Tonåring, hur ska man orka?

Hon går på Kunskapsskolan men de är inte så bemötande, hon bad en lärare att inte sitta och titta på henne och fick till svar att "det är inte dina egna regler här". Vi upplever mest bara som skolan ser henne som ett problem och de säger att hon måste göra si och så och visa respekt osv medans de tydligen kan göra som de vill. Hon har tidigare varit i mycket konflikter i skolan med elever och lärare men det lugnade sig under hösten. I 6:an hade hon 80% frånvaro för att minska i höstas men nu ökar det igen. Måndagar är nog värst, sen brukar hon ofta gå till skolan även om hon sen inte går på alla lektioner. Hon vill heller inte lämna in mobilen för hon är inte trygg med det och det är skolans största problem tydligen. 
Jag tänker ju att komma till och vara i skolan först och främst, att vara trygg för osv och sen kan man prestera. Men skolan ser det inte så mer än på möten, sen kommer pressen ändå. 
Hon vill inte ha samtal längre efter att BUP svek henne, de satte press och vägrade ge henne tid. 

Har försökt med mutor, belöning osv men hon vill inte, orkar inte, får ångest av pressen säger hon. 
Jag väljer ju mina strider men det är svårt. Jag tänker må bra först och sen skola. Men när hon stänger ute mig mer och mer blir jag orolig. När jag frågar va hon vill att jag ska göra så säger hon att hon inte vill att jag ska säga nåt, hon ber mig gå, prata inte nu osv osv. Hon säger att hon vet att jag finns där, är det nåt så säger hon till, sluta fråga hela tiden. 
Jag erbjuder att göra saker men hon vill inte så ofta. 
Jag säger ofta att jag vill umgås med henne osv för att hon ska känna att jag finns där. 

Du tolkar och antar väldigt mycket vilket jag kan förstå att du gör när du inte har hela bilden.
JAG anser inte att det är fel på lärarna, jag har ALDRIG sagt nångång att min dotter inte varit otrevlig osv, jag är fullt medveten om att min dotter har varit otrevlig mot lärare osv, jag anser inte heller att min dotter ska få bete sig hur hon vill och tro mig detta pratar jag ofta med henne om. Jag är också helt med på att hon ska följa regler i skolan och allt sånt och att lärarna ska ha rätt att säga det till henne. Men de ska göra det på ett respektfullt sätt vilket de inte alltid gör. Det är en självklarhet för mig att barn och ungdomar ska visa respekt, men jag har också överseende med att de är just ungdomar och tappar humöret ibland även i skolan. Vi har under 1,5 års tid försökt få skolan att förstå att det handlar om att bygga relation och trygghet. Soc har sagt till skolan, BUP har sagt det till skolan, vi har haft massor med möten där skolan fått tips från soc och BUP hur de kan agera, en det händer inte mycket kan jag lova.

Min dotter försökte ta sitt liv första gången hon var 6,5 år, hon har under lång tid levt med självskadebeteende och mått riktigt dåligt periodvis. Hon har blivit utsatt för mobbing och därav har hon bytt skola, hon bytte skola för att rektorn på den skolan blundade för problemet! Vi har varit i kontakt med soc och bup i många år och det pratas väldigt mycket ska du veta, "ni ska få stöd", "Vi ska hjälpa" "du måste få avlastning" osv. Gällande BUP så ville min dotter har hjälp, vi träffade en underbar tjej på BUP som fick bra kontakt med min dotter och hon började öppna upp sig, men det var inte där som vi sen skulle få hjälpen. Min dotter blev lovad av denna underbara tjejen att hon skulle vara med i övergången till de på behandlingsenheten, hon skulle få känna sig lugn och trygg till hon hade förtroende för de nya och kände hon att de inte klickade så skulle hon få träffa någon annan. Men så blev det inte, vi blev överslussade och fick träffa en människa som inte skulle ha jobbat med det hon gjorde. Den underbara tjejen som skulle varit med va inte det och min dotter slöt sig som en mussla. Hon kämpade flera gånger med att gå dit med mig och vi försökte få BUP att bygga relation och förtroende, men de sa "Du har två tillfällen till att prata, gör du inte det så kan vi inte hjälpa dig", gången därpå mådde min dotter inte bra men fixade ändå att gå dit, men klarade inte prata, sista gången klarade hon inte att ta sig dit för hon hade gråtit hela natten och då var den gången förbrukad enligt BUP. Sen fick hon inte mer chanser för "hon vill inte" sa de. 
Detta sammanlagt med att hon blivit sviken av andra vuxna tidigare som tryckt ner henne för att hon haft känslor, hon fick inte gråta för sin pappas förra fru, hon fick inte vara arg osv. Lärare som svek när hon blev mobbad osv.

