Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Aviga skrev 2023-02-03 09:10:14 följande:

Är ny här på forumet och slås av hur populärt det verkar vara att diagnosticera varandra. Under under min korta tid här har jag diagnostiseras som både deprimerad och narcissistisk.

När jag försökt förklara min ståndpunkt så rationaliserar jag.

På mig verkar det som om man inte får stå oemotsagd så slänger man in en diagnos.

Kanske är detta ett symtom på artiklarna i pressen där man ger tips om hur man känner igen en psykopat, eller hanterar en narcissist osv

Går vi mot ett samhälle där vi sätter in varandra i diagnostiska fack i stället för att lyssna på vad vi har att säga?

Är det inte så att eventuella diagnoser påverkar både hur en tänker, fungerar och diskuterar. Därför är det relevant. Problemet uppstår ju då det används som påhopp, eller när den som diskuterar själv inte vill kännas vid eventuell problematik. Der är då det bir problem.

Tukt

Fri 3 Feb 2023 23:46

#25

Aviga skrev 2023-02-03 23:15:50 följande:

Det har du helt rätt i men om man behöver en diagnos så går man förmodligen till psykologen/psykiatrikern och får förhoppningsvis hjälp, inte till ett forum som det här.
Jag skulle aldrig utifrån de få rader som skrivs i en tråd på ett forum kunna avgöra om personen i fråga har känslomässiga problem/störning. ännu mindre ställa en diagnos.

När jag skriver så försöker jag formulera ett dilemma som just nu plågar mig och hoppas på att någon därute med sina erfarenheter kan ge mig tips.

Om det blir problem när jag inte accepterar de pseudo diagnoser som ges så undrar jag vad jag har här att göra.

Observera att pseudo diagnoser liksom hobby psykologer inte är sammansatta ord

Men OM, du har en diagnos då? Många har ju faktiskt det. Diagnoser som påverkar både dom själva och omgivningen negativt.
Att sätta någon på spåret, för var deras problem ligger, tycker jag per automatik inte behöver vara fel. Hela upplägget på Familjeliv handlar ju om att gissa och tipsa.
Och var går gränsen? Om någon uppvisar ett mönster av anknytningsproblematik, som är rätt vanligt, både här och ute i livet. Ska man inte hjälpa till med att be personen fördjupa sig lite i vad det innebär och sedan, om det stämmer, söka hjälp? Eller är det bara viss typ av problematik en inte får prata om?
Alternativet är ju att utgå i från att alla är dumma i huvudet och ska skilja sig. Skulle det vara bättre?

Tukt

Sat 4 Feb 2023 09:09

#33

Aviga skrev 2023-02-04 00:18:52 följande:

Om jag säger så här; Det är mycket svårt nästan omöjligt att utifrån några rader på ett forum avgöra om personen "uppvisar ett mönster av anknytningsproblematik"
Du behöver diagnostiska verktyg och erfarenhet av kliniskt arbete och personliga möten.

Vad du kan se/avläsa påverkas av många faktorer så som "Vana att uttrycka sig skriftligt" "Hur öppen man vill vara" " Om man känner sig trygg i omgivningen" osv.

Jag tror att det bästa man kan göra är att vara medmänniska och lämna psykologin till psykologerna

Numer finns det gott om psykologer på nätet man kan tipsa om utifall det känns nödvändigt

Nu vill jag mena att människor inte "diagnosticerar" andra människor för att de pratar om att det finns något som heter diagnoser som kan ligga till grund för deras problem.
Inte heller blir man mindre medmänniska eller förenklar någons problematik, om man nämner att det finns ett mönster och att de inte är ensamna.
Faktum är att om det finns en risk med att skriva och läsa saker på ett forum, ja då ska nog inte forum få finnas alls.
Tycker det inte skiljer sig mycket om någon ställer en fråga om en droppande kökskran. Då kan man antingen tipsa om att det kanske är läckande packning, och hur ens egna erfarenheter lärt en lösa det. Men med ditt resonemang blir det mer att en ska lägga huvudet på sned och säga "oj vad jobbigt med kranen, jag känner verkligen med dig. Men kontakta en rörmokare".
Man kanske behöver prata med en rörmokare ändå. Men man har i bästa fall lite mer kunskap genom andras erfarenheter.

