Min pappa var 19 när han fick mig. Mamma också. De fick mycket hjälp och stöttning av släktingar. Kan du få det? Vi har alltid haft en nära relation och jag var verkligen pappas tjej när jag var liten. Så tråkigt om jag inte haft honom i mitt liv.
Jag fattar att det är en astuff situation. Min pappa var som sagt 19 när jag kom. När jag tittar på 19 åriga killar nu så tänker jag att det är helt sjukt att min pappa fick mig i den åldern (haha sorry men 19 åriga killar är ju sååå små och omogna). Men det funkade ju ändå för honom. När jag var liten så tänkte ju inte jag på att han var ung och oerfaren. Jag älskade och dyrkade honom.
Och han älskade mig.
Din familj vill ju att du ska ställa upp och finnas där. Jag tror det betyder att de också vill ställa upp och finnas där och hjälpa dig. Mina föräldrar fick mycket hjälp av folk runt omkring. Pratat med dina föräldrar att du är rädd och kommer behöva stöttning. Har ni en bra relation vill de säker finnas där för dig.
Och du kommer ju inte ha barnet vartannat vecka direkt när det är fött. Barnet kommer antagligen vara beroende av mamma och amma första året. Men se till att träffa barnet så ofta du kan ändå. Ha barnet hud mot hud och försök att knyta an så mycket du kan.
Om några år när det blir med aktuellt med att barnet är lika mycket hos dig som hos mamman så har du dels junnit bli några åt äldre, du har hunnit smälta det hela och du har förhoppningsvis hunnit knyta an till barnet.
Allt blir inte alltid som man tänkt sig. Jag har tex förr en sjukdom som stället till det för mig. Så är det för alla. Förr eller snarare händer nåt som gör att det inte blir som man tänkt sig. Du måste komma till nån acceptans att det inte alltid blir som man tänkt.
Försök nu att visa din mogna sida och stötta mamman i det här. Var med på olika besök om det går. Visa att du är en man som står för vad som hänt även om det är jobbigt. Livet är jobbigt väldigt ofta. Så är det bara. Men ofta klarar man ju det ändå.