Hur gick det för er ofrivilliga pappor?
Alla som tjatat på mig här att ta kontakt med tjejen. Gjorde det idag. Det gick väl kan man säga åt helvete typ. Känns fasen bara ännu värre nu. Jag fick klart för mig att jag inte ens var välkommen som pappa. Så hur jag nu ens ska orka bry mig vette fasen. Ska jag behöva strida för få umgås med ett barn som jag inte ens ville ha från börja, som jag inte ens vet att jag kommer att tycka om eller vara nån bra pappa till. Dessutom förmodligen bli motarbetad av mamman. Både uppförsbacke och en jäkla motvind liksom. Kommer bara vara en massa jäkla problems på vägen så kanske lika bra att lägga ned? Så får hon som hon vill.
Hon är i affekt för att du inte hört av dig. Låt henne vara det. Hon blev gravid och pappan försvann och hon har fått kämpa ensam med hormoner, besök hos sjukvården, folks kommentarer och krämpor. Hon har rätt att få vara arg.
Tänk sen på ditt barn. Det har rätt att lära känna dig. Få veta om sitt ursprung. Ställa frågor. Det kan du ge en annan människa - det är faktiskt rätt häftigt jämfört med mkt i livet.