Och jag ska tala om vad jag gjorde som förälder när hon hade så hög frånvaro, jag kämpade, jag peppade henne, jag lyssnade, jag tjatade, hag såg henne på morgonen med skärsår på hela kroppen, jag stoppade henne i köket med kökskniven i högsta hugg att ta sitt liv, jag höll om henne när hon skakade av ångest och jag hade massor med möten och samtal men skola, BUP och soc.

Samtidigt försökte jag också plugga själv för att bli klar med min utbildning för att kunna få ett bra betalat jobb med mycket flexibel tid för att kunna finnas för min dotter, jag klarade utbildningen och har nu i dag ett jobb som gör att jag kan finnas för min dotter.
Och ja hon missade massor i skolan, det vet både skola, soc och BUP om.

Nu mår hon bättre, hon har varit fysiskt självskadefri i 1 år, men försöken har funnits ändå. Hon har vänner, hon vill leva, hon vill ta tag i skolan men hon orkar inte, men hon tar sig oftast i alla fall till skolan. 

Nu kanske du kan ana hur tufft det kan vara. Och nej, vi skyller inte på alla andra!

Ja det är väldigt svårt att ge hela bilden också tyvärr. 
Gällande BUP så var hon erfaren och hade gjort på det sättet tidigare sa hon med andra ungdomar och det hade fungerat bra. Varför det rann ut i sanden denna gång vet jag inte. Men det är bara en gång av alla som vuxna lovat och sagt och sen inte gjort som de sagt. 

Jag håller på att gå sönder. Hon är hemma från skolan idag och ligger fortfarande i sängen, hon är som en zombie. Fick henna att vakna till och sa lugnt att hon behöver komma upp nu, att jag förstår att hon är trött men att hon behöver komma upp. Hur jag än gör så är det bara "GÅÅÅÅ" "Försvinn" och jag har inte tålamod utan jag blir arg och ledsen tillslut.

Hon träffar pappan emellanåt, men inte alltid hon vill. Lillasyster bor hos pappa och vi har umgänge så ofta som det går. Vi bor rätt långt ifrån varann, men det har ändå fungerat bra tills nu i tonåren. Och tyvärr så blir det svårt just nu när jag är helt slut och storasyster tar så mycket energi av mig. 
Hon har väl egentligen ingen trygg relation med sin pappa efter det som varit genom åren. I vevan när hon flyttade till mig så var det extremt jobbigt hemma hos pappa och hans dåvarande fru, min dotter kände att han valde sin fru framför henne och hans fru va inte så snäll alltid. Pappan har inte engagerat sig i bup och soc och möten här trots att det skulle vara möjligt med videolänk osv. När båda bodde hos honom så var jag med så mycket som möjligt i de kontakterna och hade mycket samtal själv med dem också. Sista månaden som min dotter bodde hos dem så sa pappans fru att de fick inte bo i huset, så han och dottern hyrde en stuga under veckorna. Efter det har inte dottern varit hemma hos dem, först nu när hennes pappa lämnat sin fru och flyttat så har dottern haft någorlunda vardag med pappa. De har innan träffats och bott på hotell eller i en sommarstuga på sommaren. Nu när hon var hemma hos sin pappa i julas så längtade hon efter mig och sa "mamma även om vi bråkar mycket och jag hatar dig emellanåt så skulle jag aldrig kunna bo utan dig".

Ja du förstår kanske att det är väldigt mycket som hänt. 

Jag tror att det är mig hon är trygg med, hon har testat mig så till den milda grad och ändå står jag kvar. 
Är väldigt noga att tala om att jag finns där och älskar henne vad som än händer, att jag aldrig kommer ge upp. 
Hennes pappa har sagt vid några tillfällen som hon hört att "ingen kommer älska dig tillslut om du är så här" "jag vill inte ha henne, ta henne" osv. Han älskar henne såklart, men jag tror inte hon känner den ovillkorliga kärleken från honom som hon har från mig. 

Har tyvärr ingen som kan avlasta, hon är svår och som sagt vill hon inte så vill hon inte. Får ju lite avkoppling när hon är med sina vänner och sover hos dem emellanåt. Sen har jag väl lärt mig att ta stunden när den ges, korta stunder bättre än inget. 

