helt klart, för vad kan egentligen bli värre tänker jag.?.., men är väl kanske farligt att tänka så, för då blir det kanske värre? Samtidigt är denna höga frånvaro totalt ohållbar. Hade varit kul om det fungerade någon annanstans, men det vet man ju inte förrän man provat. Jag tycker det tär på en, men givetvis tär det ännu mer på barnet.
Känner stark oro för att skolan ska anmäla det här till socialen, för då börjar de ju dra i det andra benet också. Leta brister i föräldraskapet som orsak till hög frånvaro när det i själva verket är mobbning/utfrysning som ligger bakom. Tror inte jag orkar med någon sådan utredning i det här läget faktiskt.
Har förstått att det tyvärr finns en del skolor som mer än gärna vill lasta över problemet och ansvaret på föräldrarna. Att det är där problemet ligger. Läser jag på kommunens hemsida står det också tydligt att det är förälderns ansvar att se till att barnen kommer till skolan. Å andra sidan är det ju skolans ansvar att se till att skolan uppfattas som en trygg miljö att vistas i. Uppfattas den inte som trygg vill barnet inte vara där. Helt begripligt. Men på något vis blir det då indirekt mitt ansvar att ansvara för något som jag saknar inflytande över. Ber om ursäkt för om mitt inlägg uppfattas som rörigt.
Kanske går jag händelserna i förväg, då vi faktiskt inte blivit orosanmälda, men jag funderar mycket på det här. Så pass att jag börjat sova mycket dåligt.
Och byt skola.
Båda mina barn har bytt skola pga sociala problem i den första. Den äldsta blev aktivt utfryst och vi bytte då för att ge en ny chans. Vi bytte då till en mindre skola som vi visste jobbade bra med just den sociala biten och det blev jättebra. Vi pratade också med lärarna innan så de kunde ge henne osynliga knuffar i det sociala (t.ex. att hon blev ihopparad i grupparbeten med samma personer som de hade sett henne leka med på rasten och liknande).
Sedan så blev vårt andra barn väldigt ensamt också. Inte att de andra var taskiga som de hade varit mot det äldsta barnet, han liksom bara hamnade i mitten när kompisgängen knöts. Inledningsvis var det som att han var kompis med alla, men det slutade med att ingen var kompis med honom. Han var liksom den där extrapersonen som hängde med på rasten men som inte blev bjuden på kalaset eller någon ville leka med efter skolan. Så då bytte vi så att han skulle få en ny chans att forma de sociala banden och han fick börja på samma skola som äldsta barnet och även det har funkat jättebra rent socialt. Problemen med skolgången har andra orsaker än de sociala.
