Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Det är inte att jag inte kan förstå dina känslor ts, er situation är ju inte optimal och jag kan leva mig in hur kluvet och tufft allt måste vara för dig. Min biologiska pappa kände nog liknande, var knappt 20 år fyllda och jag var en "hoppsan" för både honom och mamma. Han valde att inte ha någon kontakt, träffade mig tydligen några gånger tills jag var ca året men försvann sedan helt. Men, och detta är anledningen till att jag drar upp detta, han växte upp, gick in i en seriös relation och fick där nya barn och då ångrade han sig. Eller jag utgår från det för plötsligt när jag var ca 10 år så hörde han av sig och ville ha kontakt. Han försökte verkligen i många år men det blev aldrig bra mellan oss. Jag hade/har inga mer känslor mot honom mer än en ytlig bekant, har en annan man som jag ser som pappa (han tog sig an mig i yngre ålder när han träffade mamma). Min biologiska pappa har ofta uttryckt att detta är en stor ånger i hans liv och att han önskar att han gjort annorlunda. Har hört från andra släktmedlemar att han tydligen har gått en hel del i terapi genom åren för att bearbeta att jag inte vill vara en del av hans liv osv.

Så tänk över den aspekten ts är vad jag råder, barnet är för evigt men att vara ung tar slut en dag och tyvärr kan det vara försent om du en dag skulle ångra dig. Låter som världens klyscha men livet blir inte alltid som man tänkt sig men det behöver inte innebära att det blir dåligt heller. Sedan skulle du nog må bra av att få gå att prata med någon, en opartisk person som kan reda i alla dina känslor.

All lycka!