Just idag är dock en jobbig dag för min hjärna är så trött och jag har massor på jobbet men kan liksom inte tänka. Jobbar hemifrån idag, men vet knappt vad jag gör. Och då kommer jag få ta igen det i helgen. (Jobbar med ekonomi och sköter redovisning mm åt flera bolag).

Det som de kommit fram till är känsloreglering och att förstå vissa saker som sägs, jag upplever som att hon har svårt för plötsliga förändringar även om det blivit bättre. Men det märks att hon är lugnare när hon vet vad som ska hända vilket ju är svårt när hon själv inte ser det. 
Osäker på depression just nu, men känns inte så, mer bara vintertrött och tonårshjärna. Hon säger att hon säger till om det är något. Jag får inte fråga hela tiden. 
Vi har fått prova lite olika mot hennes sömn, men fungerade inte alls. Hon fick Atarax, Lergigan, propavan osc men gav ingen effekt. Sen försöker jag med vitaminer osv men hon vill väldigt sällan ta dem, kan ju inte trycka i henne dem så det blir när hon vill. 

Jag förklarade och de tittade också igenom utredningen som gjordes när hon va 9-10 och på bedömningssidan sa en som också jobbat med utredningar att hade de fått gjort den utredningen med de resultaten så hade de satt en diagnos, så visst finns tecken på diagnos och det var väl bla vissa autistiska drag.

När vi nu kom till behandlingssidan på BUP så var det bara fokus på hennes ångest, bygga stenhårda rutiner och att jag som mamma skulle ha "mandat att bestämma" allt och stenhårda regler. Men det resulterade i mycket stora konflikter och bråk hemma, när jag sen tillsammans med soc arbetade med att bygga förtroende och skapa gränser så istället så gick det bättre periodvis. Och eftersom BUP sen ansåg att min dotter inte ville prata för att hon hade svårt att få förtroende, så bröt de. Jag vet inte hur många gånger jag berättade hennes erfarenhet och svårighet att lita på och öppna sig. Men det hjälpte inte. 

Hade precis nu samtal med soc på telefon och de kan inte heller hjälpa så mycket mer, inga föräldrautbildningar eller något mer än de familjebehandlare som finns som vi redan haft samtal med. De som fungerade och som vi hittade ett bra flow med har tyvärr slutat.

Det va en annan BUP som gjorde utredningen som inte satte diagnos. Vi blev sen remitterade hit när dottern flyttade till mig.
Men det är säkert som du säger att de inte förstod hela bilden, jag tror för stort fokus blev på hennes ångest, självskadebeteende och skolfrånvaro så de missade många bitar.
Har tänkt att söka annan BUP, men eftersom dottern inte är så mottaglig och inte vill längre så kan det bli svårt för de kommer inte göra något och enligt barnkonventionen så får man inte tvinga barn till sånt enligt BUP. 

Intressant dock hur man enligt vissa ändå ska få tvinga barn till skolan, eller tvinga dem stanna inne osv osv

"Man märker sådant som förälder."

Det finns forskning som visar på att föräldern märker saker angående sina barn sämre än andra. Faktum är att föräldrar har extrem låg förmåga att t.ex. se om sina egna barn ljuger. Spännande nog. Så att vagga in sig själv i tron om att man själv "vet" vad saken beror på kan vara farligt.

Min syster (alltså psykolog) sa att de flesta av hemmasittarna använde 'ångest' som ett verktyg (hon kan testa om det är riktig ångest eller inte). De kan fejka riktigt bra! Lite som män och strategisk inkompetens.

barn har också extremt dåligt konsekvenstänk... 

Man måste vara tuff med barnen - på kärleksfullt sätt. men inte möjliggöra hemmasitteri osv. för att man är för feg för att ställa sakliga krav!

Idag gick hon till skolan, men jag tror inte hon varit på alla lektioner, men vad ska jag göra? Följa med och binda fast henne där? 
Och vad ska man då straffa henne med för att hon inte går på lektionerna? Det finns dagar när hon sitter på toaletten på skolan, ingen lärare hör ens av sig och frånvaro systemet brister. 

Men jag är ju bara en lat förälder som inte förstår att mitt barn hittar på allt, att hon inte alls har ångest och att det finns psykologer som kan testa om det är ångest har då jag aldrig blivit erbjuden angående min egen ångest under alla år. 
Förlåt men jag blir så ledsen över hur vissa människor tänker och uttrycker sig.
Jag säger inte att jag gör alla rätt, men jag har testat straff och tjat och hot och berättat hur viktig skolan är osv osv. 
Efter att jag slutade hota och straffa gick det åt rätt håll i alla fall.