Jag tycker att beslutet att själv välja att lämna är jobbigast. Skulle jag mot förmodan bli lämnad klarar jag mig själv och har alltid en reservplan B.
Men att lämna och troligtvis såra någon djupt hade varit jobbigast, rent psykiskt.
Att bli lämnad. Och speciellt lämnad för nån annan
Lämnar jag så har jag åtminstone lite kontroll, kan planera vad jag ska säga osv. Och kan förbereda mig Även om det inte är kul att såra
Det beror helt på situationen, vad som gör att beslutet fattats. Jag upplever inte att det är så enkelt som att säga att såra eller bli sårad. Att ta beslutet själv sårar ens eget hjärta också.
Det kan hänga ihop med hur lätt man har för att ta upp saker. Nära relationer är inte lätt för någon. Faktum är att jag betvivlar att majoriteten av alla människor har nära relationer ens till den de har bildat familj tillsammans med. När man ska lämna fattar man då även ett sådant beslut på egen hand, och det är inte svårare än att man länge känt sig ensam i relationen.
TS här. Första ordet i rubriken blev felstavat, skall givetvis stå Lämna och inte Lämnad. Ja, ni förstår. 
Jag har aldrig lämnat så för min del finns det inget val. Däremot är det ett par gånger som jag borde ha lämnat, men jag klarar inte det. Troligen pga min borderline diagnos, spelar ingen roll hur illa behandlad jag blir.
Att bli lämnad så klart? Hur kan man tycka annorlunda. Om man tar steget att lämna någon så är det ju för att göra det bättre för sig själv, jobbigt att såra någon men det går över för man bryr sig ju uppenbarligen inte tillräckligt mycket om personen för isåfall hade man stannat. Om man istället blir lämnad kommer man vara ledsen i flera månader eller år.
Att bli lämnad så klart? Hur kan man tycka annorlunda. Om man tar steget att lämna någon så är det ju för att göra det bättre för sig själv, jobbigt att såra någon men det går över för man bryr sig ju uppenbarligen inte tillräckligt mycket om personen för isåfall hade man stannat. Om man istället blir lämnad kommer man vara ledsen i flera månader eller år.
Den som är rädd för att lämna är samtidigt rädd för att möta sina egna känslor, gränser och behov. Det leder ibland till att man har extrarelationer för att tillgodose olika behov. Samtidigt kan man se sig själv som en lojal och trofast person.
Efter den första gång då ett sådant arrangemang har havererat, kan detta, om man är yngre när det sker och man blir lämnad på grund av någon tröttnat på ens egoistiska och fega livsföring, leda till att man inte binder sig igen, eftersom erfarenheten av att det ställdes krav på ansträngning och ömsesidighet är något man inte vill uppleva igen, så man håller dejtandet ytligt.
Är man äldre när det sker och blir lämnad då huvudpartnern upptäckt att man länge har haft en särskild extrarelation som byggt på ens behov, kan denna efter att den uppdagats övergå till ensidig huvudrelation med den nedbrutna person som levt på smulorna, och så kan man på sikt skaffa sig nya extrarelationer.
Att ha en enda nära relation är inte möjligt att kombinera med att få alla behov tillgodosedda och samtidigt inte ta öppna konflikter om det.
I princip är det värst att bli lämnad, man är ratad och duger inte längre. Men det är om relationen är bra från min sida sett och jag älskar henne. Lever man i en dålig relation är det mer en lättnad. att hon tar steget så jag slipper.
För det är svårt att lämna någon som inte vill bli lämnad! Att göra någon ledsen som man kanske fortfarande gillar, men inte längre som kärlekspartner. Svår fråga...
Jag får trots en erfarenhet som säger tvärtom hävda att det är jobbigast att bli lämnad. Att lämna någon har vart skönt och känts som en lättnad alla gånger utom en. Att bli lämnad har vart från trist till skitjobbigt aldrig gett en positiv känsla.
Undantaget där det var värre var när jag var ihop med en mycket yngre kvinna som jag var väldigt kär i. Hon var beredd på att ge upp barn för min skull (jag är för gammal vill inte vara en sån där som dör lagom till ungen tar studenten). Så tänkte jag att vad fan skall hon ge upp hela sitt liv för en gammal gubbe utan pengar? Så jag tog det beslutet att lämna fast jag egentligen inte ville. Det var mycket värre än att bli lämnad. Men får se det som ett undantag då det är så speciell situation.
Vanligtvis jobbigare att bli lämnad än att lämna för min del.
Att lämna. Det är fullständigt vidrigt om inte den andra vill göra slut. Ångesten och det dåliga samvetet äter en levande 😱
Jag har bara lämnat så jag vet inte hur det är att bli lämnad.
Dåligt samvete har jag inte då, eftersom jag redan är förälskad i en annan.
Men ett år efteråt när jag inte var hög på löööv längre så fattade jag hur pyton mitt ex hade mått hela året, och då kändes det faktiskt lite jobbigt.