Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Men nu blev det så och inget blir bättre av att du sitter och säger håhåjaja. 

Utgå inte från hur du önskar att det vore utan från hur det faktiskt är. 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Skrev Reinhold Niebuhr. 

och Astrid Lindgren skrev att vissa saker måste man våga göra, annars är man inte en människa utan bara en liten lort. 

Jag tror att båda sätter fingret på vad du behöver jobba med nu - rädsla och mod. Givetvis är du rädd. Vem skulle inte vara det i ditt läge? Nu måste du hitta mod. Var hittar du det? Vid vilka andra tillfällen har du vågat göra skrämmande saker? Hur gjorde du då? 

Visst är det konstigt att man kan vara rädd för en liten bebis? Men så är det. Och tusentals människor har varit det före dig. 

Det är ofta lättare att göra läskiga saker om man inte är ensam. Du vet, man hoppar första gången från femmans hopptorn med en kompis. Jag tror att du behöver någon med dig nu, utöver oss här på sajten. Dina föräldrar? En god vän? En kurator eller psykolog? 

Och detta kan du inte lösa genom att sitta och gräma dig utan du måste ta tag i det, skicka henne ett sms och bestäm en dag när ni träffas och lägger upp en första plan för hur ni ska göra. Kanske behövs det att hon bokar en gemensam tid för er hos Mödravårdens kurator. Det kan vara skönt med en tredje person med. 

Jag fattar till 100% att detta skrämmer skiten ur dig. Men du klarar det! Om inte ensam så med hjälp av en kompis eller familjemedlem. Ett sms är ett litet och förhållandevis enkelt steg. Du kan börja där. 

Vad tjejen tycker om vad du gör nu är viktigt, men faktiskt inte det viktigaste. Det viktigaste är vad barnet behöver. Och barnet behöver att du hör av dig och berättar att du vill prata om hur ni ska kunna dela på föräldraskapet i framtiden. I början blir ni kanske lite som kollegor - två personer som jobbar ihop för att det råkat bli så. Ni måste inte bli bästisar, det räcker med att ni kan prata och bete er civiliserat mot varandra. 

Jag tänker som så att det är jävla jobbigt att prata med henne nu, men om du väntar länge till med att höra av dig blir det bara ännu jobbigare. Går det lång tid innan du hör av dig finns risk att hon blir ledsen och kanske arg för att du varit ego och inte brytt dig. Om du däremot hör av dig inom kort är det större chans att en ursäkt godtas. Skyll då inte på att det har varit mycket att ta in (även om det så klart är det!!), för du har det betydligt lättare än vad hon har. Att säga så blir lätt ett hån mot vad hon går igenom. Bara be kort om ursäkt och säg att du gärna har kontakt och pratar om hur ni ska göra i framtiden. 

Självklart är det skitsvårt och jätteläskigt, men det är inte godtagbart skäl att göra som ett litet barn - blunda och låtsas att det läskiga monstret inte finns. 

Du befinner dig nog i ett förnekelsestadium och jag skulle gissa att kontakt med mamman kan hjälpa dig ur det. Be om en ultraljudsbild. Det hjälper många blivande föräldrar att komma ur overklighetskänslan. 

Du och mamman har hamnat i den här situationen tillsammans och jag lovar dig - att bli pappa är generellt a walk in the park jämfört med vad de flesta gravida, födande och ammande kvinnor går igenom (kolla in den här sajtens trådar om graviditets- och förlossningskomplikationer!).

För ett tag sedan satt jag vid ett fikabord med fem andra mammor. Av oss sex var jag den enda som hade överlevt mina förlossningar utan sjukvården. Alla andra hade varit döda. Detta är vad mamman till ditt barn har framför sig (och vägen dit kan kantas av smärta, illamående, yrsel, diabetes, kronisk nästäppa mm). Du kan fortsätta din vardag som vanligt. Inte riskerar du att bli inkontinent eller få framfall heller. 

Och precis som vi inte vet vad du har i bagaget så vet faktiskt inte du vad HON har varit med om. 

Det är inte läge att tycka synd om bara dig själv. Ni är två om det här. 

Jag vet att det inte är mina svar du söker, men jag är mer än dubbelt så gammal som du och har därmed gott om erfarenheter av andra typer av kriser och motgångar. Jag har mött folk vars pappor har övergett dem. Jag har mött ensamstående mammor som försöker förklara för sina barn varför pappa inte tycker om dem. Jag har mött mäniskor i chock och kris. Du är långt ifrån ensam om att stå inför något skrämmande. Det är vi många som gjort före dig, även om situationen inte har varit exakt densamma.

Det skrämmande som händer, det kommer att hända oavsett om man blundar eller inte. Och min erfarenhet är att det dåliga blir betydligt bättre om man själv är aktiv och fåt koll på situationen. Just nu har du ingen kontroll. Det är skitjobbigt. Men du kan få mer koll på situationen om du kontaktar mamman och tar tag i problemet. 

Det är nog betydligt fler kvinnor än män här på FL.se, och andelen pappor som blivit det mot sin vilja är ju en väldigt liten del av alla pappor i landet. Sen tror jag dessutom också att de ofrivilliga pappor som valde att skita i mamman och barnet förmodligen inte hänger på en sajt om familjefrågor. Så chansen att stöta på någon här är nog inte så stor. 

Detta (fetstilta) är helt galet resonerat. Självklart är det mycket svårare att få en föräldrarelation till ett barn när hen är 4 jämfört med om man varit en naturlig del av barnets liv sedan det var bebis. I synnerhet om man ses så lite som mannen som beskrivs här. Givetvis kan ett barn minnas vad som hände när hen var fyra, i synnerhet så stora saker som att få en pappa! 

