Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Självklart är det bästa lösningen.

Men det handlar inte bara om att man själv går vidare, får nytt barn, även tjejen som blev gravid går vidare, träffar en ny, får ett till barn o barnen får ett syskon.

Barnet får även en ny pappa, en person som tar över pappa rollen där barnet har helheten av umgänge med den nya pappan, och det blir naturligt att barnet från ung ålder ser den nya som pappa, detta späds på av att nya pappan även är den riktiga pappan för syskonet.

Det var detta psykologen la fram, mitt barn har fått en ny fadersgestalt, därför går barnet in i försvarsställning, barnet har redan en full familj. alla behov är uppfyllda hos barnet, att vända detta ansåg dom som näst intill omöjligt, varav rådet blev, gå vidare med din familj.

Handlar inte om att vara förblindad, det handlar om vad man får för hjälp som pappa när man förlorar sitt barn på detta sättet, man får ingen hjälp alls.

Läkaren kunde sjukskriva mig 2 gånger 3 månader, lev livet, fjällturer, res, umgås med familj, vänner. vill du ha tabletter mot depression det var allt hon kunde göra.

Det tog ändå några år att komma över detta, läst massor om personer som råkat ut för liknande. Alla beskriver hjälplösheten, utlämnad. Det är detta TS måste förstå, chansen att även han råkar ut för detta är mycket hög, dvs bli pappa och inte ens bott med mamman.
Många människor förstår inte detta, hur dömd man blir när man berättar, jag har ett barn jag inte får träffa, alla dömer en direkt, det är just detta som är så skamligt, det blir en dubbel skam, man mår dåligt och blir i sin tur dömd av andra.
Därför är mitt råd till TS lämna det bakom dig.
Mitt ex träffa dessutom en man som själv fick barn med en just innan henne, han träffade inte heller barnet, barnet o mamman bodde i en annan stad. Men så fort dom fick barn, blev det problem för mig. Detta är mycket vanligt.

Kanske lättare o visa verkliga siffror.

I Sverige bor omkring 230 000 barn antingen med sin mamma eller pappa. Av de barn i Sverige som inte bor med båda sina biologiska föräldrar är det vanligast att bo hos sin mamma, visar ny statistik från SCB som publicerades den 7 november 2018. Den visar att 47 procent av barnen bor hos mamma hela tiden, medan 28 procent bor växelvis

Ja men det är ju lätt att säga att det skulle jag tänkt på när vi hade sex. Eller att tjejen skulle kunnat upptäcka att hon var gravid tidigare. Då hade vi inte varit i den här sitsen nu. Så inlägg om att ?varför hade du inte kondom? hjälper ju inte här. Jag o tjejen känner inte alls varandra. Vet inte ens vad hon har för förväntningar på mig här. Eller hur hon är som person. Tror inte det här var vad hon ville heller men valde behålla för att det upptäcktes så sent. Så jag har ju inte blivit lurad heller. Men hon kanske bara tycker det är bra om jag inte bryr mig alls. Så får hon bestämma allt. Och då blir det väl så att hon får ensam vårdnad och hon kan skita helt i vem som är barnens pappa. Kanske blir det enklast så? För båda parter. Känns bara sjukt konstigt att jag ska börja umgås med ett barn som har en mamma som jag inte känner. Vad har jag att säga till om där ens? Dömt att misslyckas?

Finns en mycket enkel förklaring, domstolar gick ut med att man översvämmas av vårdnadstvister, systemet har sedan gjort om, nu tar sällan Hovrätten upp en vårdnadstvist.

Bara att ens en domstol går ut med att man överöses av vårdnadstvister påvisar att det är något fel i systemet.

Sedan första åren med umgänge är helt meningslösa, barnet minns inte ens pappan om det blir ett uppehåll i umgänget.

Bästa TS kan göra är att låta första åren vara, tar barnet kontakt lite senare i livet kan umgänge starta.

Jamen jag läser allt här. Men det är rätt mycke diskussioner som kanske flyter iväg. Bara för att flera skriver ?åh du kommer att älska ditt barn bara du tar ansvar? så är det ju inte säkert att det faktiskt blir så. Kan ju ba bli skit också. Att ta kontakt med tjejen är inte helt jäkla lätt alltså det känns som att allt blev så jävla fel här och nu i det här läget en jävla uppförsbacke att ta kontakt. Känns ba som hon kommer styra allt till det hon vill. Har läst i andra trådar också och verkar ofta bli så att mamman har makten. Så lätt man känner är det ens värt ett försök? Blir jag ens en bra pappa när jag känner så här nu? 

Du får absolut fråga, inga problem alls.

