Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Min man blev ofrivilligt pappa när han var yngre än du. Barnet bodde mestadels hos mamman fram till lågstadieåldern efter detta har barnet bott mest hos oss. Barnet är tonåring idag. Det är ett långt geografiskt avstånd mellan mamman och oss vilket har omöjligt gjort varannan vecka eller varannan helg boende.

Efter att min man fått barn med mig har han insett vad ett barn behöver samt att det krävs kärlek och engagemang för att skapa ett starkt band till sina barn. Han ångrar djupt att han inte hade mer kontakt och visade barnet mer kärlek när det var yngre.

Barnet har farit illa av att min man inte var mer närvarande samt att mamman inte heller förstod vad barnet behövde. Hon har mycket egna problem och barnet hade det dåligt på flera sätt hos mamman. Min man lyckades till slut övertala henne att låta barnet bo hos oss vilket också var barnets önskan.

Min subjektiva uppfattning är att barnet saknar en grundläggande självkänsla att duga som det är och har nu under tonåren kämpat hårt med sig själv. Det har varit mycket strul och problem men jag börjar se tecken på att det börjar ljusna. Jag försöker stötta barnet så mycket jag kan då jag älskar barnet som om det vore mitt eget. Jag tror och hoppas att barnet till slut får ett bra liv. Nu låter det som om barnets liv bara varit negativt det har det inte. Däremot har just tonåren varit extra tuff för barnet eftersom det är då man ska bryta sig loss från och göra upp med sina föräldrar.

Mitt råd till dig (som jag tror att också min man skulle ge) engagera dig och ge kärlek till barnet från början. Du kommer till slut att älska barnet även om du inte gör det från början. Eftersom det är ett ons så vet du inte heller hur mamman är. Du kan vara den bättre föräldern av er två.