Tukt

Sun 5 Feb 2023 09:50

#39

Anonym (Suck) skrev 2023-02-05 09:38:59 följande:

Men det har blivit ett sånt mode i att diagnostisera varann istället för att prata om frågor. Som att allt per automatik blir bra om man bara kan ge nån en diagnos eller hänvisa till en kurator för att prata. Istället för att ta av sin egen tid.

Tror vi kommer se tillbaka på denna tid som en kall tid när vi slutade prata med varann och bara diagnosticerade varann istället.

Jag ser inte det du ser. Att det skulle vara speciellt mycket.
Däremot ser jag rätt gott om generaliserande och vad som tycks vara ett stort behov av det samma.
Lite då som att "se" att alla pratar diagnoser.

Tukt

Sun 5 Feb 2023 11:04

#51

Anonym (Suck) skrev 2023-02-05 10:51:54 följande:

Då ser vi olika. Varje barn som inte är det lugna barnet med lagom aktivitet i skolan har någon diagnos - kollar man Instagram svämmar det över av autismindikationer som mammor säger sig se, iaf om man kollar amerikanska mammakonton. Det kan vara beteenden som alla barn har, men de ser autism överallt och drar barnen till så många ställen de kan för att få någon som sätter diagnosen.

Vuxna är inte ledsna idag och behöver vänner och familj, de är i behov av en diagnos och en utomstående psykolog.

Jag ser att man själv inte tar sig tid att vara en vän som kan lyssna om ens vän går igenom en skilsmässa eller livskris, utan man hänvisar direkt till en psykolog. Som att det är det enda som kan hjälpa alla. Det tycker jag är synd.

Att vi ser olika är nog för att jag svarat och utgått från trådstarten, och därmed diskuterat forumet på Familjeliv, inte samhället i stort.
Jag har heller ingen som helst koll på amerikanska mammors instagramkonton. Så det kan jag inte alls kommentera.

Men utifrån det samhällsperspektiv finns det många aspekter. En aspekt är att diagnoser påverkar och rent av skadar, inte bara den som har den, utan även deras omgivning. I Synnerhet de som ska stå en närmast, som barn.
Att man kan prata om det, och diagnosticera det så finns det en chans att det inte påverkar en själv och omgivningen på samma sätt som annars.

Tukt

Sun 5 Feb 2023 16:23

#59

Anonym (Suck) skrev 2023-02-05 11:17:40 följande:

Vi ser väldigt olika positivt på det hela helt enkelt.

Jag ser ett samhälle som inte hjälper varann som vänner utan bara vill få aätta en diagnos och sen blir det bra. Vad som händer efter diagnosen pratas sällan om - huvudsaken verkar vara att få den satt eller få vara den som först kom på den. Inte att personen ska få det bra. Den delen ser jag.

Vare sig det är en NPFS-diagnos eller en rent fysisk diagnos, så kan anhöriga och vänner göra mycket. Men de kan inte alltid göra allt. Dessutom är det många i dagens samhälle som är ganska ensamma och definitivt inte har det stödet.
Så frågan är var problemet egentligen ligger för dig. Det kännas på något hela rätt subtilt att det mer ska vara "som förr", snarare än att använda de redskap som finns för att lindra och mildra problem.

Tukt

Sun 5 Feb 2023 16:42

#61

Anonym (Bror) skrev 2023-02-05 16:29:34 följande:

Hur tänker du här?

Vet inte exakt vad det är du inte förstår.
Men någon med en diagnos kan direkt eller indirekt skada sin omgivning. Ta exempelvis barn som inte blir "sedda" eller att en förälder åker jojo i humör, eller stressar runt dom på aktiviteter. Går göra en lång lista och många exempel.
Som vuxen kan jag skydda mig om jag vet. Dejtar jag exempelvis en person som öppet säger hon har, exempelvis borderline, autism, så vet jag det. Då kan jag välja hur jag vill fortsätta, men också få möjligheter att hantera saker som dyker upp, om jag inleder en relation.
Det måste såklart inte vara en diagnosticerad diagnos. Utan det kan handla om att få kartan och kompassen till den person en har att göra med.

Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

INNEHÅLL