Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Min dåvarande tjej åt p-piller som hon dock slutade att ta utan att berätta det för mig. Hon blev påverkad av ett par väninnor som hade fått barn så hon slutade att äta p-piller. Jag hade själv varit tydlig med att jag inte ville bli pappa ännu. Därför sa hon inget till mig och resten kan du räkna ut själv. En dag slängde hon det i ansiktet på mig att hon var med barn. Jag blev naturligtvis fly förbannad över hennes fulspel mot mig och gjorde slut direkt. Men trots allt kände jag att jag ändå hade ett visst ansvar i det hela, så jag har ändå alltid funnits där. Flickan är idag 4 år gammal och jag har henne varannan helg. Inga problem mellan henne och mig, men det är fortfarande spänt mellan mamman och mig. Jag gjorde det tydligt för henne att jag enbart finns tillgänglig för flickans skull och att jag brydde mig nada om mamman. Jag har inga som helst känslor för henne.

Så jävla trött på att det alltid är mannen som alltid ska skam- och skuldbeläggas. Om inte kvinnan har vett nog att skydda sig får hon faktiskt skylla sig själv. Det är hennes ansvar att skydda sig om hon inte vill bli på smällen. 

Jag blev ofrivillig pappa och har svarat. Scrolla bland svaren.

Mitt inlägg var menat som rent allmänt.

Jag vet inte om mina råd är till någon hjälp. Varje situation är unik. Men jag valde att bryta med mamman efter hennes fulspel, men ändå finnas till hands för flickans skull. Hon skulle inte behöva lida för mammans nycker.  Behövde hon hjälp med något fanns jag till hands och sedan två år tillbaka har jag flickan varannan helg. Trots att hon inte känns som ett kärleksbarn har vi en bra relation och den blir väl bättre ju äldre hon blir eftersom vi då kan prata mer vuxet och hon kommer att få bättre förståelse för situationen. Relationen med mamman är minst sagt ansträngd, men vi försöker hålla god ton för flickans skull. Men jag gjorde det klart för mamman att en återförening kunde hon fetglömma. Har inga som helst känslor kvar för henne.

Det är nog rätt många blivande unga pappor som känner oro eller tveksamheter inför föräldraskapet, så du är inte unik. Men ditt ansvar kommer du ändå inte undan och barnet kommer alltid att finnas där som en medelpunkt oavsett hur du och tjejen väljer att leva framöver. Men börja med att du finns där för tjejen tills födseln. När du sen står där med den nyfödde i famnen faller allt på plats. Då vet du vad du ska göra. Vem vet. Kanske kommer du till insikten att detta är trots allt det bästa som har hänt dig i livet.