Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Jag tänker att människor alltid har haft ett behov av att beskriva in verklighet och människorna i den. Man försöker förstå och får sin förståelse ur samhället som stort.

Vi har inte längre "omoralisk" och "syndfull" som saker som vi använder, utan folk plockar ganska oreflekterat ur vården och psykiatrin som någon sorts sanning. En människa som man upplever som sorgsen, matt och cynisk kan enkelt petas ner i lämplig diagnos. Kanske känner man igen "symptom" som man kopplar samman med en viss funktionsnedsättning eller sjukdom.

Människor som upplevs som att de tror att de är berättigade, som tar för sig på ett skitstövelaktigt sätt, som ljuger och bedrar är inte svin, utan narcissistiska. Människor som är arga och besvikna och visar känslor kan stämplas som borderline och människor som inte visar känslor kan man klassa som empatistörda, eller psykopatiska.

Väldigt mycket kultur och underhållning "utbildar" oss i hur vi ska tänka. Psykologiska förklaringsmodeller är populära. Här på forumet är vi väldigt olika bildade om olika diagnoser och om vad som är "vanligt" beteende och vad som är tämligen ovanligt. Hobbydiagnos-sättandet är såväl accepterat som något som faktiskt väldigt ofta kritiseras, eftersom det här faktiskt finns så många människor som har egna erfarenheter och/eller utbildning. 

Jag tycker faktiskt att man lär sig en hel del om sig själv och sitt tänkandes brister här på familjeliv. Jag tycker inte du ska se att folk kallat dig deprimerad, eller narcissistisk som en diagnos, utan snarare som en tolkning av vad du faktiskt säger. Och om den som tar emot det du sagt. 

Det heter inte ?hobby psykologi?. Särskrivningen tyder på att du har någon form av diagnos, sannolikt känner dig ensam och inte riktigt trivs med din tillvaro. Förmodligen är du en deprimerad narcissist. 

Vi går inte mot ett sådant samhälle, vi är redan där. Detta är inget nytt. Vi människor har satt varandra i olika fack länge. Fenomenet med att hitta på diagnoser åt folk är bara att ta det ett steg längre.

För att ta exemplen du nämner så är en trolig (och alltför vanlig) anledning att genom att "diagnostisera" dig som deprimerad, narcissistisk etc så ogiltigförklarar de per definition alla åsikter och argument du har, och detta utan att de ens behöver möta dem. Det är i högsta grad en härskarteknik, och en otrevlig sådan.

Det kan absolut vara ett symptom på artiklarna du nämner, men min spontana gissning är att det är tvärt om, att en ökad mängd artiklar om detta skrivs av tidningarna på sistone just p.g.a hur vanlig diagnos-retoriken blivit. Tidningarna skriver ju det som säljer, så det är ju egentligen föga förvånande att de hoppar på den vagnen, så att säga. Det är vad jag lyckas spekulera fram åtminstone.

En bra tumregel är att när du blir kallad något av ovanstående så vet du att den andra parten antingen har slut på argument eller är ovillig att ha en vuxen diskussion. Ett bra kvitto på att du slösar din tid på vederbörande med andra ord :) 

Är det inte så att eventuella diagnoser påverkar både hur en tänker, fungerar och diskuterar. Därför är det relevant. Problemet uppstår ju då det används som påhopp, eller när den som diskuterar själv inte vill kännas vid eventuell problematik. Der är då det bir problem.

Men OM, du har en diagnos då? Många har ju faktiskt det. Diagnoser som påverkar både dom själva och omgivningen negativt.
Att sätta någon på spåret, för var deras problem ligger, tycker jag per automatik inte behöver vara fel. Hela upplägget på Familjeliv handlar ju om att gissa och tipsa.
Och var går gränsen? Om någon uppvisar ett mönster av anknytningsproblematik, som är rätt vanligt, både här och ute i livet. Ska man inte hjälpa till med att be personen fördjupa sig lite i vad det innebär och sedan, om det stämmer, söka hjälp? Eller är det bara viss typ av problematik en inte får prata om?
Alternativet är ju att utgå i från att alla är dumma i huvudet och ska skilja sig. Skulle det vara bättre?