Mannen i exemplet har ju också mycket svårt att knyta an till barnet, vilket jag inte alls tycker är konstigt iom att han gjort vad han kan för att ignorera det i flera år. 

Att ha regelbunden kontakt från start ger relationen avsevärt mycket bättre förutsättningar. Den hjälplöshet som ett spädbarn utstrålar skapar föräldrakänslor på ett helt annat sätt än en fyraåring, som dessutom är tillräckligt stor för att undra över och ifrågasätta varför pappa inte hört av sig tidigare. 

Så TS, vänta absolut inte fyra år! Ju tidigare du får en relation till barnet desto bättre. Du behöver ju också ha en ok relation till mamman och jag kan säga att det lär du inte få om du inleder den med att bete dig som en egoistisk idiot i fyra år. 

Ditt primära ansvar just nu är inte att älska barnet, det är att upprätta en kontakt med mamman, så att ni tillsammans kan skapa bra förutsättningar för barnet att kunna ha kontakt med båda sina föräldrar. 

Du behöver inte älska ditt barn, men barnet behöver dig. 

Mamman sitter kanske just nu på toagolvet och kräks. Kanske fixar hon inte att gå till jobbet idag. Att du då gnölar och tycker synd om dig själv är faktiskt lite skrattretande. Hon går igenom exakt samma sak som du PLUS all eventuell skit det kan innebära att vara gravid. Har du ens frågat hur hon mår? 

Du är inte ensam i det här. Du har mamman, även om ni ännu inte känner varandra. 

Ingen kan tvinga dig att älska ditt barn. Ingen kan ens tvinga dig att träffa ditt barn. Men du är väl en människa och inte en liten lort? Jag har full förståelse för att det är svårt och att du är rädd. Men det är inte en orsak att inte göra det som är rätt mot barnet. 

Sms:a mamman. Säg hej. Fråga hur hon mår. Ring sedan mvc och säg att du är blivande ofrivillig far som behöver samtalsstöd. Om de är sega, be mamman boka en tid åt er tillsammans. 

Och för att klara detta, be dina föräldrar om hjälp. Föräldrar vill hjälpa sina barn. :)

Vad är det som skulle kunna hända när du hör av dig, tänker du? 

Jo, det är det. Det är bara att skicka ett sms: Hej hur går det? Ska vi träffas och prata?

Nu får du sluta vara en sån mespropp, faktiskt. 

I början i den här tråden tyckte jag synd om dig. Det är en pissig situation. Men nu beter du dig bara som en barnrumpa och du får faktiskt skylla dig själv om det här går åt skogen. Du vägrar ju göra allt som skulle kunna förbättra din situation - klart att det skiter sig då. Jag har försökt vara konstruktiv i mina råd till dig men nu finns inget mer kvar att säga än: skärp dig! 

Är det så att du har betett dig illa mot henne? Är det där skon klämmer? I så fall är det ännu mer viktigt att du inom kort hör av dig och ber om ursäkt. 

Ju längre du väntar med att kontakta henne desto surare lär hon för övrigt vara. Det är ju det du gör i detta nu som kan ge henne orsak att bli sur. Sluta ignorera henne så ökar chanserna för att det ska gå bra lavinartat. 

Det blir bara konstigare och svårare ju längre du drar ut på det. Dra av plåstret fort istället! Börja med ett sms. Det fixar du! 

Men snälla... Lägg av nu. Hur tror du att detta skulle hjälpa? Varför skriver du så när när han uttryckligen ber dig att inte göra det? Han är inte korkad utan en ung person i en svår situation. 

Jag har läst allt och jag ser en väldigt rädd 20-åring som inte tror sig klara det som förväntas av honom (fast jag tror att han visst gör det!). 

Det ÄR en jävla uppförsbacke. Så det är inte konstigt att det känns så också. Vem som helst hade behövt hjälp i din sits. Var inte rädd för att be tex dina föräldrar eller vården om stöd.

Och skicka mamman ett sms. Det kan vara jättekort om du inte är de stora ordens man. Det viktigaste är att du ber om ursäkt att du ghostat. 

Sen får du ge henne tid att ändra uppfattning om dig. Hon kanske inte är skittrevlig i början. Det får du vara betedd på att ta. För just nu är ju inte  du särskilt trevlig mot henne. Det tar nog ett litet tag innan hon vågar tro på det du säger. 

Även om mamman har ensam vårdnad (=bestämmanderätt över tex skolval och vård) betyder inte att du inte har umgängesrätt. 

Vad bra du är som hört av dig till henne! 

Usch, vilket j-a skitbeteende, rent ut sagt! Jag har skrivit i trådar här på FL till tjejer som betett sig som hon, och det är inga gulliga ord, kan jag avslöja. 

Jag funderar på om du skulle kontakta en mansjour. Det finns också (fanns iaf) en förening för män som förvägras kontakt med sina barn. De kan ha goda råd. 

Mina råd tog tyvärr slut när du gjorde det rätta - heja dig!! Mina kunskaper om hur man ska göra rent juridiskt när mamman beter sig så här är ickeexisterande. :-/ Jag vill ändå skriva, för jag känner sånt medlidande för dig - och har gjort enda sedan du startade tråden, även om det då yttrade sig som ganska barska råd. 

Hoppas att du har stöd att familj och vänner! 

Oj! 

Vet du om hon ljög medvetet eller om hon på riktigt trodde att det var du? 

En del tjejer är ju inte så smarta (och den här verkar ju tyvärr vara en sån). Man ser ju trådar här på FL ibland där nån haft sex med någon ett par veckor efter mens och en annan långt tidigare och som ändå undrar vem vi tror skulle kunna vara pappan. Inget förvånar mig längre! (Men i teorin har du så klart rätt!)