Anonym (Partner till en ofrivillig farsa) skrev 2023-01-20 09:55:49 följande:
Hej hej,
Min man har ett "misstagsbarn", efter ett kort förhållande där mamman ljög för honom, vilket resulterade i en graviditet. Som hon längtade efter men som han verkligen inte ville. Han kände sig lurad och förd bakom ljuset och var inte glad.
Det blev ett högt pris då han fick väldigt mycket skit för detta, nyss separerad från ett riktigt dåligt förhållande med ett stormigt uppbrott var det ju precis vad som INTE behövdes, och han har fått relationen till sina två barn rätt sargad på grund av detta då deras mamma använt detta som ett slagträ.
Morsan till misstagsbarnet ville inte ha med honom att göra sen, hon ville tydligen bara ha en spermadonator, typ. Så jävla dåligt, förutom att sätta ett eget barn till världen som inte är önskad av sin egen pappa så har hon förstört väldigt mycket för min man, och hans barn.
Well, det är ett antal år sen nu, och vi lever i en ny familj. På mitt initiativ har kontakt tagits med barnet, och de ses nu ett par timmar varannan helg, och det började när barnet var 4 år. Min man försöker knyta an, men det är svårt och motigt. Han har aldrig velat ha detta barn, han känner ingenting för honom, men vi gör så gott vi kan. Jag stöttar och peppar. Det räcker att barnet vet vem hans pappa är, och att han är bekräftad som hans son. Han är med på ett hörn, men jag tror helt ärligt att det kommer bli mer i framtiden. Det är inte ovälkommet, men jag kommer heller inte att forcera fram nåt mer om min man inte vill.
Om barnets mamma vill ha en engagerad pappa som är en del av deras vardag så får hon hitta nån som tar den platsen för hennes son och henne. Det är HENNES problem att hon valde att sätta ett barn till världen med en pappa som inte ville ha barn med henne, hon visste det hela tiden och ingen tvingade henne. Den som blev tvingad var min man.
Man kan inte tvinga fram några känslor. Och till dig TS, vill jag säga att livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är långt och väldigt mcyket kan och kommer att hända. Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.
Vem vet, hon kanske träffar nån som vill adoptera barnet sen, då slipper du ansvar för ett barn du aldrig ville vara förälder till. Eller så växer du med detta och allt blir bara ändå.
Stor kram vill jag säga till dig, oavsett. Din situation är inte lätt, men den är inte statisk heller. Det kommer att bli bra, hur det än blir, och du måste inte alls göra något alls just nu <3
Tack för att du berättar om din mans upplevelse