Varför är det vanligare med olika diagnoser nuförtiden?

Det finns en massa olika åsikter om det där, men jag tänker så här:

I min släkt fanns en man på 30-talet. Hans familj hade det ganska gott ställt, eftersom föräldrarna drev ett eget företag. Han tog sig inte i genom hela skolan. Medan hans bröder fick jobb, gifte sig och skaffade barn, så stannade han kvar i föräldrahemmet, för han klarade sig inte på egen hand. Han var lite "bakom", sades det, men helt fantastisk på att räkna. Skötte företagets bokföring hela sitt liv och gjorde det med glans. I dagens Sverige hade han fått diagnosen AST (autismspektrumtillstånd).

I nästa generation föddes en pojke, som var klassens ljus. Bäst i nästan alla ämnen och lärarnas favorit. Snäll och lydig pojke, som aldrig bröt mot reglerna. Artig som få. Självklart pluggade han vidare och blev ingenjör. Jobbade inom försvaret, med alla deras strikta regler och tydliga hierarki. Gifte sig med en kvinna som blev hemmafru liksom alla andra på den tiden. Hon skötte allt det där som han inte behärskade, och han blev till och med pappa till några barn. I dagens Sverige hade han blivit hemmasittare och tagit livet av sig till slut.

Nästa generation så. Skolan hyllade fortfarande lydiga elever som följde reglerna och var duktiga i teoretiska ämnen. Pojken som växte upp på 60-talet var älskad av lärarna men kanske inte av alla klasskompisar. Han var ju lite knepig och tråkig, tyckte de. Men bäst i klassen, pluggade vidare och hamnade inom försvaret även han. En officer och gentleman, som gifte sig med en kvinnlig kollega. Nu när han närmar sig pensionen, så erkänner han själv att han är en solklar AST.

Generation 80-tal. Lite knepigare att ta sig genom skolan, men fortfarande möjligt. Klassens ljus men få kompisar - har vi hört den förut? När andra började ha flickvänner, så satt han hemma och pysslade med sina specialintressen. Sökte sig till jobb där han inte behövde ha så mycket med människor att göra. Arkivering, papper, datorer i stället. Lade pengarna på hög och köpte sig ett pyttelitet hus för sig själv. Betalar andra för att klippa gräs och städa, och annat praktiskt som bara inte fungerar. Har funderat på att söka en utredning men bestämt sig för att låta bli. Han vet att han har AST, och det räcker för honom.

20 år senare är skolan helt annorlunda uppbyggd. Allt ska göras i grupp, ingen sitter ner och håller tyst i klassrummet och eleverna ska planera sitt arbete själva. Självständigt arbete premieras. Nu blir det svårt. Barnet som föddes på tidigt 2000-tal klarar det inte. För mycket prat i klassrummet, inga regler, ingen ordning. På rasterna ska alla vara med. Ingen får gå ensam. Hjärnan kokar över och i mellanstadiet går det bara inte längre. Då blir det en utredning och barnet får en diagnos. AST.

Jag tror alltså inte att det har ökat utan att samhället förändrats så att de med AST och ADHD inte längre passar in. Det finns ingen plats för dem.