Hobby psykologi senaste tidsfördrivet?

Jag tänker att människor alltid har haft ett behov av att beskriva in verklighet och människorna i den. Man försöker förstå och får sin förståelse ur samhället som stort.

Vi har inte längre "omoralisk" och "syndfull" som saker som vi använder, utan folk plockar ganska oreflekterat ur vården och psykiatrin som någon sorts sanning. En människa som man upplever som sorgsen, matt och cynisk kan enkelt petas ner i lämplig diagnos. Kanske känner man igen "symptom" som man kopplar samman med en viss funktionsnedsättning eller sjukdom.

Människor som upplevs som att de tror att de är berättigade, som tar för sig på ett skitstövelaktigt sätt, som ljuger och bedrar är inte svin, utan narcissistiska. Människor som är arga och besvikna och visar känslor kan stämplas som borderline och människor som inte visar känslor kan man klassa som empatistörda, eller psykopatiska.

Väldigt mycket kultur och underhållning "utbildar" oss i hur vi ska tänka. Psykologiska förklaringsmodeller är populära. Här på forumet är vi väldigt olika bildade om olika diagnoser och om vad som är "vanligt" beteende och vad som är tämligen ovanligt. Hobbydiagnos-sättandet är såväl accepterat som något som faktiskt väldigt ofta kritiseras, eftersom det här faktiskt finns så många människor som har egna erfarenheter och/eller utbildning. 

Jag tycker faktiskt att man lär sig en hel del om sig själv och sitt tänkandes brister här på familjeliv. Jag tycker inte du ska se att folk kallat dig deprimerad, eller narcissistisk som en diagnos, utan snarare som en tolkning av vad du faktiskt säger. Och om den som tar emot det du sagt. 

Du kan anmäla den och skriva en motivering och hoppas att familjeliv hörsammar din önskan. Det är inget du kan göra själv, utan anmäl tråden.