Han är inte riktigt redo

Vad mer säger han än att det är ett tag kvar. Du behöver inte framstå som tjatig för att ni ordnar om det. Att komma igång med själva sexakten är sällan det stora, ni behöver ju vara lverrens och planera för mycket mer än så. Hur många barn vill ni ha, ser ni på barnuppfostran, vad har ni för tankar om barnet skulle ha en sjukdom eller funktionshinder, hur ligger ni till i ålder dvs hur många år har du kvar innan det börjar dra ihop sig osv osv. Samtalet behöver inte börja med din stora längtan, den är underförstått när du lyfter tillhörande frågeställningar, det tycker jag är ett bra sätt att så ett frö på.

Jag tänker att det är ju ett stort beslut att ta att NU KÖR VI. Det är så himla stort, kanske lite skrämmande, även om man längtat länge efter barn. 

Vet ju inte hur gamla ni är men oavsett kan det ju ta ett tag att bli gravida, är han medveten om det? Inte alla män är insatta i menscykeln heller och förstår att det bara är en chans per månad..samtidigt som man måste vara beredd att det tar sig på första försöket såklart, men kan ju lika gärna ta flera år..plus 9 månaders leveranstid då..

Är det något annat han vill förverkliga innan? Resa, byta jobb? 

Hej.
Inte så lätt om man själv har stor barnlängtan när ens partner inte är där. Det är ändå viktigt att du väntar in honom. Du får sätta en gräns för dig själv säg 2-5 år,om han fortfarande inte är redo då så blir han det kanske inte. Då har du ett val att göra. Mannen tänker ofta på allt som kan hända både under graviditeten och bara ansvaret att ta hand om ett barn kan vara överväldigande för vem som helst. Vissa män ser liksom barnets hela uppväxt framför sig inte bara bebis-tiden. Det är ett stort ansvar men också så mycket glädje. Jag själv fick vänta några år på att mannen skulle bli redo. Jättejobbigt men var ändå rätt. En kollega av mig manlig sjuksköterska gav mig ett råd Pressa aldrig en man om något så viktigt som att få barn ihop. Han behöver känna han har kontrollen. Att han också är redo ta ansvaret. Att få barn är ett livslångt kärleks-uppdrag det skapar band mellan 2 människor. 

Det där med att känna sig redo är svårt, jag själv kämpade ganska mycket med det men eftersom jag började närma mig 35 (utan tidigare barn) så började vi båda inse att det började bli dags. Det hjälpte också att nästan alla vänner runt om oss skaffade barn (eller fler barn) och vi började känna att nu är det bara vi kvar snart. Jag tyckte dock också att det var svårt att prata om och bestämma "nu kör vi", men vi löste det med att helt enkelt inte köpa fler piller när de tog slut några månader senare. 

Som någon skrivit ovan också tror jag att det är bra att prata om hur lång tid det kan ta och hur liten chans man faktiskt har varje månad - det är inte så många som har koll på det. Många tror att man blir gravid så snart man har oskyddat sex typ (I wish!). 

Du nämner att ni har många kompisar runt om er som har barn, kanske kan några av dem prata med honom och hjälpa till på traven? Hur gamla är ni?

När jag träffade min sambo pratade vi ganska tidigt om framtiden och detta med barn. Jag var tydlig med att jag helst ville vara gravid helst vid (om man fick drömma) och han sa att han ville bli pappa innan 30. Jag var då 22 och han var 25. Vi pratade om vad vi ville skulle vara uppfyllt innan vi fick barn. Svaret blev hund, hus, utbildning, fast jobb och en sund och stabil relation. Vi diskuterade hur högtider skulle firas med tanke på att våra familjer bor 160 mil ifrån varandra, hur vi resonerade kring vabb och övriga uppfostrings-frågor etc. När sambon studier närmade sig slutet (som var det vi väntat på) tog jag upp detta med barn igen. Min sambo var då plötsligt lite osäker och nästan lite rädd. När jag försökte få fram vad detta grundade sig i fick jag, efter mycket luskande, fram att han var orolig för hur det skulle bli med barnets relation till hans familj eftersom de bor 160 mil bort från oss. Vi enades om hur vi skulle lägga upp julfirande, påskhelger och sommarsemestrar så att han familj skulle få ?ta igen? lite tid med barnet/barnen som de missade till vardags och jag bedyrade att jag var lika mån som honom om att våra barn skulle få en minst lika fantastisk relation till hans familj som till vår. Min sambo uttryckte också en rädsla över att inte bli en bra pappa och var nervös över att han inte hade tillräckligt att erbjuda. Jag förklarade om och om igen hur fantastisk pappa han skulle bli, att jag aldrig skulle vilja ha barn med honom annars osv. 

Samma kväll ville han uppriktigt att vi skulle köra igång, fastän det var ett halvår av praktik kvar innan studierna skulle vara helt färdiga. Jag sa att vi skulle vänta och låta allt sjunka in för honom. Jag höll honom på halster ett par månader och under den tiden pratade han konstant om att han ville att vi skulle börja försöka direkt. Någon månad från det där omfattande samtalet enades vi om att okej, nu är det dags. Ligget den kvällen resulterade i den lilla grabb vi har turen att gosa med här hemma idag. 

Jag tycker inte du ska vara rädd för att upplevas som tjatig, och jag tycker precis som du att man inte heller behöver vara så snabb med att säga ?lämna honom?. Däremot tycker jag att du, för bådas er skull, kan säga att detta med barn är jätteviktigt för dig, att du såklart förstår och respekterar att han inte är redo men att du inte kommer vilja vänta hur länge som helst. Om barn är en dealbreaker för dig tycker jag du kan säga det också. Om jag var du skulle jag säga ?okej, du är inte redo idag. Men vad behövs för att du ska känna dig redo? Vad är det som saknas??. Om man ska vara helt ärlig vet jag inte om någon någonsin känner sig helt redo för att skaffa barn, det känns (och delvis också är) en jättestor grej. Det framgår inte hur gamla ni är, vilket jag tycker är av vikt. Även om man har allt ordnat för sig kanske man upplever sig vara för ung för att bli förälder, vilket kanske inte är helt fel även om man har villa, utbildning, jobb osv. 

Jag känner verkligen med dig och hoppas att din partner kan formulera vad det är som ska inträffa för att han ska känna sig redo att börja försöka. Jag håller tummarna för att ni kan ha en vettig konversation som ger er båda något att gå efter. Kram! ❤️

Vi bor faktiskt också i Norra Sverige, Norrbotten faktiskt, så jag förstår verkligen grejen med att ni börjar vara i åldern då ?alla? har barn. Det föll bort från mitt inlägg, men jag ville vara gravid när jag var 25, jag hann fylla 27 innan bebis bestämde sig för att äntligen titta ut. Det kändes nästan som vi var sist på bollen, även om det verkligen inte var så. 

Jag tycker verkligen inte du ska tycka att du låter desperat, så ta inte åt dig av folk som påstår det! När man väl hamnar i bubblan av barnlängtan blir den ju hela ens tillvaro, speciellt om man känner att man inte vet när det faktiskt kommer bli av. Så känn dig inte dum för att du känner och tänker som du gör, det är helt normalt!❤️