Ja, hans nära vänner vet om det, men det är väl väl inget vi pratar om med nya människor vi möter när man står och minglar precis. Han är ju inte precis stolt över detta, han säger att han inte skäms men min bedömning är ju helt klart att han gör det. Det blir sakta men säkert bättre och mer talbart, men han vill helst inte prata om det alls. 
Hans ex gjorde det verkligen offentligt då hon gjorde en stor sak över att han lämnade henne och fick barn med en annan direkt, men han dejtade och träffade tjejer när de redan brutit upp och skulle sälja sitt hus. Många vet väl om det men han och jag har ju en massa nya bekantskaper och det är absolut ingen hemlighet men inte nåt vi tar upp med folk vi precis träffat heller. Hans familj, syskon och mamma har sagt att de tycker det är bra att han träffar barnet nu, men ingen verkar tycka att han ska göra anspråk på att ha barnet mer heller, typ att han plötsligt ska vara varannan-vecka-farsa, umgänge räcker. 

Jag fick reda på det på en av våra första dejter, han berättade helt enkelt att han är pappa till ytterligare ett barn, och omständigheterna kring alltihop. Jag hade helt ärligt blivit både arg och besviken om detta hade framkommit senare, och det var därför han var tydlig med det från början. Klart man kan bli lite skeptisk till män, eller kvinnor också såklart, med ett tungt bagage, men jag är inte en dömande person och såg inte detta som ett hinder.

Han var 39 när misstagsbarnet föddes. Han har två barn sen innan som då var 11 och 9 år. Nu har vi ett gemensamt barn också, hon är 2. Misstagsbarnet är drygt 5 år nu. Han tycker det är kul att få träffa sin syster, och det är ju rart. Men visst fan är det lite jobbigt, men livet är väl sällan enkelt heller. Man får vad man klarar av, och vad man ska lära sig, försöker jag att tänka. Det är jobbigt, men helt klart hanterbart. Vem vet, jag tror att barnen kommer ha glädje av varandra i framtiden, i nån form och utsträckning.

Jag har lite svårt för morsan som verkar tycka att min man ska komma till dem och träffa barnet, men jag har gjort glasklart att det inte är nåt alternativt, barnet får komma till sin pappa och ta del av sin pappas tillvaro och familj. Vill hon ha en vardagsfarsa får hon hitta nån som tar den rollen för henne och barnet. Annars blir det faktiskt för jobbigt för mig om jag ska vara ärlig. Jag försöker vara storsint men jag är bara en människa jag med... Jag har önskat att det skulle visa sig att det inte är hans barn trots allt, men vi gjord ett DNA-test. Jag har hoppats att hon skulle hitta nån som vill adoptera honom, men hon har ju ensam vårdnad om honom idag och att hon skulle vilja dela honom med nån är nog tyvärr osannolikt, så jag förlikar mig med läget och gör så gott jag kan, och stöttar min man att göra så gott han förmår. Då behöver vi inte grubbla över vad vi borde gjort eller ha dåligt samvete.

Så detta kommer inte vara ett hinder för dig i framtiden heller, om du är ärlig och rättfram och står för din historia och gör vad du förmår, gör inte våld på dig själv. Det HON som tar beslutet att sätta ett barn till världen med förutsättningarna att ena föräldern inte ens vill. Det är ingen som tvingar henne.

 

(M) Låt gärna bli med diverse trådkapningar här tack varit nog mycket sånt redan. 

Äh, du fattar inte. Som det är nu är det bara kvinnor som kan besluta om abort, och det är väl högst rimligt iof. Men det borde finnas nån form av juridisk abort för män som inte vill ha ett föräldraskap. Sen är det såklart synd om barnen som växer upp med en frånvarande farsa men om farsan fått vara med och bestämma så hade det ju inte ens varit så. Det är mammans ansvar. Hon kan bestämma. Vill hon ha en närvarande farsa så får hon se till att bli befruktad av en man som vill ha barn med henne, inte med en som inte vill. Eller få förklara för sitt eget barn att man valde att skaffa barn med en pappa som inte ville ha honom henne. 

Och som kvinna behöver det inte ens handla om en abort, är man osäker tar man ett akut-p-piller. Det finns såååå många alternativ i modern tid till att sätta oönskade barn till världen. Lagen är liksom skriven innan det fanns varken säkra preventivmedel eller aborter. Det finns många män som far illa i dessa sammanhang, och även barn. Tragiskt.  Vem vill bli tvingad till att bli förälder? Om du blev tvingad att skaffa barn med en man du inte vill? Men det behöver du inte, för du kan som kvinna avbryta. Det kan inte en man.

Jag har inte sagt att han inte får ägna sig åt sitt barn, ungen är välkommen att vara med oss. Jag är bara inte sugen på att han startar en familj vid sidan av, och varför skulle han det? Hon får väl skaffa en egen familj, med en man som vill, den här gången. Vårt familjeliv sker hos oss, och barnet får gärna vara en del av det. 

 

Jamen hon berättade ju om sin mans erfarenheter om att bli ofrivillig pappa. Hade säkert varit ännu bättre för mig om han berättat med sina egna ord men nu är ju inte hennes man här. Alla som har egen eller indirekt erfarenhet av att bli ofrivillig farsa är det jag frågat efter. Annat om abort eller preventivmedel eller statistik för vårdnadstvister var inte det jag frågade om.