Naturligtvis är det både oartigt och felaktigt att sätta diagnoser på människor som skriver på FL. Undantaget om vederbörande kanske ber om det då..

Jag håller med, men vederbörande är inte sällan ett troll som snickrat ihop en fallbeskrivning i syfte att utmåla en hel grupp människor på ett visst sätt. Avslutas ofta med en uppmaning till andra användare att tala om vad det kan vara för fel på hen. Så jag tror att man ska vara försiktig generellt, men att TS skulle behöva någon utanför forumet att tala med om sin sorg är en bedömning jag står fast vid efter att ha läst hennes trådar. Det är inte att sätta diagnos om man känner att det där är något större än vad det går att få hjälp med här. TS behöver då också ge intryck av att vara en person med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna söka upp sådant stöd. Vårdcentralen eller hälsocentralen är ett första steg. Alla kanske inte känner till det. 

Många som skriver här på fl beskriver ett problem och jag tror att generellt så har folk med diagnoser fler problem än folk utan diagnoser så det är nog logiskt att det är en diagnos bakom ganska många av de problemen som beskrivs i trådarna.

Jag hade inte en tanke på att mitt barn hade en diagnos även om jag tydligt kunde se att han inte var som andra för han saknade de "typiska" dragen som nämns för autism och är motsatsen till hyperaktiv. Men tack vare hobbydiagnostik av medlemmar här på fl kom jag in på spåret att inse att han nog har add. Och tack vare det har han nu diagnos, får medicin och är i små steg på väg tillbaka till skolan.

Jag ser det som självklart när andra trådstartare här på fl beskriver barn, syskon eller partners med väldigt lika problem som mitt barn tipsa om att undersöka kring add. Det är en diagnos sin lätt glöms bort och går under radarn men kan vara ett riktigt helvete att leva med och där medicin och kunskap kan vara livsförändrande. 

Mitt inlägg då är ju inte att sätta en diagnos utan att ge ett tips på att det kan finnas en sådan och värt att undersöka. Och en förhoppning att om det är en diagnos i grunden att den personen ska kunna få hjälp på samma sätt som mitt barn fått.

Jag är kanske äldre än du, men under de 25 år jag hängt på nätet tycker jag mig inte se det du ser.

Information blir mer tillgänglig och det går mode i vissa ord och uttryck (jag är så deprimerad av vädret) men jag ser förhållandevis sällan folk diagnosticera andra, däremot uppmärksamma dem på att viss problematik kan höra ihop, så kan vara bra att utforska.

Vi ser väldigt olika positivt på det hela helt enkelt. 

Jag ser ett samhälle som inte hjälper varann som vänner utan bara vill få aätta en diagnos och sen blir det bra. Vad som händer efter diagnosen pratas sällan om - huvudsaken verkar vara att få den satt eller få vara den som först kom på den. Inte att personen ska få det bra. Den delen ser jag.

Jo jag håller med dig i en hel del. 

Jag tycker mest det är synd att man så lätt bara (på forum som detta) tar på sig diagnosglasögonen och ska lösa ts problem med en diagnos, som att det i sig får allt att bli bra. 

Sen ÄR många hjälpta av att få en diagnos där de får stöd av vården också - men att se det som lösningen på allt tror jag man går bort aig när man gör. Och på fprum tror jag många bara vill skriva det för att känna att man är duktig, intehjälpa personen på riktigt. Utan få visa att man kan något själv.

Jag förstår att även det här inlägget är en perfekt hook, men det orkar jag inte bry mig om, utan nöjer mig med att konstatera lite grådaskigt att majoriteten av litteraturrecensionerna som skrivs i det här landet kraftigt motsäger ditt påstående. Däremot har Familjeliv varit en perfekt introduktion till tankevärlden hos mina mer ekonomiskt bemedlade jämnåriga, jämnåriga vilka enligt recensionerna har tröttnat på alla verk som behandlar deras egen medelklasstillvaro, och vill ha något nytt. Kass marknadsanalys. Familjeliv berättar vad som gäller: förolämpningar förklädda i ljuva råd.