Han är inte riktigt redo

När jag träffade min sambo pratade vi ganska tidigt om framtiden och detta med barn. Jag var tydlig med att jag helst ville vara gravid helst vid (om man fick drömma) och han sa att han ville bli pappa innan 30. Jag var då 22 och han var 25. Vi pratade om vad vi ville skulle vara uppfyllt innan vi fick barn. Svaret blev hund, hus, utbildning, fast jobb och en sund och stabil relation. Vi diskuterade hur högtider skulle firas med tanke på att våra familjer bor 160 mil ifrån varandra, hur vi resonerade kring vabb och övriga uppfostrings-frågor etc. När sambon studier närmade sig slutet (som var det vi väntat på) tog jag upp detta med barn igen. Min sambo var då plötsligt lite osäker och nästan lite rädd. När jag försökte få fram vad detta grundade sig i fick jag, efter mycket luskande, fram att han var orolig för hur det skulle bli med barnets relation till hans familj eftersom de bor 160 mil bort från oss. Vi enades om hur vi skulle lägga upp julfirande, påskhelger och sommarsemestrar så att han familj skulle få ?ta igen? lite tid med barnet/barnen som de missade till vardags och jag bedyrade att jag var lika mån som honom om att våra barn skulle få en minst lika fantastisk relation till hans familj som till vår. Min sambo uttryckte också en rädsla över att inte bli en bra pappa och var nervös över att han inte hade tillräckligt att erbjuda. Jag förklarade om och om igen hur fantastisk pappa han skulle bli, att jag aldrig skulle vilja ha barn med honom annars osv. 

Samma kväll ville han uppriktigt att vi skulle köra igång, fastän det var ett halvår av praktik kvar innan studierna skulle vara helt färdiga. Jag sa att vi skulle vänta och låta allt sjunka in för honom. Jag höll honom på halster ett par månader och under den tiden pratade han konstant om att han ville att vi skulle börja försöka direkt. Någon månad från det där omfattande samtalet enades vi om att okej, nu är det dags. Ligget den kvällen resulterade i den lilla grabb vi har turen att gosa med här hemma idag. 

Jag tycker inte du ska vara rädd för att upplevas som tjatig, och jag tycker precis som du att man inte heller behöver vara så snabb med att säga ?lämna honom?. Däremot tycker jag att du, för bådas er skull, kan säga att detta med barn är jätteviktigt för dig, att du såklart förstår och respekterar att han inte är redo men att du inte kommer vilja vänta hur länge som helst. Om barn är en dealbreaker för dig tycker jag du kan säga det också. Om jag var du skulle jag säga ?okej, du är inte redo idag. Men vad behövs för att du ska känna dig redo? Vad är det som saknas??. Om man ska vara helt ärlig vet jag inte om någon någonsin känner sig helt redo för att skaffa barn, det känns (och delvis också är) en jättestor grej. Det framgår inte hur gamla ni är, vilket jag tycker är av vikt. Även om man har allt ordnat för sig kanske man upplever sig vara för ung för att bli förälder, vilket kanske inte är helt fel även om man har villa, utbildning, jobb osv. 

Jag känner verkligen med dig och hoppas att din partner kan formulera vad det är som ska inträffa för att han ska känna sig redo att börja försöka. Jag håller tummarna för att ni kan ha en vettig konversation som ger er båda något att gå efter. Kram! ❤️

Vi bor faktiskt också i Norra Sverige, Norrbotten faktiskt, så jag förstår verkligen grejen med att ni börjar vara i åldern då ?alla? har barn. Det föll bort från mitt inlägg, men jag ville vara gravid när jag var 25, jag hann fylla 27 innan bebis bestämde sig för att äntligen titta ut. Det kändes nästan som vi var sist på bollen, även om det verkligen inte var så. 

Jag tycker verkligen inte du ska tycka att du låter desperat, så ta inte åt dig av folk som påstår det! När man väl hamnar i bubblan av barnlängtan blir den ju hela ens tillvaro, speciellt om man känner att man inte vet när det faktiskt kommer bli av. Så känn dig inte dum för att du känner och tänker som du gör, det är helt normalt!❤️