Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Det är lilksom noll vits här att tjata om att det borde jag ha tänkt på innan å så vidare. Jag fattar det och nu är det ju ändå för sent. Behöver höra av killar som varit i samma sits. Både av de som inte pallade och sket i ungen och de som inte gjorde det. Hur jävla jobbigt livet blev för er. 

Alltså jag har svårt att tro att jag kommer att få några som helst känslor för en unge som föds av en tjej jag bara haft ett engångs med. Aldrig varit ihop ens vi känner ju knappt varandra. Jag är inte alls redo att bli pappa eller gillar inte ens barn. Har liksom nog med att ta hand om mitt eget liv och få det att funka just nu med jobb, ekonomi och bostad  Vill helst bara glömma hela skiten och förtränga allt. 

Tjejen fick veta sent att hon var gravid typ 12 eller om det var 14 veckan. Ville inte heller ha barnet har hon sagt men säger att hon inte vågade göra abort då hon är rädd att det kan påverka om hon vill bli gravid i framtiden. Men just nu har vi inte mycket kontakt jag fixar inte det nu. Mådde nog skit av andra orsaker innan det här dök upp. Nu är det fan ännu värre. Vet inte ens vem jag kan prata med om det här. Vill inte att det ska komma ut. 

Hur svårt kan det vara att i alla fall försöka sätta sig in i situationen för denna 20-åring som får ett totalt livsomvälvande besked?

Jag kan inte fatta att så många har så svårt att läsa trådstarten, förstå vilken situation TS är i och vilken typ av stöd han behöver just nu.

Han har ropat gång efter gång efter män/pappor som genomgått det han gjort, han vill ha stöd känslomässigt och höra storys från män som genomgått det som ligger framför honom.

är det så konstigt?
Han är inte intresserad av varken moraliserande, tips om preventivmedel. Han är troligen inte heller mottaglig för problemlösning och smarta idéer i det chocktillstånd han befinner sig i.

Han vill prata med likasinnade som varit i samma situation,
inte en massa allvetande människor med lösningar på allt..

Ska han dessutom behöva tryckas till och ha dåligt samvete för att han inte orkar lyssna och ta emot en massa som han inte bett om!?
Självklart blir det frustrerande.

TS: navigera förbi alla inlägg som lägger mer börda på dina axlar, fortsätt skrolla förbi och ignorera. Utan dåligt samvete.

Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.

Men var fasen hittar jag killar med samma erfarenheter av att bli ofrivillig pappa då? Det blir ju bara en massa snack om skyll dig själv ta ditt ansvar osv. Mest tjejer som har en massa åsikter. Var ska jag vända mig? Hur det blir i slutändan för mig har jag nog mer nytta av att snacka med nån som varit i liknande sits.

Nej tror inte vi hade varit ett par om hon inte blivit gravid. Inte rätt förutsättningar för det. Har bara inte pallat att ta kontakt ba känts så himla sjukt konstig situation allt och att jag inte är beredd på det här och ska tvingas lära känna varandra på det här sättet. Bara mått skit när jag tänkt på det. Är väl därför jag ghostat faktisk. Och nej dra inte igen nåt om att det skulle jag tänkt på när vi hade sex. 

Ja men ja har funderat mer och mer att jag ändå ska ta nån kontakt med henne. 

Känns ba som en jävla uppförsbacke just nu. Frågan är om jag orkar med det ens utan att bli helt psykisiskt knäckt. 

Alla som tjatat på mig här att ta kontakt med tjejen. Gjorde det  idag. Det gick väl kan man säga åt helvete typ. Känns fasen bara ännu värre nu. Jag fick klart för mig att jag inte ens var välkommen som pappa. Så hur jag nu ens ska orka bry mig vette fasen. Ska jag behöva strida för få umgås med ett barn som jag inte ens ville ha från börja, som jag inte ens vet att jag kommer att tycka om eller vara nån bra pappa till. Dessutom förmodligen bli motarbetad av mamman. Både uppförsbacke och en jäkla motvind liksom. Kommer bara vara en massa jäkla problems på vägen så kanske lika bra att lägga ned? Så får hon som hon vill.

Men nu när jag väl har fixat att ta en kontakt så får jag bara skit tillbaka och hon säger att hon inte vill ha nån kontakt alls att hon inte vill att jag träffar barnet sen. Hur ska jag ens kunna kommunicera till henne då att om jag är pappan så kanske jag ändå vill försöka ha kontakt med barnet för dens skull. Inte för mamman utan jag vill i så fall finnas där för barnet och inte för mamman bara för att underlätta för henne. Har bokat ett möte med familjenämnden eller vad de heter nu. bara jävligt svårt att ta ställning om hur exakt jag kommer att känna den dan det finns ett barn som det är bevisat att jag är farsa till och vilket ansvar det kommer falla på mig å om jag ens fixar det. Mamman får massor av stöttning men vad får den ofrivilliga pappan? ta ditt ansvar du skulle använt kondom ha inte sex med nån du inte vill ha barn me jaaaa jag fattar liksom det men tror ni det är så jävla lätt?

Blir fasen yr av allt det här. Hur jag bör göra å känna och allt möjligt för ett barn som jag inte ens vet om det är mitt eller som jag inte ens vet om jag får träffa nånsin. Får bara panikångest av hela grejen och har nog med annan skit i mitt liv dessutom. Nä inga droger å sånt ifall nån tror det.

Men bestämmande rätt då bestämmer hon väl om ja ens får träffa barnet elr?