Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Jag gick från att uppfatta dig som en människa i sorg vilken stod ensam i att ångra ett livsval, till att uppfatta dig som i behov av samtal med någon, dels för att reda i din svåra situation men också för att förstå dig själv. Som jag uppfattar dig är du lite rädd för vad du skulle kunna hitta. 

Du fick rådet att skriva ett brev till den du älskade, men innan dess hade du skrivit många saker som jag uppfattade att du skrev nästan ironiskt, såsom att du kanske skulle skriva en bok utifrån din tråd. 

Jag uppfattar inte dig, trots att du är ny här, som öppen för råd vilket man kanske är i högre grad till en början. 

Det är vanligt att starta en ny tråd och stänga den gamla om man blivit förorättad. Jag råder dig att fokusera på din sorg. Ta samtalshjälp om du behöver. Här kommer du bara att läcka energi i onödan. 

Imponerande pretentiöst val av nick. Jag känner mig brädad (!) , och ser framemot att du länkar till seriösa rapporter och lite godis från Timbro som du tagit hem och läst över helgen. 

Det ska du inte behöva vara. Ditt nick är perfekt. Neutralt och ändamålsenligt. Passar i de flesta situationer. 

Jag håller med, men vederbörande är inte sällan ett troll som snickrat ihop en fallbeskrivning i syfte att utmåla en hel grupp människor på ett visst sätt. Avslutas ofta med en uppmaning till andra användare att tala om vad det kan vara för fel på hen. Så jag tror att man ska vara försiktig generellt, men att TS skulle behöva någon utanför forumet att tala med om sin sorg är en bedömning jag står fast vid efter att ha läst hennes trådar. Det är inte att sätta diagnos om man känner att det där är något större än vad det går att få hjälp med här. TS behöver då också ge intryck av att vara en person med tillräckliga ekonomiska resurser för att kunna söka upp sådant stöd. Vårdcentralen eller hälsocentralen är ett första steg. Alla kanske inte känner till det. 

Ju starkare konflikt och större dilemma, ju större chans att användare tar till uppenbart bristande kunskaper om samhället i allmänhet och psykiatriska diagnoser i synnerhet för att i grupp trycka ner TS. 
Finns ett par frifräsare också. Min "diagnos" av dem är olycka, otillfredställelse, som bara tillfälligt kan ge lättnad genom att vara elak anonymt. 

När jag igår använde incel på forumet menade jag män som lever i celibat och tycker att avsaknad av sex  är kvinnors fel. Det finns, bedömer jag, ett par tre stycken aktiva incels på forumet enligt denna definition. Men incel är inte en diagnos. Däremot används olika diagnoser som begrepp på samma sätt som incel när kommunikationen misslyckas, ofta på grund av att den ena eller båda eller alla i en tråd har gett upp om varandra. Det hände mig senast igår. 

Att sätta diagnoser via internet görs sällan i syfte att personer ska få det bra. Jag håller med om att det är svårt att tala om vad som händer efter diagnos i ett framgångsorienterat samhälle. Jag förstår hur du menar kring bemötande, och håller med dig om att folk inte kan bete sig vänligt utan uppför sig onödigt illa när de tror att de kan komma undan med det. Men ett samhälle är samtidigt inte en vän utan ett sätt att organisera för att medborgarnas behov blir sörjda för på ett godtagbart sätt. Samhället prioriterar då medborgarna i den ordning som samhällets värderingar påbjuder. Att sätta en diagnos kan både leda till prioriteringar, som att en person får rätt till medicinering och andra insatser, men också till bortprioriteringar, som exempelvis att människor med psykiatriska diagnoser har svårare än andra att få vård för fysiska problem. Jag är säker på att du håller med mig i mycket , men jag tog utgångspunkt i ditt inlägg för att diskutera skillnaden mellan personliga och professionella relationer. Forum är ett mellanting där anonyma konton agerar utifrån vitt skilda intressen. 

Det har funnits en tid då jag själv sökte mycket stöd och kunskap över nätet. Det du säger om att "visa att man kan något" stämmer väl överens med mina minnen av interaktioner under den perioden. Jag lyssnade till berättelser om personers egna erfarenheter och lyssnade till många floskler. Jag fick "vänner" som visade sig vara personer som inte klarade av möten i verkligheten lika bra som när det gick att gömma sig i över nätet. Det här är någonting jag bearbetat en hel del under det senaste halvåret. Vad jag har kommit fram till är att de personer jag såg på som vänner egentligen inte beter sig så annorlunda mot mig än vad folk gör här på forumet. Är de verkligen mina vänner? Jag vet inte. Jag kanske skrev till dem om något problem jag hade, och fick ett svar, sedan skulle de kolla på film eller lyssna på podd eller prata i telefon. Detta trots att det var de själva som lärt mig att en relation ska vara ömsesidig! 
Jag hoppas ibland lite på att någon av dem läser här och förstår att jag är jag (det är relativt lättgissat för personer som känner mig från nätet) och förstår själva varför jag förändrats i kontakten med dem. Via forumet har jag kontakt med, blivit kontaktad av och själv kontaktat flera trevliga personer. Men steget är betydligt längre för mig nu att dela väldigt personlig information kring vem jag är , just för att jag har de här erfarenheterna sedan tidigare av att tro mig bli nära vän med någon. Det är ett forum. Säkert har folk hittat vänner och sexpartners härifrån genom åren, men jag rekommenderar att man är försiktig, särskilt i sårbara situationer. 

Jag förstår att även det här inlägget är en perfekt hook, men det orkar jag inte bry mig om, utan nöjer mig med att konstatera lite grådaskigt att majoriteten av litteraturrecensionerna som skrivs i det här landet kraftigt motsäger ditt påstående. Däremot har Familjeliv varit en perfekt introduktion till tankevärlden hos mina mer ekonomiskt bemedlade jämnåriga, jämnåriga vilka enligt recensionerna har tröttnat på alla verk som behandlar deras egen medelklasstillvaro, och vill ha något nytt. Kass marknadsanalys. Familjeliv berättar vad som gäller: förolämpningar förklädda i ljuva råd. 

Skickar flaskpost till söder om söder (?)