Anonym (Orolig mamma) skrev 2023-01-09 13:49:27 följande:
Tack för ett bra svar, vi verkar ha samma problem och tänka lika. Barnen sa inget under flera år men nu släppte proppen när stora flickan berättade, då vågade de yngre också. Tydligen har han även kört dem påverkad säger 13 åringen. Jag vill ju att de stora ska kunna ha lite koll, nackdelen med att skilja sig är ju att jag slipper skiten men jag lämnar barnen i det.
Jo, jag vet. Det är svårt. Jag kände också det - att jag slipper honom, men barnen får stå ut med det. Samtidigt så har han ju en annan relation till barnen. Jag har i flera år frågat mig om och om igen - hur nära gränsen är det här? Dvs. där jag måste ingripa, anmäla honom nånstans, osv. Samtidigt har jag sett andra fall där soc inte har ingripit och där föräldrarna supit värre. Så, då kan man ju räkna ut att chanserna inte är så bra att man uppnår något positivt med det.
Jag tyckte ändå till slut, om och om igen, att det var bättre att jag kunde kommunicera ganska öppet med honom. När dottern inte ville komma till honom så skyllde han inte på mig och om barnen klagade över något så kunde vi faktiskt prata om det utan att han kände sig anklagad direkt. Och i regel så var det då också så att t.ex. dottern försökte få någon fördel där. Dvs. jag började ofta samtalen med "jag vet att du bara vill barnens bästa och du har säkert inte gjort något större fel där, men C. säger....."
Och det funkade. Men som sagt, det hänger på om man generellt kan lita på honom, trots missbruket. Och hur långt missbruket har gått. Det är också så olika, hur allvarligt det drabbar folk, hur mycket de förändras av det. Jag vet ju inte hur
ditt ex är. Det vet nog bäst du. Och kanske andra som känner honom - du kan alltid höra runt hos andra.
Och ett tips: Jag gick med min dotter på ett AA-möte, när hon var i en fas där hon led av det. Det var fantastiskt för att alla dessa vuxna som har erfarenheten av missbruksproblem (en del var torra, men långt ifrån alla) var så himla gulliga mot henne och gav henne en massa tips. Jag var bara med som stöd. Men det var mycket positivt. Det finns ju också stödgrupper för anhöriga, men det var dottern sedan ändå inte intresserad av.