Orosanmälan skolfrånvaro

Enig med Andrea Bd, det är viktigt att barnet inte halkar efter, det är jättesvårt att ta igen. En möjlighet kan vara att gå om klassen och därmed också slippa plågoandarna.                                                                                                                                  En historisk återblick: Detta tilldrar sig för mer än  ett halvt sekel sedan, jag mobbades i folkskolan, men hade ingen direkt frånvaro. Vid den här tiden fick man graderade betyg från tidig ålder. Jag läste tidigt, och kopiöst mycket, och fick som enda elev i klassen ett "a" i läsning och svenska. Jag försummade inte att upplysa mina klasskamrater om det faktum att de alla var tämligen dumma i huvudet. Det skulle jag inte gjort för det renderade mycket stryk under rasterna. Min lärare kom till min undsättning och lät mig sitta kvar i klassrummet och gav mig dessutom någon ny rolig bok, till exempel HC Andersens sagor.                                                                                                      Ja, så löstes det på den tiden, jag hade det trevligt och slapp dumbommarna. En fantastisk lärare! Jag tänker ofta på honom med stor tacksamhet. Han var dessutom kantor med en enastående baryton;  han vinnlade sig om att upptäcka och uppmuntra  sångbegåvningar i klassen. Han var sträng förstås, alla satt som ljus under lektionerna. Allt var inte bättre förr, men just skolan var det, därom är jag övertygad.
 

Självklart kan barnet inte prestera med den frånvaron. Det är verkligen illa, möjligheten att ta sig igenom gymnasiet är ju äventyrade. Allt hänger ihop, eftersom barnet bara dyker upp sporadiskt kan det inte komma in i någon gemenskap. Kanske de övriga barnen tycker rätt illa om en kamrat som bara stannar hemma när det tar emot.                                                                                 Jag är helt enig med AndreaBd som antyder att man inte ska "vara alltför förstående" när dessa tendenser dyker upp. Det är också föräldrarnas ansvar att göra klart för barnet att man måste gå till skolan även om det inte är jättekul. Det är inte alltid toppen att gå till jobbet heller, men det måste man ju i alla fall. Hur kommunicerar TS ut detta till sitt barn? Så som det har framställts här tycker jag inte man kan lasta skolan, det är föräldrarnas ansvar att få iväg barnet till skolan även om det inte "trivs".  Jag har föreslagit tidigare att det vore bäst att gå om skolåret för att ha en chans att hänga med. TS får också avsätta tid för genomgång av läxor och repetition under kvällar och helger. Viktigt att komma på banan igen, då tror jag mobbningen avtar, eller också lär sig barnet att ignorera den. Detta säger jag som blev retad, men jag var den med bäst betyg och struntade faktiskt i om jag "blev inkluderad" eller ej.

Enig med Andrea BD, minsta motståndets lag är det som gäller för vissa barn, inte alla dock, jag ser barn i min omgivning som kämpar om de har svårt för något specifikt ämne. Det finns en och annan mor- eller farförälder som förklarar andragradsekvationer under söndagar.                     Lätt för oss äldre att klanka ner på hemmasittandes föräldrar, men problemet finns trots allt och kan inte helt bortförklaras med "curling". Pressen på både barn och vuxna har ökat, otvetydigt. Nadja Yllner har beskrivit det utförligt i en nyss utkommen bok.            Personligen står jag med en fot i vart läger,  jag tror att det går att stävja dessa tendenser om de upptäcks tidigt, men när de väl manifesterat sig krävs stöd från samhällets sida.                         Någon skrev att hemmasittande funnits under alla tider, det stämmer inte. Något enstaka fall möjligtvis men företeelsen var mycket ovanlig förr i tiden.                                                                              I det gamla bondesamhället gick barn i skolan varannan dag, däremellan arbetade de i jordbruket så skoldagarna var en välkommen paus från det hårda arbetet. Detta samhälle är ju ingenting vi längtar tillbaka till, fruktansvärt hårt och omänskligt.                                                                Jag har tillbringat mycket tid i Berlin och aldrig någonsin förekom detta i Tyskland. Däremot har det nyligen noterats från Japan där barn lever under stress och med stora krav från föräldrarna.        

Är det då helt omöjligt att prata med barnet, att vädja till det och göra det begripligt att ett  eländigt liv väntar för den som inte har gymnasiekompetens? Inte ens ett enkelt industrijobb kan han få, intressanta och utvecklande arbeten kan han glömma.                      Han trivs inte i skolan, men allt i livet är dessvärre inte trivsamt, och mobbning förekommer i vuxenlivet också.                                                             Genom att inte gå till skolan låter han sina belackare vinna. Ska han verkligen lämna över kontrollen av sitt liv till dessa elaka ungar - som själva givetvis kommer att klara skolan med glans? Det skulle störa mig oerhört om någon annan skulle ta makten över mitt liv - och det precis det som händer nu för skolkaren ifråga.