Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Jag tror du kommer fixa det här. Om du hade varit ett as hade du inte mått som du gör nu, så du verkar vara en bra kille som tänker på svåra saker och vill göra rätt fast det är skitjobbigt.

Ta en dag i taget, ta ett problem i taget. Försök inte planera 15 steg framåt. 

Börja med att höra av dig till tjejen och se vart det leder. Om du har någon du litar på, en förälder, ett syskon eller dylikt, be om hjälp och stöd. Du behöver inte göra svåra saker ensam 

Det bästa du kan göra är att lugnt och sansat och regelbundet höra av dig till henne. Visa att du är stabil och förbereder dig på att bli pappa. Att du går att lita på, att du finns där 

Hon har ett hårt skal mot dig nu, för att hon måste vara beredd på att bli ensamstående förälder. Under ett antal veckor var det hennes verklighet och hon var tvungen att bli hård och inte vänta på hjälp. Utan dig måste hon ensam axla ansvaret för en ny människas liv och hälsa och det är svårt att släppa in någon som man är rädd ska försvinna. Jag tror inte att hon tillåter sig själv att hoppas, ännu. Så hör av dig, fråga om och om igen tills hon förstår att du är där för att stanna.

Skitjobbigt, men det är värt det. Tänk att kunna ha en liten grabb eller tös som är din. "Vad gjorde ni i helgen då? --Jag var med grabben på Liseberg".