Inlägg från: Anonym (Tvillingmorsan) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Tonåring, hur ska man orka?

    Jag har inte tonåringar själv (än), men känner andra som har. Jag håller med de som skriver att lågaffektivt bemötande ofta är det bästa, ibland det enda som fungerar.

    MEN med ett undantag. Om någon annan drabbas, t ex småsyskon. Då måste man kanske gå in och sätta stopp, oavsett konsekvenser. Samt vidta de åtgärder som krävs. Även om tonåringar kan vara jävliga, får de inte bete sig hur som helst och man får aldrig "offra" andra barns hälsa och välmående.

    Jag vet fall där man har tvingats flytta på tonåringar för att de har slagit yngre syskon eller utsatt dem för dagliga kränkningar. Ibland är det i stället bonussyskon som drabbas, då får man flytta isär om inget annat hjälper.

    Jag talar alltså inte om vanliga syskonbråk, eller enstaka fula ord eller dylikt, utan betydligt värre saker. DET kan man inte blunda för. Lågaffektivt bemötande när det gäller annat, är en annan sak.

  • Anonym (Tvillingmorsan)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 11:07:45 följande:
    Det är så jag också resonerade. Alla våra riktigt hetsiga konflikter handlade nog om att hon var elak mot småsyskon (har inte bonusar).

    Kan väl bara säga nu i efterhand. Småsyskon mår ENORMT mycket sämre nu, när det är sabbat med storasyster, och ingen rör dem eller skriker på dem längre.

    JAG såg det som min främsta uppgift att skydda småsyskon. Genom att påverka dottern. Jag borde istället koncentrerat mig på att lägga mera tid på småsyskon, gå iväg med dem (gjorde det, men för sällan), inte skämmas att engagera alla släktingar och vänner att rycka in och ta småsyskon på bio/promenad/mysövernattning osv.

    Även utan det, så kan jag lova nu i efterhand att det var faktiskt bagateller för småsyskon. Ibland tyckte de till och med att det var roligt att reta upp henne ännu mera. Och de fick aldrig ens i närheten så djupa skador som de har nu, båda blev så sköra att de kan hamna när som helst i en depression.  Jämför det med förut, när dottern agerade ut och skrämde dem, syskonen grät och skrek Ibland, var visst rädda Ibland, men så fort man tog dem undan så var de lika glada som vanligt. 

    Jag vill inte lägga ytterligare sten på bördan, men det kan mycket väl hända att dina yngre barn har påverkats mer än du tror (eller vill erkänna) av hur storasyster behandlade dem. Men effekten syns först nu i efterhand, lite som ptsd.

    Det kan också hända att de tar på sig skulden för syrrans mående eller hur relationen blev, många barn gör det. Barn är lojala mot sina föräldrar och syskon. Ibland FÖR lojala.

    MEN - här vill jag förtydliga innan du tolkar in för mycket i det jag skriver - om det handlade om "bagateller", eller vanliga syskonbråk, är det ju en annan sak. Det är inte detta jag syftar på här. Jag och min syster bråkade ganska mycket under uppväxten, men vi var aldrig rädda för varandra. Vi har en bra relation idag.

    Du verkar tycka att du gjorde fel som i första hand försökte skydda småsyskonen, bara för att relationen med äldsta dottern sket sig. Jag är inte så säker på det. Sen kan ju även småsyskon vara jävliga. Att medvetet reta upp någon annan t ex.


    Men jag vet personer som har växt upp med dagliga kränkningar eller i ständig rädsla för våldsamma syskon eller styvsyskon. De har skadats för livet av det. De borde inte ha behövt bo ihop med dessa syskon. Men så allvarligt behöver det ju inte ha varit i ert fall.

  • Anonym (Tvillingmorsan)
    Anonym (Jag har sabbat det) skrev 2023-01-23 11:30:16 följande:
    Nej så allvarligt var det inte. Men ändå svårt att inte bli förbannad.
    Föräldrar är också människor. Som förälder kan det vara svårt att hålla sig lugn när barnen bråkar med en eller med varandra. Det vet jag själv. 

    Det är också lätt att vara efterklok. Vi har aldrig haft särskilt jobbiga barn, men trotsåldern var som den var. Det klart att jag kanske skulle gjort vissa saker annorlunda idag. Nu är de äldre och lugnare. Vi får väl se hur tonåren blir.

    Jag förstår att du och din familj har haft det svårt på en helt annan nivå, med barn som mår väldigt dåligt. Jag kan bara beklaga och hoppas att det blir bättre för er.
    Föräldrar som har tufft behöver också stöd, rätt sorts stöd. Både avlastning och annan hjälp. Jag är inte förvånad över att den del föräldrar går in i väggen.
Svar på tråden Tonåring, hur ska man orka?