Vad är det som händer? 30 års kris?

Jag får sååå mycket flashbacks av denna tråd från min egen skilsmässa för ca 10 år sedan att jag nästan vill gråta. Jag var 25 år då, vi hade vart ihop i 6 år. Första förhållandet. 
De sista två var väldigt upp och ner och jag vet att han var otrogen vid minst två tillfällen även om han aldrig erkänt det. En kollega såg honom gå hem med en arbetskamrat och han kom aldrig hem den natten. Jag ville in i det längsta tro gott om honom.
Han var också lika svängig i känslorna som ditt ex är. Varm/kall. Otroligt omtänksam, kärleksfull, attraherad för att i nästa stund vara elak och avståndstagande. Känslorna hade svalnat sa han. Kom som en blixt från klar himmel. Trots sex och kärleks sms veckorna innan. Jag förstod ingenting, vi hade ju haft en så stark kärlek. Trodde jag. Försökte med allt, familjerådgivning etc Tills jag insåg att jag behöver sätta mig själv först så jag tog beslutet att flytta.
Månaderna gick. Jag gjorde precis det som du gör nu. Jag väntade och hoppades, var fysisk med honom, tröstade honom när han var ledsen. Försökte förstå hans motstridiga handlingar. Det enda resultatet blev att jag offrade min sinnesfrid. 10 år senare förstår jag fortfarande inte hans handlingar. Hur man kan behandla någon så. Vi har fortfarande helt olika orsaker för varför vi skilde oss. Det jag ångrar mest är att jag inte bara kapade rakt av. Att jag gjorde precis det du gör nu. Snälla, ta råd från någon som har varit i en väldigt lik situation. Släpp honom. Stäng dörren.