Hur gick det för er ofrivilliga pappor?
Orkar inte läsa hela tråden men gissar du har fått 90% skit här för att du inte har använt kondom och att du måste bli varannan veckas förälder nu, men jag ska försöka ge dig ett svar på din fråga istället
Jag är mamma till en dotter som pappan blev ofrivillig far till. Vi hade en kort romans och efter att vi hade gjort slut upptäckte jag att jag var gravid. Jag var 19 han 20. Vi hade haft oskyddat sex så det var helt och hållet vårt eget fel. Jag blev superglad när jag gjorde positivt graviditetstest, var inte alls med i mina planer just då att bli mamma men när jag hade barnet i magen kändes det bara så rätt så jag hade aldrig en tanke på abort. Plus jag tyckte det vore fel eftersom vi ju inte skyddat oss så då måste man steppa upp och ta sitt ansvar. Jag berättade för pappan att jag är gravid men sa att det här är mitt beslut, jag vill jättegärna att han är delaktig men jag tänkte inte tvinga honom till nånting eftersom det var mitt eget beslut. Han var väldigt ansvarslös, festade och tog en del droger (det gjorde jag också innan men slutade direkt när jag fick veta att jag var gravid, vilket var väldigt tidigt i graviditeten för jag kände det på mig på något konstigt sätt, typ första dagen min mens var försenad bara visste jag att jag var med barn) Det blev aldrig så att han blev delaktig, de träffades bara en gång när hon var två år, så jag var helt ensam med egen vårdnad.
Jag däremot mognade snabbt och skärpte till mig och blev en bra mamma engagerad till 100%. Vi har klarat oss väldigt fint själva, hon hade en bra uppväxt och jag har aldrig någonsin haft några problem med henne. Dottern är vuxen nu och har en fin högskoleutbildning och välbetalt jobb. Hon säger själv att hon inte har saknat att ha en pappa utan det har liksom varit naturligt för henne att hon har en ensamstående mamma. När hon jämför med kompisar som har två hem och föräldrar som bråkar tycker hon att hon haft det bättre än dem. Hennes pappa växte också upp så småningom och är nu gift och har tre andra barn fast med två olika mammor. När hon var myndig redan så tog han kontakt och ville lära känna henne. Hon har träffat honom och halvsyskonen några gånger men tyckte det var för sent att börja skaffa en relation med honom nu så de har ingen kontakt mer än att de är vänner på Facebook, fast nu är det hon som inte vill ha honom i sitt liv. Han och jag har ingen kontakt alls och har bara pratat några gånger under alla år.
Jag tycker det har varit skönt att kunna fatta alla beslut själv, har kunnat flytta vart jag vill utan att behöva diskutera det med honom osv. Jag hade förstås önskat att han åtminstone skulle haft någon kontakt med henne. Jag försökte några gånger, han lovade komma och träffa henne men det blev aldrig av så jag slutade fråga, hon blev ju ledsen när han lovade komma men aldrig dök upp så till slut tyckte jag det var bättre för henne att sluta försöka. Jag tycker förstås att den stora förloraren är han som inte har lärt känna vår underbara smarta fina dotter, den bästa man kan få. Nu har han ju andra barn som han faktiskt är pappa till så han har ju fått det med de barnen iofs. Men sist vi pratade (många år sedan nu) sa han faktiskt att han ångrar att han inte tog kontakt och var mer delaktig under hennes uppväxt. Han har betalat underhåll i alla år genom försäkringskassan så han har ju blivit påmind om henne varje månad när underhållet skulle betalas men han tog sig aldrig för att ta kontakt. Han sa att han skämdes och vartefter åren gick blev det bara svårare att ta kontakt. Tiden rann iväg och det blev aldrig av. Det hade väl funkat bra att ta upp föräldraskapet tills hon var i tioårsåldern kanske, sedan var det nog för sent. Hans förlust som sagt.