Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Hej TS

Imponerad av ditt tålamod med alla OT-diskussioner som kommer upp.
Försök ignorera dessa, det finns gott om idioter här som inte begriper idén med den här typen av frågor. Dvs. att det handlar om det du faktiskt frågar om, inget annat.

Jag har ingen egen erfarenhet men har en god vän som gick igenom detta för ganska många år sedan. Han var då i din ålder, efter ett ONS fick han reda på att hon var gravid och att han skulle bli pappa.
Detaljerna just då vet jag inget om men han har gjort vad han kunnat för att ha kontakt med sin son genom åren. Träffats på lov, kortare eller längre, sett till att det finns en kontakt och relation.
Mamman har han väl kunnat samarbeta med men de har aldrig haft nån relation eller intresse av det.

I vuxen ålder, när jag lärde känna min kompis, har relationen med sonen blivit riktigt fin och varit givande för båda.

Du behöver inte hitta alla lösningar nu, inte heller tänka att livet är slut. Det är inte alls säkert eller rimligt att du ska vara pappa varannan vecka. Däremot behöver du inte heller utesluta något nu. Ta det lite lugnt (lättare sagt än gjort), tala öppet med tjejen precis om dina känslor, tex. att du är väldigt osäker, rädd och inte har en aning om föräldraskapet. Att du är orolig för att inte känna något för ditt barn och att ditt liv ska upphöra.
Så kan du välja att samtidigt säga; jag är beredd att försöka, ge det en chans att efter förmåga stötta med det jag kan, men kan inte lova hur det blir just nu.

Sen får du ta en månad i taget, ett år i taget. Troligen blir det inte aktuellt med någon vårdnad för din del, det är nog inte bra för barnet, men ett visst umgänge?
Träffas nån gång, tillsammans med mamman den första tiden och nåt år framåt.. Senare kanske det känns rätt och naturligt att vara med barnet lite längre stunder, nån dag, en helg... 
Simma lugnt, allt händer inte på en gång utan det blir små steg, små förändringar och du hinner lära dig, mogna och känna att det blir naturligt.
Bara att du ställer frågan nu och oroar dig visar att du tar situationen på allvar.
Det kommer ordna sig ska du se.

Lycka till!

Hur svårt kan det vara att i alla fall försöka sätta sig in i situationen för denna 20-åring som får ett totalt livsomvälvande besked?

Jag kan inte fatta att så många har så svårt att läsa trådstarten, förstå vilken situation TS är i och vilken typ av stöd han behöver just nu.

Han har ropat gång efter gång efter män/pappor som genomgått det han gjort, han vill ha stöd känslomässigt och höra storys från män som genomgått det som ligger framför honom.

är det så konstigt?
Han är inte intresserad av varken moraliserande, tips om preventivmedel. Han är troligen inte heller mottaglig för problemlösning och smarta idéer i det chocktillstånd han befinner sig i.

Han vill prata med likasinnade som varit i samma situation,
inte en massa allvetande människor med lösningar på allt..

Ska han dessutom behöva tryckas till och ha dåligt samvete för att han inte orkar lyssna och ta emot en massa som han inte bett om!?
Självklart blir det frustrerande.

TS: navigera förbi alla inlägg som lägger mer börda på dina axlar, fortsätt skrolla förbi och ignorera. Utan dåligt samvete.

Jag tror du missade mitt första inlägg (nån dag sen) där jag berättar om en kompis som har en liknande erfarenhet, fast det var längre tillbaka i tiden.

Hoppas det kan ge lite stöd/vägledning

igår, onsdag, 12:38

Tyvärr är detta ett forum med 80-90% kvinnor.
Av den grupp män som finns är det säkert bara en väldigt liten grupp som gått igenom det som händer dig nu (rent statistiskt).
Av de få som finns så verkar inte så många läsa den här tråden, de kanske inte är intresserade av relationsfrågor.

Kanske finns det nån förening att ta kontakt med för att hitta likasinnade?
Kolla med vården, de kanske vet om det finns nån stödgrupp?

Annars är ett bra tips att ta kontakt med en kurator/psykolog och prata.
Som någon skrev ovan, du behöver få hjälp att förstå situationen för att få nån slags kontroll över ditt liv. Just nu är det kaos.

Det kan du få hjälp med och då blir situationen mer hanterbar